De båda tilldelas kungliga svärdsordens militärkors för sina insatser vid striden i Chimthal i norra Afghanistan 2011.
– Det känns otroligt hedrande, men jag delar den här medaljen till 100 procent med kompaniet som var på plats den där dagen, säger Liridona Dauti.
– Det är ärofullt och väldigt överraskande. Men allra gladast är jag att även överstelöjtnant Liridona Dauti får samma utmärkelse, säger Anders Eckerberg.
Överstelöjtnant Liridona Dauti vid Blekinge flygflottilj, F 17, 2025.
Foto: Försvarsmakten
Det var under en eldstrid i Afghanistan 2011 som dåvarande kompanichef Eckerberg vid FS 21 visade "stort personligt mod, där hans framgångsrikt ledde sitt kompani i strid under svåra förhållanden", för att citera medaljberedningens motivering.
Vid samma tillfälle utmärkte sig kompaniets underrättelse- och samverkansofficer Liridona Dauti. "Där hennes agerande var avgörande för att dåvarande kompanichefen Eckerberg skulle kunna fortsätta att leda sitt förband.”
Striden vid Chimtal
Kompaniet var på väg att avsluta en två veckor lång operation och rullade åter mot sin bas. Då dök den lokale afghanske polischefen upp på motorcykel och bad om hjälp med att gripa en grupp motståndsmän som fanns i ett hus i byn Chimtahl.
– Det var inget som stack ut när vi rullade in i byn. Det var barn ute och lekte, allt verkade lugnt och stilla, säger Liridona Dauti.
De hade klivit ur sin Galt, terrängbil 16, och rörde sig till fots. Kompanichef Anders Eckerberg berättar:
– Jag rycker fram tillsammans med mitt underrättelsebefäl, Liridona Dauti, en lokaltolk och två amerikaner bakom en ANP-grupp (Afghan National Police), igenom ett knähögt bomullsfält. Till höger om mig framrycker en pansarskyttegrupp längs en väg. Snett bakåt vänster finns ytterligare en pansarskyttegrupp.
Plötslig beskjuts de med raketgevär och finkalibrig eld. Anders Eckerberg ropar på radion:
”All Quebec this is Quebec Lima, Kompaniet är i strid, Out”.
– Sändningen går automatiskt utan att jag behöver engagera hjärnan. Nu vet alla tillräckligt mycket för att klara sig några minuter, säger Anders Eckerberg.
Anders Eckerberg var kompanichef i Afghanistan 2011. I bakgrunden syns ett afghanskt fordon.
Foto: Daniel Klintholm/Försvarsmakten
Plötsligt var de i strid
Uppdraget har förändrats från att gripa motståndsmän till att nedkämpa dem.
– Eckerberg leder kompaniet, jag leder stridsparet. Han och jag alltså. Det blir min uppgift att se till att han kan lösa sin uppgift, säger Liridona Dauti.
Kulorna viner över deras huvuden och granater slår ner runt omkring dem.
Anders Eckerberg berättar:
– Dauti tycker att jag visar för mycket målyta när jag sitter i knästående och letar mål. Vem sköt först, och var är fienden? Det var helt avgörande för vad jag ska ge för order.
Kompaniet börjar ta förluster.
– Till höger om mig omkring 40 meter bort ligger en egen sårad soldat i nästan öppen terräng vid en stenmur. Det känns som vilken övning som helst, jag behärskar detta trots att det nu är riktiga kulor som viner över huvudet, säger Anders Eckerberg.
Liridona Dauti rapporterar: ”Major, en ANP-soldat sårad snett vänster”. Ytterligare en sårad.
Läget är alltså akut.
– Vi har sårade i öppen terräng, vi är nedhållna av fientlig eldgivning. Nedslagen av den fientliga eldgivningen är nu väldigt nära, grenar faller över oss från några små buskar precis vid den 20 centimeter djupa plogfåran vi sökt skydd i, säger Anders Eckerberg.
Läget ändras till det sämre
Från radion kommer ännu ett bistert besked: ”Quebec Lima this is Alfa Quebec Two. I strid med fientliga skyttar, vägen söder, avstånd 150.”
