ÖBx6: Bara kungen saknades

Trägolvet knakar - precis som det ska göra på en officersmäss – när överbefälhavaren och hans fem senaste företrädare kommer in i rummet.

Först 84-årige nestorn Bengt Gustafsson som tillträdde som ÖB redan 1986. Tätt därefter kommer hans efterträdare Owe Wiktorin (1994–2000), så Johan Hederstedt (2000–2003), Håkan Syrén (2004–2009), Sverker Göranson (2009–2015) och till slut nuvarande ÖB Micael Bydén. De ler och skrattar, lite som i Robin Bengtssons segrande nummer i Melodifestivalen. Fast mycket, mycket värdigare och utan de där rullbanden, förstås.

– Det här är ett historiskt tillfälle. Ingen annan har haft möjligheten att samla sina företrädare på det här sättet, konstaterar Owe Wiktorin.

Strax innan mötet mellan sex av landets sju fyrstjärniga generaler – Carl XVI Gustaf är den sjunde – har de ätit lunch tillsammans.

– För mig känns det fantastiskt att vi fick till den här träffen. Den här samlade erfarenheten går inte att hitta någon annanstans. Att få lyssna på den erfarenheten och klokskapen som dessa tidigare överbefälhavare besitter, dessutom med några års perspektiv från ämbetet, är hur stort som helst, säger Micael Bydén.

små steg, äntligen

Sverker Göranson konstaterar att han och hans kollegor kan komma med tankar och idéer grundade på bland annat sina tidigare erfarenheter: 

– Men vi kan också hjälpa till med att beskriva hur Försvarsmakten och ÖB uppfattas av de delar av samhället där vi numera rör oss.

Så vad tycker de då om Försvarsmakten av i dag. Var allt bättre förr?

– Det var i alla fall inte sämre, säger Bengt Gustafsson och skrattar.
– Jag tänker till exempel på de värnpliktiga befälen. Tänk vad de var fantastiskt duktiga. De stod sig mycket väl i internationell jämförelse, bland annat tack vare sin initiativförmåga. De visade ju sig inte minst under våra internationella insatser.

– Jag tycker att det blir bättre och bättre och Försvarsmakten tar – om inte jättekliv – så i alla fall ”small sweet steps” framåt. Man skapar operativ kraft och det tycker jag är positivt, säger Johan Hederstedt som fick en ”äntligen-känsla” i kroppen när det senaste försvarsbeslutet kom som innebar att Försvarsmakten tilldelades mer pengar.

– Jag tillsammans med några andra här har ju levt i en annan miljö där vi skulle bromsa eller lägga ner. Eller ibland så sa man ”effektivisera” och det var ju tuffare på det sättet, just den biten.

Efterlängtad efterfrågan

Håkan Syrén, som under sin tid hade att hantera stora, abrubta anslagsminskningar konstaterar att det nog känts ”overkligt” om han fått mer pengar. Samtidigt menar han att man inte får vara alltför euforisk över de tillskott som försvarsbeslutet gav:

– Man får inte glömma bort att myndigheten bara fick hälften av vad den hade begärt och det finns ett antal rätt svårnavigerade vatten framöver i form av köpkraftförsämringar – urholkning, materielberg, ofinansierat personalförsörjningssystem med mera. Men att vara efterfrågad, i stället för att vara en stor, obehaglig utgiftspost är självklart avundsvärt.

Micael Bydén bjuder sina företrädare mer kaffe. Stora snöflingor från ett klassiskt aprilväderssnöfall slår mot rutan när Owe Wiktorin lutar sig framåt i Chesterfieldsoffan:

– Det är jättepositivt med tillskott men det sker ju mot en dyster internationell utveckling: Ukraina, Georgien, Krim och hela det där eländet och sätter man det i relation mot det finns det ju inte mycket anledning att glädjas.

EVIG FRED INTE EVINNERLIG

Sverker Göranson menar att Sverige har en tradition att svänga långsammare än andra länder när det handlar om säkerhetspolitiska förändringar i närområdet och han får medhåll av Håkan Syrén:

– Jag sa redan på våren 2008 att vi såg ett förändrat mönster i det ryska uppträdandet och att vi behövde vara väldigt vaksamma kring det. Men det enda som hände var att någon ledarsida skrev ”Nu sover ÖB dåligt” på ett lätt raljant sätt. I augusti gick sedan Ryssland in i Georgien. Det var ett sätt för Ryssland att visa sig själva men även andra att de hade förmåga. Sen fanns det många tekniska brister, men viljan fanns där.

