De första helikoptrarna som sattes in i Afghanistan var helikopter 10 B, även kallad Superpuma. Två stycken skickades ner i mars 2011 och stationerades på Camp Marmal utanför Mazar-e Sharif. Mellan 2011 och 2013 användes de som ambulanshelikoptrar i olika typer av evakueringsuppdrag, så kallade medevac- och casevac-insatser (eng. medical, casualty evacuation). För personalen som tjänstgjorde i helikoptrarna var uppdragen bitvis mycket krävande. Men de stärkte också kunskapen om helikopterinsatser i främmande miljöer och gav värdefulla erfarenheter. Både för verksamheten hemma i Sverige och efterföljande insatser. 

Insatsen fick andra uppgifter

I den första insatsen, Swedish Air Element Isaf Medevac, kallad Silverfox, var enheten tränad för att utföra så kallad forward medevac, undsättning av skadade nära skadeplatsen. Men väl på plats i Afghanistan fick den andra uppgifter, framförallt sekundärtransporter av skadade mellan olika vårdinrättningar. Ofta i mörker och med kvalificerad sjukvård ombord.

Två helikoptrar fäller facklor.
Flares eller facklor är ett motmedel som fälls från helikoptern som ett lockbete för värmesökande robotar. Den höga temperaturen på facklorna ska få roboten att gå på dem istället för helikoptern. Foto: Kent Jonsson/Försvarsmakten

Kenny Meijer, som tjänstgjorde som styrman på en helikopter 10 minns sina första flygningar:

– Första gången robotvarningssystemet gick igång och helikoptern började fälla facklor gick nog pulsen upp på oss allihop. Med tiden förstod vi att systemet var känsligt och att det ytterst sällan handlade om beskjutning. Men det blev ett starkt minne.

Riskfyllda flygningar

Insatsmiljön i Afghanistan är på många sätt olik svenska förhållanden. De extrema temperaturerna under sommarhalvåret och den tunna luften var en påfrestning för helikoptrarnas lyftförmåga. Det kompakta afghanska nattmörkret gjorde också kontraster svårare att urskilja för piloterna, vilket ofta gjorde nattflygningarna riskfyllda. 

Väderförhållandena i norra delen av landet är kända för att vara extrema. Mil efter mil av väldiga öknar breder ut sig mellan bergstoppar som ofta är högre än 3 000 meter. Detta kan innebära stora temperaturväxlingar under en och samma flygning. Under loppet av ett år kan temperaturen växla mellan -25 och +40 grader. För att inte tala om sandstormarna. Somrarna är blåsiga i Afghanistan och stora mängder sand försämrar siktförhållandena avsevärt för piloterna. Att landa i sandmoln, ”dust landings”, var något helikopterbesättningarna fick öva regelbundet på. 

– Det taktiska uppträdandet med helikoptrarna i hotmiljö gjorde att vi alla breddade oss enormt mycket yrkesmässigt. Vi byggde ett starkt team, där alla var lika viktiga för att lösa uppgiften, säger Göran Svedjer, som tjänstgjorde på helikopter 10 som flygstyrkechef och pilot. 

Blackhawk avlöste

Officer framför helikopter.
Jonas Nellsjö, chef för svenska helikopterbidraget i Afghanistan, och helikopterpiloten Andreas berättar om svenskarnas arbete med transport av sårade soldater. Videoklippet producerades 2014. Foto: Försvarsmakten
Flygchefen Mikael Wikh berättar att Helikopter 16 är på väg till Afghanistan i ett inslag från 2012. Foto: Försvarsmakten

Efter två år avlöstes helikopter 10 av helikopter 16 mer känd som Blackhawk. Beslutet att införa ett helt nytt helikoptersystem och få det i drift på kort tid var djärvt. Planen var ursprungligen att Superpuman skulle ersättas av helikopter 14 (NH90), men på grund av förseningar i produktionen fattades nya beslut. 

Helikopter i Afghanistan.
Helikopter 16 (Black Hawk) på uppdrag i Afghanistan under 2013. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

2013, rekordsnabbt efter anskaffning, var fyra Blackhawk driftsatta och skickades till Camp Marmal-basen. Där delade den svenska enheten beredskap med tyska och amerikanska förband. 15 minuter efter att larmet gått skulle helikoptern vara i luften och på max en timme skulle skadade transporteras till närmaste sjukvårdsinrättning. Helikoptrarna flög alltid två och två. Förutom läkare, sjuksköterska och patient fanns fyra personers besättning i båda helikoptrarna, däribland piloter och två besättningsmän som också tjänstgjorde som kulspruteskyttar.

