Stridsvagnen 100 år i Sverige

I juli är det 100 år sedan den första stridsvagnen tog plats i den svenska armén.

Stridsvagn 122 på en väg
Stridsvagn 122 köptes in 1994 och utgör i dag kärnan i de mekaniserade förbanden. Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten
1921 Renault FT  ”Putte”
1921 Renault FT ”Putte”. Foto: SPHF arkiv
1922 Stridsvagn 21 (LK II)
1922 Stridsvagn 21 (LK II). Foto: SPHF arkiv
1939 Stridsvagn M/38
1939 Stridsvagn M/38. Foto: SPHF arkiv
1943 Stridsvagn M/42
1943 Stridsvagn M/42. Foto: SPHF arkiv
1953 Stridsvagn 81
1953 Stridsvagn 81. Foto: SPHF arkiv
1967 Stridsvagn 103
1967 Stridsvagn 103. Foto: SPHF arkiv
1984-86 Stridsvagn 104
1984-86 Stridsvagn 104. Foto: SPHF arkiv
1994 Stridsvagn 122
1994 Stridsvagn 122. Foto: SPHF arkiv

Man trodde länge att den första stridsvagnen var tysk och hade tillhört armén.
– Men det var den franska vagnen Renault FT som var först! Det hade gått oss förbi helt och hållet, vilket visade sig bero på att den tillhört tygförvaltningen vid arméförvaltningen, KAFT, säger Stefan Karlsson, museichef på militärfordonsmuseet Arsenalen.

Flera nya historiska fynd har sett dagens ljus i samband med den forskning som har bedrivits tillsammans med Svensk pansarhistorisk förening, SPHF. Dessa kommer att presenteras senare under året i en kommande bok om pionjärtiden, den första epoken i svensk pansarhistoria, enligt Måns Thuresson på SPHF.

Renault FT fick smeknamnet ”Putte”, sannolikt på grund av sin puteaux-kanon – och den hade ett kort liv i Sverige. I Aftonbladet 19 juli 1921 berättas att en ”fransk tank” anlänt till Stockholm med ångfartyget Vega. Kort därefter bildades en försökstrupp vid dåvarande A 9 – Kungliga positionsartilleriregementet i Stockholm.

Renaultvagn sköts i bitar

Stridsvagnen kom att användas under en rad övningar under hösten 1921. Tre år senare får infanteriinspektören en rapport från major Bertil Burén som ansvarat för de första försöken med Renault FT. ”Beträffande Renaultvagnen så utföllo icke försöken med dess användning särdeles väl”, skriver majoren.

Han radar upp flera tekniska problem och avslutar med att konstatera att de inte hittat någon lösning på hur fordonet skulle användas. Efter en kort tid som radiovagn sköts arméns Renault FT-vagn sönder på Marma skjutfält. När vapnen tystnat på skjutfältet stod det 1926 i kalendern och Försvarsmakten hade beslutat satsa på en tysk stridsvagn: LK II, som fått benämningen stridsvagn m/21.

Under mellankrigstiden drogs svensk tillverkning av stridsvagnar igång vid AB Landsverk i Landskrona. Dessa byggdes för export och tysken Otto Merker var hjärnan bakom de första konstruktionerna. Dessa kom att lägga grunden för den svenska stridsvagnsproduktionen. Resultatet blev den lätta stridsvagnen L 60, eller stridsvagn m/38, som var en av de bästa i sin klass.

40 år med centurion

Den kom ut på förbanden 1938–1939, men andra världskriget stod för dörren och det innebar att utvecklingen av vapenslaget kom att utvecklas explosionsartat. Under krigsåren togs en rad stridsvagnar fram. Det var modeller som m/38, m/39, m/40, samt m/41. Under 1941 beslutades att en ny modell med kraftigare kanon och tjockare pansar skulle byggas. Men en vagn konstruerad 1941 var omodern redan 1943 och vid krigsslutet stod Försvarsmakten med en omodern vagnspark.

Fredsyran 1945 övergick snabbt i kallt krig och Försvarsbeslutet 1948 innebar en satsning på försvaret som saknar motstycke i den moderna historien. Armén skulle bestå av 35 brigader och sex av dessa skulle vara moderna pansarbrigader. De sex brigaderna skulle utrustas med den brittiska Centurion-stridsvagnen. Den anses vara en av de mest framgångsrika som någonsin byggts. Under 1950-talet köptes flera modeller av Centurion in och de första fick benämningen stridsvagn 81, den senaste Stridsvagn 104 och kom att leva kvar fram till 1990-talet.

– Centurion var den första stridsvagn som var jämbördig, eller bättre än de tänkbara motståndarna i sin samtid. Men vi behöll den lite väl länge, säger Stefan Karlsson.

Redan under 1960-talet började man planera för en ersättare och man tittade på både amerikanska och tyska modeller. Beslutet blev dock att än en gång satsa på svensktillverkat. Det kom att leda fram till en av kalla krigets märkligaste konstruktioner: stridsvagn S. Vagnen fick benämningen stridsvagn 103 och åsikterna om huruvida den var en framgång eller ett fiasko går isär.

Höll inte måttet

Sammanlagt 290 vagnar levererades mellan 1967 och 1970. En nyanserad bedömning är att den var slagkraftig till en början, men också att den tornlösa designen gjorde att 103:an började halka efter i den tekniska utvecklingen redan under 1970-talet. När den sista Stridsvagn 103 togs ur tjänst 1997 var den hopplöst föråldrad.

Köpet av stridsvagn 122 genomfördes 1994 och den är i grunden en Leopard 2 A5. Armén har i dag 120 stycken stridsvagn 122 som utgör kärnan i de mekaniserade förbanden. Utvecklingen av drönare och allt mer avancerade pansarvärnsrobotar spås av vissa innebära slutet för stridsvagnen som slagfältets konung. Samtidigt tas en rad nya stridsvagnsmodeller fram runt om i världen. Den slagkraftiga kombinationen av eld, rörelse och skydd lär fortsätta vara avgörande långt in på 2000-talet.