Meddelandet kommer på radion; ”Adam Rudolf! Anfall och ta terräng för egen grupperingsplats, söder om Hovmannabygget!”
Adam Rudolf är anropssignalen för första plutonen i andra kompaniet. De är ute på Mästocka skjutfält, utanför Halmstad, och övar skyttestrid.
Plutonchefen ser ut en lämplig samlingsplats, läser in sig på terrängen och gör en enkel terrängskiss, med pinnar, kottar och jordhögar för att beskriva området som de ska anfalla genom. När han är färdig kallar han till sig sina tre gruppchefer och förbereder dem på den kommande ordergivingen. Sedan får grupcheferna samla sina grupper och ta fram dem till terrängskissen för ordergivning.
Närskydd
En av grupperna avdelar några man till närskydd som intar eldställningar i bedömd ”farlig riktning”.
När plutonen är samlad berättar plutonchefen hur anfallet kommer att gå till, pekar på vägen som löper bredvid dem och anger den som ”ledstång”. Det betyder att gruppen närmast vägen ska hålla koll på att de ser den och följa parallellt med den framåt.
Med hjälp av sin terrängskiss visar han att första grupp ska framrycka till vänster, via några kullar, andra grupp går till höger, bredvid och längs med vägen, medan tredje grupp skall vara plutonens reserv och följa direkt bakom, beredd att göra omfattning och ta slutmålet från flanken. Omfattning betyder att man går ut i en båge och anfaller in från sidan.
När plutonchefen är färdig med genomgången får gruppcheferna repetera sina uppgifter. Sedan beordrar han ”framåt!” Grupperna sprider ut sig enligt order. ”Chipp, chipp” låter det om kängorna när de kliver fram i den vattensjuka skogsterrängen.
In i elden ...
Framryckningen går först väldigt smidigt men när de kommit halvvägs och passerar en höjdsträckning händer något. ”Skyttar rakt fram – Eld!” ropar en av soldaterna och kastar sig ner bland buskarna. Hans grupp bekämpar strax de två fiendesoldaterna (en ställning med två pappfigurer som övningsledaren dragit upp med en förberedd lina). Efter ett kort stopp, i låga ställningar och med spaning framåt, bestämmer man sig för att det är säkert att fortsätta framåt.
Ytterligare fem-tio minuter går medan man försiktigt tar sig fram mellan granar, buskar och tuvor. Sedan är det dags för nästa händelse. Strax innan anfallsmålet, en avlång kulle, smattrar det till kraftigt i terrängen framför dem och alla slänger sig ner i skydd. ”Kulsprutenäste på kullen klockan tolv” ropar en gruppchef och pekar ut målet.
Gruppernas egna kulspruteskyttar skyndar sig att komma till skott från sina låga ställningar. Plutonchefen kallar till sig chefen för tredje grupp, förklarar läget och ger order till honom att med sin grupp ta sig över vägen och göra en ”omfattning höger” som avslutas i ett flank-anfall mot kulsprutenästet på höjden.
Strax därefter avbryts övningen och övningsledaren med instruktörer går igenom vad som gick bra och vad plutonen behöver slipa mera på …
Ovant för luftvärnssoldater
– Det är första gången på ungefär ett år som vi genomför en stridsskjutning i denna omfattningen, berättar chefen för första grupp, Jakob Andersson efteråt.
– Vi har ju övat gruppvis däremellan. Men … det är klart att det är lite bökigare när man ska hålla ihop hela plutonen – man ska vänta in en sidogrupp och ha samband med en tredje – men det känns samtidigt både roligt och nyttigt att öva i plutons ram!
Förklaringen till att de inte övar dessa grundläggande soldatfärdigheterna oftare ligger i att man utgör ett luftvärnsförband. Sådana har ju som prioriterade uppgifter att hantera robotar och lavetter, radartjänst med mera. I normalfallet grupperar man i terräng som är känd eller säkrad av andra förband.
En av soldaterna, Julia Åhsberg, berättade att hon var på helspänn under hela övningsmomentet;
– Jag är ju oftast på flanken så jag måste hålla koll i sidan också, inte bara framåt. Sedan är det ju lite extra press också att vi övar med skarp ammunition – man måste hålla noga reda på var alla andra är, så ingen är framför eller bakom, om det blir plötslig eldgivning.
Dagen efter är övningen slut. Då blir det vapenvård och sedan helg med kompisar och bio, berättar Julia med ett leende.