– Man vet att man inte kan vinna kriget när man åker ner men man kan åtminstone göra någon skillnad. Det låter som en klyscha, men så är det, säger Fredrik Jonsson, gruppchef på den svenska vakt- och eskortplutonen Golf Alpha Romeo.
2010 påbörjades konstruktionen av svenska Camp Monitor i staden Sheberghan i norra Afghanistan. 2011 ägde invigningen rum. Det var pompa och ståt och till och med Hans Majestät Konungen närvarade. Monitor skulle bli Sveriges nya huvudbas i samband med att Sveriges fokus i Afghanistan flyttade västerut.
Men så bestämde sig Nato för att dra tillbaka sina trupper tidigare än planerat. 2014 måste afghanerna vara redo att själva ta ansvaret.
– Campen var inte ens riktigt klar när vi kom hit i vintras för att börja riva, säger Fredrik.
Regeringen har bestämt sig för att skänka campen till de afghanska säkerhetsstyrkorna som har stora behov av förläggning. Det har gjort att Fredriks jobb känns mer meningsfullt.
– Nu handlar det om att modifiera campen och anpassa den för afghanska behov. Vi är en omstruktureringsenhet, inte en rivningsfirma, säger han.
Köket skickas hem
Vi sitter i campens matsal och bakom Fredrik tornar en vägg av nudlar upp sig. Om några dagar ska matsalen stänga och därefter får soldaterna klara sig med frystorkat och enklare mat då köket ska packas ihop och skickas till Sverige.
Det som bedöms vara militärt skyddsvärt skickas hem. Vakttorn byts ut eftersom de nuvarande innehåller svenska skyddsrum. Elverken byts ut mot andra som är enklare att underhålla.
Utanför matsalen pågår utbildning av afghanska soldater i VVS och eltjänst. Idag finns här 26 elever. Igår var de 24, innan dess 14 och första dagen kom bara en enda soldat. Antalet varierar dag för dag, men målsättningen är att ett femtontal individer ska få tillräckliga kunskaper för att kunna sköta driften av campen på egen hand.
Vakt och eskort
För Fredrik Jonsson, 25, handlar jobbet mest om en blandning av vakt- och eskorttjänst. Hans pluton ansvarar för bevakningen av campen tillsammans med Försvarsmaktens operativa reserv som just nu består av soldater från Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur. De turas om att bemanna en snabbinsatsstyrka som står i hög beredskap om något skulle hända. Resten av tiden ägnar sig Fredrik och hans gäng åt eskorttjänst. Flera materielkonvojer eskorteras varje vecka de cirka 15 milen till Mazar-e-Sharif där utrustningen flygs hem till Sverige. Ibland eskorterar Fredrik och hans soldater också andra team av olika slag. Bland annat har man fått skydda en grupp som skulle gruppera på en gammal rysshöjd mellan Zig Zig och Arzan Kar, väster om Mazar-e-Sharif. Fredrik hoppas på fler sådana uppdrag. Att vara utanför campen, ute på operationer och fotpatruller tycker han är roligast.
– Det är då man känner att man gör mest nytta. Men folk vi träffat ute på patruller tycker ändå att det känns ganska okej att vi ska åka härifrån. De har sett oss utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna och kommer fram och tackar. Det är roligt. Då får man ett kvitto på att det jobb vi gjort har gett resultat, säger han.
Fredrik är född och uppvuxen i Delsbo, Hälsingland. 2007 avslutade han sin värnplikt som skyttesoldat i Boden och rekryterades till Nordic Battle Group. Efter detta ingick han i andra enheter vilket innebar att han under två års tid stod i beredskap att med 30 dagars varsel kunna tjänstgöra internationellt. 2009 tjänstgjorde han i Kosovo och rekryterades sedan till P7s strategiska reserv som i två års tid stod beredd att rycka in varhelst svenska Försvarsmakten kunde behöva förstärkning.
– Vi var på väg till Afghanistan för att förstärka, men resan ställdes in i sista minuten så det är roligt att ha kommit hit nu, säger Fredrik
Om Afghanistans framtid tror han att chanserna för framgång är större i norr än i söder.
– Här i norr byggs och satsas det pengar. Men det är en lång väg kvar. Jag hoppas att det inte går tillbaka till ruta ett, säger Fredrik. Då skulle det arbete och de liv som offrats här nere kännas bortkastade.