Starten för Försvarsmaktens miljöarbete

Försvarsmakten kommenterar Svenska freds- och skiljedomsföreningens rapport "Militärens miljöförstöring i Sverige" som gavs ut i december 1991. Artikeln är ett utdrag ur Flygvapennytt nummer 2/1992. Foto: Arboga Elektronikhistoriska Förening

Ingen visste vem som skulle ha rapporten "Militärens miljöförstöring" från Svenska Freds. Den hade adresserats till Försvarsmakten, närmare bestämt till miljöansvarig. Det var bara det att det inte fanns någon sådan då, för snart 30 år sedan.

Vid den tiden var Försvarsmakten uppdelad i ett stort antal fristående myndigheter, där försvarsstaben var ÖB:s centrala stabsfunktion. Det miljöarbete som gjordes handlade främst om naturvård, där de olika regementena, flygflottiljerna och marinförbanden samverkade med den fastighetsförvaltande myndigheten Fortifikationsförvaltningen (FORTF).

Det är Janne Kjellsson som berättar. Han är pensionär sedan 2001 men var strax efter det att rapporten från Svenska Freds landat och lyft från juristernas bord, den som skulle svara på pressens och politikernas frågor kring rapporten. Den var tämligen kritisk mot försvarets miljöarbete.

– Jag ansvarade bland annat för den fysiska planeringen (inte idrott) där miljöfrågor ingick på försvarsstaben, FST/Plan, och man ansåg väl att jag var den som hade bäst koll på området. Men jag hade ju aldrig fått se rapporten och visste inte vad som stod i den.

Den dåvarande miljöskyddslagen kom till användning i första hand vid tillståndsprövning av skjutfält och flottiljflygplatser.

Regeringen kräver miljöpolicy

Ur "Försvaret och miljön", Försvarsutskottets yttrande 1993/94:FÖU5. Foto: Sveriges Riksdag

Efter en snabb genomläsning konstaterade Janne Kjellsson att mycket i rapporten var felaktigt och byggde på lösa antaganden och tyckanden. Det var därför inte alls svårt för honom att försvara myndigheten inför pressens frågor.

Även om rapporten i stora delar innehöll felaktigheter fick den i alla fall ÖB att reagera. Efter en utredning som leddes av Janne Kjellsson konstaterades att det behövdes en miljöavdelning inom försvaret, för att styra upp det arbete som redan görs och för att utveckla det ytterligare i samverkan med FORTF, FMV, FOI och förbanden.

1989 hade Naturvårdsverket genomfört en studie av de militära övningsfälten, där slutsatsen var att dessa sköttes med stor omsorg, och att de generellt uppvisade en större mångfald och var rikare på fauna och flora än omgivande marker. Försvaret medverkade även i utredningen för en handlingsplan mot buller (SOU 1993: 65) där buller i det militära försvaret redovisades.

I regeringens regleringsbrev för Försvarsmakten från 1993 formulerade försvarsdepartementet för första gången kravet på att försvarssektorn ska ha en miljöpolicy och arbeta aktivt med miljöfrågor.

1994 sammanfördes alla militära myndigheter till en samlad myndighet med namnet Försvarsmakten. På den centrala staben, Högkvarteret, etablerades miljösektionen som en del av Grundorganisationsledningens Fastighetsavdelning (GRO/Fast). FORTF bytte samtidigt namn till Fortifikationsverket (FORTV).

– Det hade ju gjorts mycket inom det militära försvaret med Försvarsmakten, FOI, FORTV och FMV tidigare men det hade aldrig sammanställts eller publicerats. På flera håll var vi långt före det civila samhället. Exempelvis hade vi gasåterföring i tankmunstyckena på våra tankställen, tio år innan det blev ett krav på civila bensinstationer. FORTF beaktade behovet av energiåtervinning med mera vid byggnation och FOI hade länge gjort flera utredningar exempelvis kring miljöpåverkan från olika typer av ammunition, säger Folke Borgh, jurist på miljöprövningsenheten.

Janne Kjellsson blev chef för miljöavdelningen, som blev startskottet för Försvarsmaktens strukturerade och grundliga arbete med miljö- och hållbarhetsfrågor. På uppdrag av ÖB utformades en miljöpolicy och riktlinjer drogs upp för hur miljöarbetet skulle bedrivas.