Trots extrema arbetsförhållanden och snäva tidsramar hade helikopterenheterna kunnat utföra fler uppdrag om det hade behövts. Sex dagar i veckan, i 180 dygn, upprätthöll de beredskap för medevac-uppdrag. Bara under den första insatsen, Silverfox, genomfördes över 86 uppdrag, och drygt 90 patienter togs om hand på samtliga platser i regionen. Lyckligtvis var marginalerna goda. Säkerhetsläget i landet förbättrades sedan successivt och de afghanska säkerhetsstyrkorna tog till sist över uppdragen.

Totalt tjänstgjorde personal från Helikopterflottiljens olika baseringar i Luleå, Linköping och Kallinge under mer än tre år i Afghanistan. Många förbandsmedlemmar kom också från övriga delar av Försvarsmakten, samt via civil rekrytering, som till exempel läkare och sjuksköterskor.

Källor

Intervju med Kenny Meijer och Göran Svedjer i augusti 2021

Försvarsmakten

Foto: Sgt Anna Norén/Försvarsmakten/Combat Camera
BILDEN ÄR FRI FÖR PUBLICERING ELLER VISNING UNDER FÖRUTSÄTTNING ATT FULLSTÄNDIG BYLINE ANGES.

Första chefen

Våren 2011 stod Försvarsmakten för första gången redo med två ambulanshelikoptrar i Afghanistan. Magnus Carlsson var med och byggde upp förbandet och var den första chefen på plats.

– Mycket var redan bestämt på departements- och försvarsmaktsnivå men en del handskakningar var tvungna att ske på plats. Vi var ett litet gäng från början men det byggdes på efter hand. Någon från flygunderhåll, någon flygande personal, ledning, logistik och samband. Just samband hade mycket att göra i början med att bygga upp och några av dem behövde sedan inte komma tillbaka förrän efter tre år när det var dags att riva ner igen.

Rotationerna för personalen var olika långa beroende på befattning och person. Magnus var på plats sju månader i sträck.

– Vi hade diskuterat rotationstiderna en hel del. Vad gäller besättningarna berodde det på att de inte fick så mycket flygtid per person när helikoptrarna stod i beredskap i Afghanistan. Därför behövde de komma hem och flyga för att hålla sig i trim. Den medicinska personalen hade också kortare tid på plats men i gengäld var det många som i stället återkom oftare.

På hösten 2011 kom Magnus Carlsson tillbaka hem till Luleå.

– Vilken grym inneboende kraft det fanns i arbetskamraterna, flottiljen, flygvapnet och Försvarsmakten. Trots att det fanns gigantiska utmaningar kunde vi leverera effekt i tid. Ingen gjorde illa sig svårt och vi hade inte sönder något som var extremt dyrt.

Källa: Intervju av Lasse Jansson/Försvarsmakten i april 2021.

MAZAR-E-SHARIF 20110429 Den svenska helikopterenheten i Afghanistan, Swedish Air Element ISAF Medical Evacuation (SAE ISAF MEDEVAC), under en övning tillsammans med personalen på svenska Camp Northern Lights. Den svenska helikopterenheten Swedish Air Element Isaf Medical Evacuation (SAE Isaf) är en del av det svenska truppbidraget i den internationella säkerhetsstyrkan Isaf (International Security Assistance Force) och lyder under den svenska kontingentschefen och chefen Isaf:s norra kommando (RC North). Syftet med SAE Isaf är att förstärka den totala sjuktransportförmågan i RC North vilket innebär evakuering av skadad personal till kvalificerad vårdinrättning.

Foto: Sgt Anna Norén/Försvarsmakten/Combat Camera
BILDEN ÄR FRI FÖR PUBLICERING ELLER VISNING UNDER FÖRUTSÄTTNING ATT FULLSTÄNDIG BYLINE ANGES.

Helikopter 10

Helikopter 10, Eurocopter AS332 Super Puma, har funnits i tre olika versioner i Försvarsmakten, HKP10 A, B och D. Efter 27 år i Försvarsmakten flög den för sista gången i oktober 2015.

Helikopter 16, Blackhawk.

Helikopter 16

Helikopter 16 (Black Hawk UH-60) är troligen den helikopter som är bäst känd bland den svenska allmänheten. 15 exemplar av helikopter 16 köptes in för att främst ersätta Helikopter 10 Super Puma.