En mäktig fanvakt, ljuvlig musik från Marinens musikkår och många anhöriga fyllde bänkraderna. Det var en traditionell medaljceremoni som utspelade sig i Skövde i dag.
Försvarsmaktens logistikchef konteramiral Thomas Engevall delade ut medaljerna. Han höll också tal om bland annat hur stort och betydelsefullt arbete som de utfört. Han pratade också om medaljens betydelse, att den var ett tecken på tacksamhet. Tacksamhet från Försvarsmakten och Sverige som nation och hur viktigt det är att ha i åtanke att den gett afghaner chans till en bättre tillvaro. Sist men inte minst att det är ett känslomässigt band.
− Ett band och kamratskap som ni kan ha glädje av i resten av era liv, sa konteramiral Thomas Engevall.
Tiden går fort
Det var en måndag i slutet av mars i år som ett 60-tal soldater och officerare lämnade Trängregementet och Sverige för att göra sista insatsen med omstruktureringsstyrkan i Afghanistan. I ett halvår har de jobbat i drygt 40 graders värme med att avveckla de återstående svenska camperna i norra Afghanistan, i Mazar-e-Sharif och Kabul.
− Det har varit bra. Vi har gjort det jobb vi åkte ner för att göra. Vi har gjort det i rätt tid och på rätt sätt så jag är mycket nöjd över den insats som mina soldater och officerare har gjort, säger major Mattias Andersson, chef för styrkan.
Omstruktureringsstyrkan har bit för bit monterat ner sin eget välbefinnande. De har fått stänga ner mässen, fått flytta ihop och bo trångt trots att det funnits gått om plats, monterat ner köket och levt på nödlivsmedel i en dryg månad. Julian Tarrach, gruppchef på eskortpluton på Trängregementet, var nöjd trots situationen som rådde.
− Vi hade det bra, vi hade tillgång till alla bekvämligheter. De tre sista veckorna köpte vi afghanskt internet så det gick att surfa ändå. Det var till och med bättre, säger Julian Tarrach.
Styrkan har utöver att avveckla camperna också sanerat och packat cirka 2 000 ton varav cirka 220 containrar och 100 fordon.
− Den största utmaningen var att få allt att klaffa, att avveckla något samtidigt som vi arbetar där. Att få olika delar att falla på plats. Vi var tvungna att passa in flyget och hur mycket packning som skulle med varje flygtransport. Eftersom vi sanerat allt kunde det inte stå för länge innan det skulle transporteras eftersom vi då varit tvungna att sanera allt igen, säger Mattias Andersson.
För William Nilsson, ambulanssjuksköterska på sjukvårdstroppen på F 17 var det hans första internationella insats.
− Det var intressant på alla sätt. Jag blev fascinerad över alla saker vi hade därnere. Det var rätt jobbigt att jobba därnere. En dag hade vi 55 grader. Jag körde mest lastbil men mesta tiden var det som att stå i en hårfön, säger han.
Trängregementet har varit ansvarigt för styrkan. Den har även innehållit personal personal från FMLOG, FMTS och Ledningsregementet.
− Även om vi har varit i Bosnien och Kosovo innan känns det som att ingen tidigare har gjort vad vi har gjort. Vi har varit tvungna att transportera allt via flyg, det är ingen som har gjort det på det sättet och i inte i den här omfattningen, säger major Mattias Andersson..
Blandade känslor
Efter många omstruktureringsstyrkor och ett hårt arbete var det ett känslomässigt avslut.
− När sista flyget lyfte var det blandade känslor. Det var skönt att flyget kom iväg och känslan av att nu är det klart nu är vi färdiga. Samtidigt var det en tomhet eftersom vi inte hade något mer att göra, säger major Mattias Andersson.
Borta bra men hemma bäst...
− Det känns jättebra och skönt att komma hem till familjen och att få sova i sin egen säng och andas svensk luft, säger major Mattias Andersson, chef för OMS 04.