Ambulanshelikoptrarna i Afghanistan

Tio år sedan de först stod redo för insats

Klockan 0600 för exakt tio år sedan stod Försvarsmaktens Helikopterflottilj för första gången redo med två ambulanshelikoptrar på Camp Marmal i norra Afghanistan. En insats som kom att pågå i tre år och troligtvis är den längsta sammanhållna internationella insatsen av något svenskt förband i modern tid. Det första uppdraget kom redan dagen efter. En afghansk soldat som behövde flygas till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal för att få avancerad vård.

En helikopter 10 görs startklar i Afghanistan.
En helikopter 10 görs startklar i Afghanistan. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Major Magnus Carlsson ansvarade för uppbyggnaden av SAE ISAF MEDEVAC.
Major Magnus Carlsson ansvarade för uppbyggnaden av SAE ISAF MEDEVAC. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Det fanns svenska soldater i området men i uppdraget ingick att flyga patienter av alla olika nationaliteter.
Det fanns svenska soldater i området men i uppdraget ingick att flyga patienter av alla olika nationaliteter. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Helikoptrarna flög alltid i par där en hade i uppgift att skydda ambulanshelikoptern och personerna ombord den om något skulle hända.
Helikoptrarna flög alltid i par där en hade i uppgift att skydda ambulanshelikoptern och personerna ombord den om något skulle hända. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Efter två år tog helikopter 16 över uppdraget från helikopter 10 i Afghanistan.
Efter två år tog helikopter 16 över uppdraget från helikopter 10 i Afghanistan. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

De första två åren var det två helikopter 10 Superpuma som fanns på plats och sista året upprätthölls beredskapen med tre helikopter 16 Black Hawk. Stora delar av personalen på Helikopterflottiljen fanns på plats i Afghanistan någon gång under de tre åren. Personal lånades också in från andra delar av Försvarsmakten. Det kunde röra sig om medicinsk personal, kvartermästare, underrättelseofficer eller andra befattningar.

Magnus Carlsson, nu lokal flygchef på Helikoterflottiljen, var med och byggde upp förbandet och var också den första chefen på plats. Han kom ner till Camp Marmal i början av mars och hade då redan besökt basen vid två tidigare tillfällen.

– Mycket var redan bestämt på departements och försvarsmaktsnivå men en del handskakningar var tvungna att ske på plats. Vi var ett litet gäng från början men det byggdes på efter hand. Någon från flygunderhåll, någon flygande personal, ledning logistik och samband. Just samband hade mycket att göra i början med att bygga upp och några av dem behövde sedan inte komma tillbaka förrän efter tre år när det var dags att riva ner igen.

Det var mycket materiel som skickats ner i förväg att ta om hand och förvara på rätt sätt. Någon från Försvarsmedicincentrum fanns med för att se över all medicins utrustning. Själva hangaren lånades av ett tyskt förband som redan fanns på plats. De svenska ambulanshelikoptrarna var en ny resurs men en av anledningarna var att lätta på bördan för det tysk helikoptrarna på basen som förutom sjuktransporter även användes för andra uppdrag. Det var också en extra trygghet för de svenska markförband som fanns i närheten, även om uppdragen för Helikopterflottiljen  inte gjorde någon skillnad mellan vilken nationalitet det var på patienten som behövde snabb vård. Under de första två åren med helikopter 10 var det drygt 90 patienter som transporterades.

Rotationerna för personalen var olika långa beroende på befattning och person. Många återkom också flera gånger. För den flygande personalen var det generellt en månad i Afghanistan, 2-3 månader hemma och så tillbaka igen. Magnus Carlsson själv var på plats i sju månader i sträck.

– Vi hade diskuterat rotationstiderna en hel del. Vad gäller besättningarna berodde det på att de inte fick så mycket flygtid per person när helikoptrarna stod i beredskap i Afghanistan. Därför behövde de komma hem och flyga för att hålla sig i trim. Den medicinska personalen hade också kortare tid på plats men i gengäld var det många som i stället återkom oftare.

Krävande miljö

Förutom långa perioder i beredskap och ett spänt säkerhetsläge var miljön mycket krävande att jobba i. Många veckor låg temperaturen på över plus 40 grader vilket påverkade både människor och helikoptrar och andra tider kom det snö. En flygning kunde börja i sommarvärme över öknen för att femton minuter senare ha vinterkyla uppe i bergen och så sand, sand, sand. Innan Afghanistan hade Helikopterflottiljen och Luftstridsskolan tagit ner två helikopter 10 till Sydafrika under några veckor för att pröva utrustning för både personal och helikoptrar och för att öva bästa sätt att flyga och landa i ”stoftrik miljö” det vill säga med minimal sikt i ett dammoln. Just den biten är annars rätt lika att landa i ett snömoln i Sverige fast där finns inte den ständiga risken att bli beskjuten. Så även om miljön var ny fanns kunnandet.

På hösten 2011 kom Magnus Carlsson tillbaka hem till Luleå efter sju månader som ansvarig för SAE ISAF MEDEVAC, som enheten hette. Det har skrivits rapporter om erfarenheterna från tre år med ambulanshelikoptrar i Afghanistan men Magnus blir tyst några sekunder när han får frågan vilket som kändes som den största erfarenheten just där och då.

– Vilken grym inneboende kraft det fanns i arbetskamraterna, flottiljen, flygvapnet och Försvarsmakten. Trots att det fanns gigantiska utmaningar kunde vi leverera effekt i tid… det gick… och ingen gjorde illa sig svårt och vi hade inte sönder något som var extremt dyrt.