Med livet som insats

Det var under en patrull lördagen den 11 augusti 2011 som Emil Selberg och hans kamrater fick en förfrågan om att hjälpa den afghanska polisen att gripa några talibaner.
Under en framryckning tillsammans med polisen öppnade fienderna eld, första skottet var en granat. Granaten som sköts mot gruppen studsade i marken utan att explodera, passerade hela gruppen innan den med full kraft träffade soldaten längst bak. Granaten hade krossat Emil Selbergs vänstra ben och han föll till marken. Efter att granaten träffat Emils ben utsattes gruppen för kraftig finkalibrig eld.
— Man gav sig själv uppgifter hela tiden, jag visste att jag var tvungen att dra åt skadan med en tourniquet (spännband för att stoppa kraftiga blödningar) och sedan verka med vapnet, men smärtan var till slut ändå det som blev mitt fokus, det gjorde fruktansvärt ont, berättade Emil Selberg och fortsatte: 
— Jag blev kvar på platsen ensam eftersom mina kompisar var tvungna att dra sig tillbaka, striden varade sedan i ungefär 45 minuter innan jag kunde ta mig därifrån och in till sjukvårdsvagnen.

Läkningsprocessen

När den skadade Emil Selberg senare nådde sjukvårdspersonalen blev han genast nedsövd.
Han hämtades upp av en räddningshelikopter för att under söndagen flygas till det tyska fältsjukhuset i Mazar-e-Sharif. Dagen efter transporterades Emil vidare till Sverige och Uppsala sjukhus.
— Jag förlorade aldrig medvetandet under striden och kom därför ihåg att jag hade blivit av med benet, men det var verkligen inte kul att vakna upp och inse vad som hade hänt, sa Emil Selberg och minns tillbaka.
Efter en tid i Uppsala transporterade Emil vidare till sitt hemmalasarett, Sunderby sjukhus, för vidare rehabilitering. Efter sex veckor på sjukhuset i Boden bad Emil Försvarsmakten att ta över allt rehabiliteringsansvar.
— Den mentala biten var jobbigare än den fysiska, att acceptera och gå vidare tog ett tag, fortsatte Emil Selberg.

Föreläsningar

Bara ett halvår efter händelsen fick Emil Selberg förfrågan om att föreläsa om det som hänt. Detta efter att en soldat blivit av med båda benen under våren 2012 (FS 22).
Soldatens hemmaförband ville då att någon med liknande erfarenheter skulle berätta vad den skadades kamrater hade att vänta. Därefter fortsatte det med föreläsningar på olika förband och grupper. Sjukvårdare, personal på I 19, Norrbottens regemente, Markstridsskolan och även Militärhögskolan Karlberg är några som tagit del av Emils tankar kring det ofattbara.
— Från början var det väldigt tungt att föreläsa, men samtidigt har det varit en del av läkningsprocessen som har gjort att det blivit enklare för varje gång, sa Emil Selberg. 
Efter två år av föreläsningar har nu turen kommit till hans eget förband, Artilleriregementet, där han i nuläget är anställd som stridsledare. För första gången ska nu Emil Selberg berätta för sina kollegor som han träffar dagligen, hur sommaren för snart tre år sen förändrade hans liv.
— Det ska bli skönt att få berätta för alla, de vet ju vem jag är så jag kan ju inte ljuga, avslutade Emil Selberg.