– Vi utarbetade miljöplaner för central och lokal nivå i samverkan med försvarsgrenarna FMV, FOI och FORTV på relativt kort tid eftersom vi var vana att göra utredningar. Försvarets miljöberedning skapades som ett instrument för samverkan i miljöfrågor mellan de olika myndigheterna inom försvarssektorn.

– De som var engagerade i arbetet hade stor bakgrundskunskap om försvarets olika delar, och goda kontakter med förbanden, Försvarsdepartementet, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, säger Janne Kjellsson.

Övervann skepsis på förbanden

Kapten Erik Hansson från Norrbottens regemente, I 19, kontrollerar en föranmäld övningsplats för den svenska ingenjörbandvagnen. Till sin hjälp har Erik en app där han kan se i vilket område som ingenjörbandvagnen kan gräva. Foto: Marcus Nilsson/Försvarsmakten.

Miljöavdelningens arbete togs inte emot med öppna armar i hela organisationen. I synnerhet ute på förbanden förekom ett visst motstånd eller vart fall höggradig skepsis. Men Janne Kjellsson och hans kollegor hittade sätt att övervinna detta.

Till att börja med etablerades miljöhandläggare på varje förband 1994-1995, som uteslutande arbetade med förbandets miljöfrågor. De utbildades vid FMV i Karlstad och skulle se till att alla anställda utbildades inom området och att verksamheten fick praktiska förutsättningar att följa de miljöplaner och den miljöpolicy som utvecklades centralt av miljösektionen.

1995 presenterade sektionen också den så kallade sektorrapporten "Försvaret och miljön" för regeringen. Den la grunden för ett fortsatt och ökat förtroende från den politiska ledningen i riksdag och regering, där formuleringen i regleringsbrev löd: "Försvarsmakten skall bedriva sitt miljöarbete med utgångspunkt i sin fundamentala uppgift att i fred förbereda att i krig försvara landet mot väpnade angrepp".

Rapporten redovisade försvarssektorns miljöpåverkan i relation till nationella miljömål utifrån Försvarsmaktens förutsättningar och uppgifter. Den vänder sig i första hand till beslutsfattare och handläggare inom försvaret och till miljörelaterade myndigheter. Men även till den miljöintresserade allmänheten, och rapporten har haft stor betydelse för att skapa förståelse för Försvarsmakten förutsättningar kring miljöfrågor.

1995 var också året då ett årligt pris för bästa miljöarbete instiftades. Detta gick till den förbandschef respektive miljöhandläggare vars verksamhet hade lyckats bäst under året.

– På det sättet kunde vi både sätta lite press på förbanden men samtidigt också öka intresset för miljöfrågorna säger Janne Kjellsson och ler åt minnet.

Några år senare, 1998, publicerades den första utgåvan av Handbok Miljö, som ett stöd för främst chefer inom hela organisationen. Samtidigt togs HKV lilla gröna fram, som gällde arbetet med miljöhänsyn i Högkvarteret. Då övergick även miljösektionen till att bli en självständigt avdelning inom GRO.

Internationellt samarbete

Utdrag ur Environmental Toolbox for Deploying Forces (2013), en insiktssamling för miljömässigt hållbart agerande vid utlandstjänst som tagits fram i samarbete mellan det amerikanska, finska och svenska försvaret. Foto: Försvarsmaktens hållbarhetssektion

I slutet av 1990-talet började Försvarsmakten etablera en rad internationella samarbeten. Avtal med de nordiska länderna, USA, Ryssland, Ukraina och de baltiska länderna kom till stånd.

– Vi kunde ju inte samarbeta militärt med dem, men på miljöområdet gick det förstås bra, konstaterar Janne Kjellsson.

Det är i många fall samarbeten som ännu bedrivs. Myndigheten har bland annat hjälpt Finland och USA med att ta fram riktlinjer för hur militär personal ska göra för att minimera sin miljöpåverkan vid internationella insatser.

Det här samarbetet har exempelvis resulterat i handboken "Environmental Guidebook for Military Operations" (2008) med tillhörande utbildningar. Därefter utgavs även tillägget "Environmental Toolbox for Deplyoing Forces (2013).

I Ukraina har ett projekt genomförts, där Försvarsmakten har hjälpt till att starta ett miljöarbete inom det ukrainska försvaret.

 

Miljösektionens arbete togs inte emot med öppna armar i hela organisationen. I synnerhet ute på förbanden förekom ett visst motstånd eller vart fall höggradig skepsis. Men Janne Kjellsson och hans kollegor hittade sätt att övervinna detta.