Plutonen som skulle kunna komma till understöd från vänster är nu också i strid.
– Det är inte samma skyttar som vi är i strid med. Där försvann handlingsfriheten med första pluton, säger Anders Eckerberg.
Han är själv i en dålig position.
– Växelvis höger! Jag har nedslag mycket nära nu, vi måste flytta på oss, säger Liridona Dauti.
Stridsparet med kompanichef och underrättelseofficer rör sig. Anders Eckerberg får fram en signalpistol och ammunition, skjuter två skott mot det håll de beskjuts ifrån.
Zing, zing. Det är ljudet när antennen på den radio 180 som Anders Eckerberg bär på ryggen skjuts av.
– Sedan hör jag min ställföreträdare ge några korta detaljorder kring omhändertagande av skadade, säger Anders Eckerberg.
Under strid är det Liridona Dautis uppgift att se till att allt fungerar för stridsparet Eckerberg-Dauti.
Ett bärgningsfordon är på väg framåt för att ge skydd. Det handlar om bärgningsversionen av Stridsfordon 90.
– Jäklar! Vi riskerar att bli överkörda av våra egna, säger Anders Eckerberg.
Dauti lyfter bort afghaner
Eckerberg ser på Dauti och hon tittar tillbaka, hon förstår. Hon reser sig och springer allt vad hon orkar och lyfter handgripligen bort livrädda ANP-soldater som riskerar att hamna under bärgningsbandvagnen.
– En av dem låg i vegetationen med ansiktet ner i marken. Det var bara att lyfta bort och göra denne uppmärksam på att det var dags att ta sig till en byggnad i närheten, säger hon.
En kort summering av läget: Inkommande fientlig eld, skadade och döda på egen sida (ANP-soldater) och en svensk svårt sårad. Han blev träffad av en granat som inte exploderade och visade en enorm kyla med att sätta torniquet på sig själv.
– Själv vänder jag mig bakåt och skriker till mina amerikanska kollegor och tolken ”Return to that white building by the road. Now!”, säger Anders Eckerberg.
Bomullsfältet är rensat på egen trupp, Liridona Dauti har fått undan dem som riskerade att bli överkörda. Bärgningsvagnen rullar fram och kan erbjuda skydd. Ett annat stridsfordon öppnar eld mot de fientliga skyttarna.
Striden börjar ta slut
Snart får kompanichef Eckerberg budskapet på radion:
”Charlie Quebec this is Echo Charlie, nedkämpat fyra till fem skyttar, vägslutet, lastat sårad soldat, återvänder till eldställning vid vägen”.
Den fientliga eldgivningen har avtagit. Striden var över.
I Afghanistan fanns dock en stor risk att råka ut för attacker med improviserade sprängladdningar (IED) efter stridskontakt, så innan kompaniet med sina 180 man kunde återvända till campen (Northern Lights) var de tvungna att hantera utplacerade IED:er på vägen ut ur Chimtahl.
– Det här var precis i början av vår mission. Vi hade varit i Afghanistan i två månader och skulle vara där i ett halvår. Många år senare kan jag konstatera att mitt och kompaniets agerande var helt avhängigt på bra utbildning där man inte begränsas av rädslan att göra fel utan snarare drivkraften att agera och därmed göra rätt, säger Liridona Dauti.
Liridona Dauti var underrättelse- och samverkansofficer vid det kompani som Anders Eckerberg ledde i Afghanistan.
Foto: Daniel Klintholm/Försvarsmakten
Så minns de striden
Det har gått nästan 14 år sedan händelsen och stridsparet Eckerberg-Dauti är lika samspelta när de ser tillbaka som de var i stridens hetta. Ingen av dem säger sig bära på något trauma från striden. Det de tagit med sig är främst två saker: en djup, ömsesidig respekt för varandra, och ett kvitto på att övning ger färdighet.
– Jag kan inte säga att händelsen påverkat mig i någon särskilt riktning idag. Men att när jag tänker tillbaka så går tankarna i första hand på våra då skadade soldater och framförallt vår fantastiska gruppchef som trots livshotande skadad tog så stort ansvar för situationen, säger Liridona Dauti.