Mannen på scenen slungar iväg en mycket liten drönare över publiken. Den ryms i hans handflata och kontrolleras av ingen. Det vill säga den styrs inte av någon människa, utan av datorkraft ombord på själva manicken.
Den lilla flygfarkosten rör sig hela tiden. Ryckigt och till synes utan att följa något mönster.
– Den är programmerad att göra så, som ett skydd mot prickskyttar, förklarar mannen.
Det är nämligen ingen konstruktion med särskilt vänliga avsikter, om nu en konstruktion kan sägas ha några avsikter alls. Dessutom bär den på en sprängladdning. Trots att denna är mycket liten – bara tre gram tung – har den “tillräckligt mycket kraft för att penetrera skallbenet hos en människa och förstöra det som är innanför”, förklarar mannen.
Strax syns den lilla drönaren rusa över publikhavet tillbaka mot scenen, där en dockbyst har placerats. Drönaren närmar sig bysten under ilsket surr, en skarp knall hörs och på bildskärmen där hela förloppet har visats i närbild syns ett hål i pannan på dockan, stort som efter en ordinär pistolkula.
– Drönaren var programmerad att hitta ett ansikte som såg ut som provdockans, och utlösa sprängladdningen. Ingen människa var inblandad. Tänk er vad svärmar av sådana här drönare skulle kunna åstadkomma, kommenterar han.
Ett växande hot
Det är en skrämmande framtidsvision som förevisas av mannen på scenen i Youtube-klippet, som är skapat av Autonomousweapons.org tillsammans med en professor i datavetenskap vid University of California, Stuart Russell.
Men hot från små, kommersiella drönare finns redan idag. Varje dag, hela tiden. Och det är hot som hela tiden växer, i takt med att tekniken blir allt mer kapabel och allt enklare och billigare att få tag på.
Ännu handlar hoten från den här typen av små flygande farkoster, så kallade UAV:er (Unmanned aerial vehicle), främst om att samla in information och störa verksamhet.
– Ofta när Försvarsmakten övar får vi besök av drönare. Exakt vad de gör vet vi inte. Och inte vilken information de samlar in och vem som i så fall får ta del av den, säger Ulf Lepp som under flygvapenchefen samordnar arbetet med att bygga upp Försvarsmaktens skydd mot UAV.
Många utan ont uppsåt
De flesta små flygfarkoster som syns exempelvis i samband med övningar, styrs av privatpersoner utan ont uppsåt. Det är åtminstone ett rimligt antagande. Men även sådana tilltag kan faktiskt vara skadliga för Försvarsmakten och för Sverige. De små maskinerna samlar nämligen in en mängd information om var de flyger, hur de flyger och hur det ser ut på marken under dem. Och det är alltså sådan information som skulle kunna skickas till en utomstående, tillverkaren exempelvis. För övrigt, påpekar Ulf Lepp, är det ju ”både otillåtet och olämpligt att flyga drönare vid Försvarsmaktens skyddsobjekt och restriktionsområden”.
Ulf Lepp tror att det dröjer innan de små drönarna innebär hot om våld, som i inledningen. Men störande och insamlande av information, som hotet formuleras idag, är illa nog. Exempelvis skulle små drönare kunna blockera start- och landningsbanor på en flygbas, så att all flygverksamhet tvingas ligga nere. Lyckligtvis har Försvarsmakten ännu inte drabbats av några allvarliga konsekvenser till följd av drönaraktivitet.
Flera hundra över Vättern
Han visar en karta över ett område kring Vättern. Kartan är fullsmetad med runda markeringar, som var och en indikerar en drönare som agerat i området under sommaren 2020. Ulf Lepp vill inte att vi går ut med det specifika antalet, men det rör sig om flera hundra flygningar.
– Och det är bara drönare av ett visst fabrikat, eftersom den sensor som användes i det här fallet är begränsad till det. I praktiken var det alltså betydligt mer drönaraktivitet i området, förklarar han.
Sommarens drönarspaning var en mätning för att få fakta på hur många flygrörelser som faktiskt förekommer i ett område. Nu är tanken att Försvarsmakten ska bygga en förmåga som kallas C-UAS (counter unmanned aerial system) med olika åtgärder för skydd mot den här typen av flygfarkoster.
För tydlighetens skull understryker Ulf Lepp att det handlar om skydd mot mindre drönare, den typ som går att köpa i exempelvis vanliga elektronikbutiker. Större, rent militära drönare, kan redan upptäckas av befintliga system.
Upptäcker och oskadliggör
I praktiken handlar det om teknik som först upptäcker en drönare och aktiverar olika sensorer så att en operatör kan få visuell kontakt med den, därefter ska systemet identifiera vilken modell det rör sig om och slutligen också eventuellt oskadliggöra den. Vanligen handlar det sistnämnda om att störa ut radiokommunikationen så att den inte går att styra.
– Vi gjorde tester på övningsfält och skjutfält, och en av slutsatserna var att det finns flera sätt att verka mot en drönare och att de är svåra att skjuta ner, kommenterar Ulf Lepp.
Tre olika lösningar
Det nya C-UAS-systemet kommer att bestå av tre olika typer av lösningar. En för fasta anläggningar, som flottiljer, förband och andra militära skyddsobjekt, en som går att använda vid förflyttningar – det kan handla om transport av trupp eller materiel – och ett kroppsburet system som kan varna trupp eller enskilda soldater om att det finns drönare i närheten. Ett sådant system som testas av Försvarsmakten kan även störa ut drönare.
Planen är att anskaffning ska påbörjas ”om några år”. Men Ulf Lepp försäkrar att vi inte står utan skydd mot kommersiella drönare tills dess. Redan idag förekommer lösningar på enskilda, här onämnbara förband.
– Vi har redan idag ett visst skydd under exempelvis övningar, men det vi gör nu är att se till att fler förband får förmåga att skydda sig mot UAS, förklarar Ulf Lepp.