Inbördeskriget i Nepal började 1996 med att den stridande delen av maoistpartiet tog till vapen för att förändra landets styre. Efter ett par års strider mellan polis och maoister satte kungen in Nepals armé. När fredsavtalet slöts den 21 november 2006 kontrollerade maoisterna cirka 70 procent av landets yta. Omkring 30 000 personer hade då dödats och två miljoner människor hade flytt landet. Båda parter hade gjort sig skyldiga till övergrepp mot internationell folkrätt.
Bägge parter i konflikten gjorde en gemensam begäran till FN om att stödja fredsprocessen, bland annat genom att ha kvalificerade civila övervakare med militär kompetens på "fältet".
Med Unmins hjälp skulle fredsfördraget leda till att Nepals befolkning skulle kunna rösta i demokratiska val utan risk för egen säkerhet och att Nepal skulle bli en demokratisk stat, oberoende av etnisk tillhörighet, religion, kön med mera. Vapen samlades in och hölls under bevakning för att ingen av de stridande parterna skulle ha möjlighet att genomföra taktiska militära rörelser och soldater under 18 år sändes hem.
Sverige bidrog med tre övervakare från Försvarsmakten i slutet av mars 2007. Dessutom sände Sida fem övervakare, alla med militär bakgrund, för en sexmånadersperiod. Unmins uppdrag upphörde 15 januari 2011.