Beriden högvakt – ett kulturarv att vårda

Livgardet behöver fler officerare och specialistofficerare med ridförmåga. Därför har regementschefen beslutat att alla fänrikar och nya förstesergeanter på Livgardets kavalleridelar ska gå ridkurs. Ställföreträdande regementschef Gustaf Dufberg tycker det känns som en naturlig del att även han som är utbildningschef lär sig att rida.
– Den beridna högvakten är helt unik, det är inte många länder som har det. Därför är det också ett kulturarv att förvalta det, säger Dufberg.

Ställföreträdande regementschef Livgardet, Gustaf Dufberg. Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten

Det är tidig morgon och Gustaf Dufberg befinner sig i stallet på Kavallerikasern. Han har nyss avslutat morgonens ridtur med hästen Bozze. Just denna morgon är det extra viktigt med samspelet mellan dem. Dufberg ska nämligen rida med vaktparaden för första gången, med huvuduppgift att inspektera den beridna vaktparaden.

Under hösten och vintern har Dufberg fått privata ridlektioner och deltagit i befälsutbildningen. Han har bland annat lärt sig att vårda hästen, ta på den all utrustning, sitta upp och manövrera hästen. Han har även tränat lydnad och hur han ska agera om hästen skulle bli rädd för någonting under vaktparaden. Då gäller det att, med sitt kroppsspråk, signalera till hästen att situationen inte är farlig. "Vi är vänner, jag tar hand om dig, nu går vi" – är vad man vill att hästen ska känna. Hästen är ett flockdjur och tycker om när någon leder och bestämmer över den.

Med tanke på att himlen öppnade sig, regnet öste ner och åskan brakade lös var det väldigt bra att lydnad hade stått på höstens schema. Dufberg säger:

– Åskan var den största utmaningen. Vi hade några rejäla åskknallar som stökade till det för hästarna, de blir oroliga. Vi hade hästar som stack iväg och bröt ledet, men själv så lyckades jag hålla någorlunda ordning på hästen.

– Att klara av att behärska hästen längs stadens gator, ända från Kavallerikasern fram till slottet, är för mig ett fint ett bevis på hur långt jag kommit i ridutbildningen, fortsätter han.

Känslan är svårast

Enligt Roger Johansen, hästinstruktör, är det svåraste att lära ut känslan och kontakten med djuret. Man kan varken läsa sig till det eller berätta särskilt mycket om det. Det går att förbereda eleverna på hur det ska kännas, men hur man hittar känslan är det svåra. Kanske kan det till och med vara så att alla inte har den förmåga som krävs för att komma i kontakt med djuret.

– Det är bra om man är van vid att handskas med djur, då har man ett stort försprång i utbildningen. Det kan vara en hund, eller till och med en katt eller marsvin, förklarar Johansen.

För en beriden skyttesoldat tar ridutbildningen åtta veckor med minst åtta timmar hästtjänst om dagen. För Dufberg har det däremot varit mer pressat än så.

– Det har varit en väldigt intensiv ridkurs för Dufberg. Utbildningen är både fysiskt och mentalt krävande. Man måste gå igenom en del saker man tycker är läskigt eller obehagligt och lära sig att bemästra de situationer som uppstår, säger Johansen.