Katastrofen med hjälpvedettbåten Libanon, som ägde rum utanför Gräsgård, på Ölands sydostkust, har aldrig riktigt fått sin definitiva förklaring, men detta är historien om vad man tror hände.
Tyska flottan hade tidigare lagt ut en omfattande minering, från Ölands sydspets ända bort till Klaipeda i nuvarande Litauen. Staden hette på den tiden Memel, och var ockuperad av Nazityskland. Mineringen var avsedd att hindra ryska sjöstridskrafter att tränga ner i södra Östersjön. Den säkraste vägen var därför att gå in på svenskt vatten, och på så sätt gå runt mineringen. För att förhindra detta lade därför svenska flottan ut en egen minering. Den 9 juli minsprängdes tre tyska transportfartyg i den svenska mineringen. För att undersöka möjligheten att bärga de minsprängda fartygen sveptes mineringen och ersattes med en ny.
En stor explosion
Det var vid arbetet med denna nya minering som katastrofen slog till. Hjälpvedettbåten 282 Libanon var en av många trålare som under kriget rekvirerats av flottan och användes som minsvepare. När besättningen lyfte ombord en mina, hade troligen en annan mina fastnat i samma svep och exploderade. Minsveparen Bremön låg en bit därifrån och satte omedelbart kurs mot platsen. Väl på plats möttes man av en dyster syn. Vrakrester, klädtrasor och annat bråte flöt omkring. Även tre odetonerade minor som legat på däck hade konstigt nog klarat sig och låg och flöt i vattnet. Som genom ett under hittades också en överlevande, värnpliktige Sverker Ferdinand Fritzsson. Övriga personer ur Libanons besättning tillsammans med tre personer ur den desarmeringsgrupp som kom ifrån minsveparen Bremön, förolyckades. Totalt fick tio personer sätta livet till denna novemberdag.
Bild från undervattensfarkost som visar en gammal mina kvar i minankaret. Skicket på minorna kan vara gott, trots många år på havsbotten.Bilden är från minröjningsinsatsen i Ålands hav 2016.
Foto: Försvarsmakten
Slutligen restes en minnessten
För fem år sedan, på 70-årsdagen efter katastrofen restes slutligen en minnessten i Gräsgårds hamn. Två eldsjälar, från Vassmolösa söder om Kalmar, Morgan Backman och Karl-Axel Olsson är att tacka för detta. Ett antal anhöriga till de omkomna var närvarande vid ceremonin, tillsammans med Försvarsmaktens representant, kommendör Jonas Wikström, då chef för Fjärde sjöstridsflottiljen. Ett litet men viktigt sätt i att uppmärksamma och minnas de sjömän som fick sätta livet till i ett viktigt arbete.
Världskrigsminorna fortfarande aktuella
Idag, 70 år efter krigsslutet är den gärning många sjömän gjorde under kriget i viss mån bortglömd. Inte heller är minhotet lika stort . Likväl finns ett stort antal minor kvar i Östersjön. Anledningen är att minsvepningstekniken som då användes, inte kunde ta om hand om de minor som av olika anledningar låg på botten. Med tiden glömdes de bort. På Fjärde sjöstridsflottiljen finns MWDC, (Maritime Warfare Data Center) som bland mycket annat, har sammanställt och studerat historiska arkiv och fällningsprotokoll. Sammanställningen ligger som grund för de årliga minröjningsinsatser som minröjningsfartyg från de båda sjöstridsflottiljerna gör. I september 2016 gjordes den, i skrivande stund, senast insatsen, där ett femtiotal minor oskadliggjordes i Ålands hav.
Martin Göth är divisionschef för 33:e minröjningsdivisionen som förfogar över de minröjningsfartyg som är baserade i Karlskrona och som deltog i insatsen tillsammans med systerdivisionen i Stockholm.
Kartan visar överskådligt var det finns förekomster av minor, ammunition och kemiska stridsmedel.
Foto: Försvarsmakten
- Att röja gamla minor från de båda krigen är viktigt av flera anledningar. Först och främst för att avlägsna den risk de kan utgöra för undervattensarbeten och fiske, men också för den utbildningseffekt det ger på besättningarna. Även om minorna är gamla så innehåller de fortfarande sprängmedel vilket gör att vi måste fokusera och jobba metodiskt.
Längs Sveriges kust är det främst i Södra Kvarken, i området mellan Skagen och svenska fastlandet samt i Öresund som en större mängd minor kan förekomma. Sett till hela Östersjöregionen är det i huvudsak Finska viken och Irbensundet (sundet mellan Ösel och fastlandet) som har de största koncentrationerna av minor.
Risker och råd
Minorna är inte farliga där de ligger, nedsjunkna i dyn. Dock kan man inte utesluta risker i samband med undervattensarbeten och fiske när de av misstag påverkas och kanske lyfts. Då och då påträffar privatpersoner minor som förts in nära land av strömmar. Minor och oexploderad ammunition ska alltid betraktas som farliga.
Så här gör du om du träffar på en misstänkt mina eller oexploderad ammunition till sjöss:
- Om föremålet har kommit upp på båten, spärra av så stort område som möjligt från det.
- Om föremålet befinner sig utanför relingen och det går med hänsyn till besättningens säkerhet ska det återföras till havet. Notera positionen och boja ut platsen.
- Går det inte att återföra föremålet till sjön, ska fartyget manövreras till lovart om fyndet. Besättningen ska inte vistas nära eller i vindriktningen av fyndet.
- Om föremålet befinner sig ombord i utrymmen under däck ska arbetet avbrytas och utrymmet tillslutas.
- Kontakta JRCC (Joint Rescue Coordination Centre) på VHF kanal 16 eller ring SOS Alarm 112.
Du kan läsa mer om upphittad ammunition och hur du ska agera här.
Källor:
Flottans män 4/2011 (pdf)
Minsvepare -med svenska flottans minsvepare under 100 år. CB Marinlitteratur, 1996
Sjöminan under kalla kriget, FoKK, 2012