Det började med sabotaget av gasledningarna Nord Stream 1 och 2 i svensk och dansk ekonomisk zon, i ett område cirka tio mil söder om Blekinge. Ett år senare händer det igen. Undervattenskablar och gasledning skadas mellan Finland och Estland samt mellan Sverige och Estland. Den svårarbetade miljön och betydelsen av viktig infrastruktur har lett till att sabotage under ytan har blivit en ny typ av konfliktzon, så kallad seabed warfare.

Kommendör Paula Wallenburg år chef för Första ubåtsflottiljen. Foto: Sofia Löveborn/Försvarsmakten

Det är ingen slump att undervattensinfrastruktur har präglats av flertalet sabotage det senaste året, 95 procent av internettrafiken går via undervattenskablar. Dessutom finns där gasledningar och elkablar som är vitala för att det västerländska samhället ska fungera såväl i vardagen, som i kris eller krig. Havsbotten har blivit betydligt mer exploaterad, ny teknisk utrustning, vapen och förbättrade fartyg får en robustare och effektivare möjlighet att verka under ytan. Vattnet utgör dock fortfarande en effektiv barriär som kan gömma den som inte vill bli upptäckt. Kommendör Paula Wallenburg är chef för Första ubåtsflottiljen och väl bekant med miljön under ytan:

– Undervattensstriden har klara fördelar genom att den just genomförs med dolt uppträdande och möjliggör verksamhet och underrättelseinhämtning med låg risk för upptäckt jämfört med liknande verksamhet genomförd med ytfartyg eller luftfarkoster. Vattnet är svårgenomträngligt, ubåtar och obemannade undervattensfarkoster har möjlighet att operera dolt vilket också innebär att motståndaren kan det.

Vikten av en större marin

Med hopp om den eviga freden och begränsat utvecklad undervattensteknologi byggdes kommunikationskablar och gasledningar utan något ordentligt skydd i åtanke. Utmaningen med att mycket av vår infrastruktur går under vattnet gör den svårt att bevaka. Under ytan är räckvidden på olika spaningssystem betydligt kortare vilket gynnar aktörer som vill skada infrastrukturen och samtidigt kunna förneka det. I det dolda blir det enklare att utföra sabotage som kan bli förödande för ett lands funktioner. Sabotage kan ske från såväl ytfartyg som från ubåtar eller undervattensfarkoster. Det är extra svårt att skydda sig i det relativt grunda Östersjön med sin varierande salthalt och temperatur. Dessa faktorer påverkar tillsammans de sonarer som söker efter något under ytan och förkortar deras räckvidder.

– Med tanke på att undervattensinfrastrukturen löper över långa sträckor är det omöjligt att hela tiden ha kontroll på varje meter. Sedan löper kablarna över såväl olika länders territorialhav, ekonomiska zon och internationellt vatten, som alla har olika legala regler, ibland förlegade, över vad vi får göra som stat, säger Marinchef Ewa Skoog Haslum.

Samarbete med andra är nyckeln till en ökad säkerhet i närområdet, säger Marinchef Ewa Skoog Haslum. Foto: Maja Hansson/Försvarsmakten

Den marina närvaron till sjöss har ökat betydligt de senaste åren med anledning av det försämrade omvärldsläget. Marinens ubåtar och fartyg tillsammans med fasta spaningssystem som exempelvis radarkedjan runt vår kust ger en bra, men inte fullständig bild av vad som rör sig därute.

Under den kommande tioårsperioden förstärks marinen men numerären och uthålligheten är ett problem. Två nya ubåtar av klass Blekingeklass är beställda tillsammans med fyra nya ytstridsfartyg av Luleåklass. Minröjningsfartygen, ursprungligen från 1980-talet, är experter på att leta saker under ytan och kommer att livstidsförlängas. Problemet är att dessa förstärkningar inte kommer förrän i slutet av 2020-talet.

– Sverige har en liten marin och med tanke på vårt stora territorium till havs skulle vi behöva vara betydligt större för att ha en längre uthållighet och vara på flera ställen samtidigt, säger Ewa Skoog Haslum.

Sverige inte ensamma

Tillsammans med Natos marina styrkor, inom ramen för JEF, och andra partnernationer övervakar den svenska marinen Östersjön och övriga omgivande vattenområden. Den 15 februari i år startade Natoalliansen ett samarbete kring skyddet av Östersjöns havsbotten. Även om Sverige i skrivande stund ännu inte är Natomedlem så är vi med som partner i det pågående samarbetet. Vid varje sabotageförsök har Nato förstärkt sin närvaro i Östersjön. Efter de senaste sabotagen mot de finsk-estniska ledningarna i oktober ökade Nato ökade sin aktivitet ytterligare genom att sätta in flygövervakning, fler undervattensdrönare och fartyg för bevakning. Detta visar att Sverige inte står ensamma mot hotet.

– Samarbete med andra är nyckeln till en ökad säkerhet i Östersjön. Som alliansmedlem kommer vi att båda kunna dela med oss, men även själva få tillgång till mer underrättelseinformation och på så sätt jobba proaktivt och mer effektivt. Men det står helt klart att såväl vi, Nato som andra länder tar frågan på stort allvar, avslutar Ewa Skoog Haslum