De första helikoptrarna som sattes in i Afghanistan var helikopter 10 B, även kallad Superpuma. Två stycken skickades ner i mars 2011 och stationerades på Camp Marmal utanför Mazar-e Sharif. Mellan 2011 och 2013 användes de som ambulanshelikoptrar i olika typer av evakueringsuppdrag, så kallade medevac- och casevac-insatser (eng. medical, casualty evacuation). För personalen som tjänstgjorde i helikoptrarna var uppdragen bitvis mycket krävande. Men de stärkte också kunskapen om helikopterinsatser i främmande miljöer och gav värdefulla erfarenheter. Både för verksamheten hemma i Sverige och efterföljande insatser.
Insatsen fick andra uppgifter
I den första insatsen, Swedish Air Element Isaf Medevac, kallad Silverfox, var enheten tränad för att utföra så kallad forward medevac, undsättning av skadade nära skadeplatsen. Men väl på plats i Afghanistan fick den andra uppgifter, framförallt sekundärtransporter av skadade mellan olika vårdinrättningar. Ofta i mörker och med kvalificerad sjukvård ombord.
Flares eller facklor är ett motmedel som fälls från helikoptern som ett lockbete för värmesökande robotar. Den höga temperaturen på facklorna ska få roboten att gå på dem istället för helikoptern.
Foto: Kent Jonsson/Försvarsmakten
Kenny Meijer, som tjänstgjorde som styrman på en helikopter 10 minns sina första flygningar:
– Första gången robotvarningssystemet gick igång och helikoptern började fälla facklor gick nog pulsen upp på oss allihop. Med tiden förstod vi att systemet var känsligt och att det ytterst sällan handlade om beskjutning. Men det blev ett starkt minne.
Riskfyllda flygningar
Insatsmiljön i Afghanistan är på många sätt olik svenska förhållanden. De extrema temperaturerna under sommarhalvåret och den tunna luften var en påfrestning för helikoptrarnas lyftförmåga. Det kompakta afghanska nattmörkret gjorde också kontraster svårare att urskilja för piloterna, vilket ofta gjorde nattflygningarna riskfyllda.
Väderförhållandena i norra delen av landet är kända för att vara extrema. Mil efter mil av väldiga öknar breder ut sig mellan bergstoppar som ofta är högre än 3 000 meter. Detta kan innebära stora temperaturväxlingar under en och samma flygning. Under loppet av ett år kan temperaturen växla mellan -25 och +40 grader. För att inte tala om sandstormarna. Somrarna är blåsiga i Afghanistan och stora mängder sand försämrar siktförhållandena avsevärt för piloterna. Att landa i sandmoln, ”dust landings”, var något helikopterbesättningarna fick öva regelbundet på.
– Det taktiska uppträdandet med helikoptrarna i hotmiljö gjorde att vi alla breddade oss enormt mycket yrkesmässigt. Vi byggde ett starkt team, där alla var lika viktiga för att lösa uppgiften, säger Göran Svedjer, som tjänstgjorde på helikopter 10 som flygstyrkechef och pilot.
Blackhawk avlöste
Jonas Nellsjö, chef för svenska helikopterbidraget i Afghanistan, och helikopterpiloten Andreas berättar om svenskarnas arbete med transport av sårade soldater. Videoklippet producerades 2014.
Foto: Försvarsmakten
Flygchefen Mikael Wikh berättar att Helikopter 16 är på väg till Afghanistan i ett inslag från 2012.
Foto: Försvarsmakten
Efter två år avlöstes helikopter 10 av helikopter 16 mer känd som Blackhawk. Beslutet att införa ett helt nytt helikoptersystem och få det i drift på kort tid var djärvt. Planen var ursprungligen att Superpuman skulle ersättas av helikopter 14 (NH90), men på grund av förseningar i produktionen fattades nya beslut.
Helikopter 16 (Black Hawk) på uppdrag i Afghanistan under 2013.
Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten
2013, rekordsnabbt efter anskaffning, var fyra Blackhawk driftsatta och skickades till Camp Marmal-basen. Där delade den svenska enheten beredskap med tyska och amerikanska förband. 15 minuter efter att larmet gått skulle helikoptern vara i luften och på max en timme skulle skadade transporteras till närmaste sjukvårdsinrättning. Helikoptrarna flög alltid två och två. Förutom läkare, sjuksköterska och patient fanns fyra personers besättning i båda helikoptrarna, däribland piloter och två besättningsmän som också tjänstgjorde som kulspruteskyttar.
Trots extrema arbetsförhållanden och snäva tidsramar hade helikopterenheterna kunnat utföra fler uppdrag om det hade behövts. Sex dagar i veckan, i 180 dygn, upprätthöll de beredskap för medevac-uppdrag. Bara under den första insatsen, Silverfox, genomfördes över 86 uppdrag, och drygt 90 patienter togs om hand på samtliga platser i regionen. Lyckligtvis var marginalerna goda. Säkerhetsläget i landet förbättrades sedan successivt och de afghanska säkerhetsstyrkorna tog till sist över uppdragen.
Totalt tjänstgjorde personal från Helikopterflottiljens olika baseringar i Luleå, Linköping och Kallinge under mer än tre år i Afghanistan. Många förbandsmedlemmar kom också från övriga delar av Försvarsmakten, samt via civil rekrytering, som till exempel läkare och sjuksköterskor.