Diskussionen runt bordet är nu plötsligt livlig. Vad kan har varit orsaken till att Sverige inte reagerade? Var det för att det skedde för långt bort?

– Nej, nej. Det var medveten politik, menar Sverker Göranson.

Owe Wiktorin fyller snabbt i.

– Man hade så länge argumenterat för att den eviga freden var här och hade intecknat försvarspengarna inom andra politiska områden så uppvaknandet var inte tillräckligt omskakande för att man skulle kunna ta till sig det här.

Håkan Syrén tror inte på en återuppbyggnad av det gamla totalförsvaret. Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

CERTIFIERAD KRIGSVETENSKAP

Men det var då. Nu är de allra flesta överens om att det säkerhetspolitiska läget är annorlunda. Det har lett till flera åtgärder, bland annat ett återuppväckande av plikten.

– Jag är egentligen inte särskilt förvånad över det. Jag har funderat länge över att Försvarsmakten måste ha ett nytt kompetensförsörjningssystem. Jag vet inte riktigt ännu hur jag tycker att det skulle gestalta sig men det här är ett bra steg på väg, säger Johan Hederstedt.

Han får medhåll av Bengt Gustafsson som menar att det är viktigt att Försvarsmakten lyckas locka de bästa.

– Du har helt rätt, Bengt. Jag minns en brigadövning jag besökte en gång där övningsledningen i princip bestod av tre KB-elever där en hade bakgrund från KTH, en annan från Chalmers och den tredje från Handels. De var utomordentligt skickliga. Sådana måste vi ha, säger Johan Hederstedt.

– Man skulle också kunna fundera på ett större inslag av reservofficerare, säger Bengt Gustafsson.

ÖB berättar om ett arbete som nu bedrivs på Försvarshögskolan som syftar till att certifiera ämnet krigsvetenskap. 

– Det siktade vi ju på redan i mitten av 90-talet. Det har sannerligen tagit sin tid, säger Bengt Gustafsson.

Nuvarande ÖB håller med.

– Jo, det är sant men jag tror att det är en av nycklarna till att höja statusen på officersyrket, säger han.

Nytt namn på totalförsvaret

Och medarbetarna behövs. Av många skäl.

Ett av dem är att höja den operativa förmågan, en annan att utveckla totalförsvaret.

– Jag tror inte på en återuppbyggnad. Samhället är så i grunden förändrat så det handlar om en nystart. Jag har fått höra här under lunchen om myndighetssamverkan och övningar men det måste nu också ställas krav på statsmakterna att verkligen komma ut med en konkret nationell säkerhetsstrategi som kopplas till försvarsberedningen så att det här börjar hänga ihop. I det här sammanhanget finns det också något som skär genom alltihop och det är cyberhotet och det får inte bli lokala lösningar av det utan det måste bli en nationell fråga, säger Håkan Syrén.

De övriga runt bordet nickar instämmande. Johan Hederstedt är inne på att skrota namnet ”totalförsvar” för att markera nystarten.

– Frågan är bara vad det ska kallas?
– Samhällsförsvar, kommer det från fåtöljen där Sverker Göranson sitter.
– Ja, samhällsförsvar. Bra! säger Hederstedt.

Stöd från fem företrädare

Om det kommer att bli namnet på det nya totalförsvaret är, förstås, skrivet i stjärnorna. Klart är att dock att intresset och viljan att bidra fortfarande finns där hos de tidigare myndighetscheferna.

Kaffet är slut. Det är dags för en gruppbild. Sex generaler – eller 24 generalsstjärnor om man så vill – ska placeras. Micael Bydén managerar sina företrädare.

Bengt Gustafsson i mitten, den långe Owe Wiktorin längst bak.

– Känner man inte stöd i det här rummet vet jag inte var man ska hitta det. Det är fantastiskt, säger Micael Bydén. Och så fyrar han av ett sådant där Robin Bengtsson-leende igen.

Artikeln har tidigare publicerats i Försvarets forum nummer 3, 2017.