2 000 miljöfarliga lämningar omhändertagna

Minor, ammunition och kemiska stridsmedel från världskrigen finns fortfarande kvar i både Östersjön och längs västkusten. Upphittad ammunition får inte hanteras utan ska anmälas till myndigheterna. Foto: Försvarsmakten.

Utöver det övergripande arbetet som syftar till att minska Försvarsmaktens miljöpåverkan har flera särskilda, specifika insatser gjorts. Den första och troligen också den mest omfattande utredningen torde vara miljöfarliga lämningar.

Målet med den var att registrera förorenade områden och om möjligt hitta ett sätt att vid behov efterbehandla nedlagda övnings- och skjutfält, där olika föroreningar som blivit följden av övningsverksamheten fanns i marken. Projektet inleddes 1992 och drevs under flera år tillsammans med Naturvårdsverket.

– 1998 lämnade vi den sista rapporten till regeringen, där vi konstaterade av det fanns över 2 000 potentiellt miljöfarliga lämningar, som vi sedan fick börja ta om hand efter prioritering. Det skall noteras att de flesta lämningar hade en låg risknivå, riskklass 3-4, från miljö-och hälsosynpunkt.

Ett stort arbete har också gjorts med att kartlägga, riskbedöma och hantera gammal ammunition som av säkerhetsskäl dumpats i sjöar och hav. Under slutet av 1990-talet togs flera ton ammunition upp ur Gotlands viktigaste vattentäkt, Tingstäde träsk, och i Kiruna bärgade man 2014 också en stor mängd ammunition.

Men det långsiktigt viktigaste arbetet för miljöavdelningen handlade om att förändra kulturen och arbetssättet inom försvaret, och göra miljö och hållbarhet till naturliga inslag i verksamheten på alla nivåer. Det tycker både Janne Kjellsson och Folke Borgh att man lyckades med, även om det tog några år.

– I slutet av 1990-talet tror jag att de flesta, även de ute på förbanden, såg det här som något självklart och lika viktigt som andra delar av verksamheten, säger Janne Kjellsson.

Tre ÖB:ar stöttade arbetet

1992 började en igelkott användas som en symbol för Försvarsmaktens miljöarbete i intern och extern kommunikation, allra först i broschyren ”Försvaret för miljön” som sammanfattade Försvarsmaktens föreslagna miljöpolicy för en bredare publik. Igelkotten var en nygammal bekant – som åtminstone de med minnen från svensk beredskapstid kommer ihåg som en generell försvarssymbol. Foto: Försvarsmakten.

Eftersom Janne Kjellsson gick i pension år 2001 har han inte samma kontakt med
Försvarsmakten i dag, men Folke Borgh bekräftar att den grund som lades under 1990-talet finns kvar och har stärkts sedan dess.

– Ett av skälen till framgångarna med miljöarbetet är den nära kontakt med såväl försvarsmaktsledningen som personer i försvarsutskottet och även Naturvårdsverket, som Janne Kjellsson hade.

Han tjänstgjorde under flera myndighetschefen vid GRO och under tre ÖB:ar, som alla insåg vikten av att satsa resurser på att utveckla området och gärna lyssnade på Janne Kjellsson.

Under större delen av 1990-talet låg miljöfrågan inom försvaret tämligen högt upp även hos regeringen. Efter det första regleringsbrevet där miljö och hållbarhet togs upp, och som kom i samband med budgetproposition 1993, återkom formuleringar avseende krav på myndighetens arbete inom området i ytterligare två regleringsbrev, fram till Försvarsbeslut 2000. I detta fick Försvarsmakten i uppdrag att upprätta ett miljöledningssystem, något som skedde under 2001 då miljöledningsstandarden Iso 14001 började införas.

Myndighetens miljöpolicy är idag anpassad efter den standarden och inte minst efter Sveriges nationella mål att nå FN:s globala hållbarhetsmål inom ramen för Agenda 2030.

– Miljö- och hållbarhetsarbetet blev snabbt en strategiskt viktig fråga för försvarsmakten. I första hand givetvis för att minimera verksamhetens negativa påverkan på miljön, men också för att stärka förtroendet för myndigheten och vårt uppdrag, säger Folke Borgh.

Försvarsmaktens systematiska miljöarbete har pågått sedan tidigt 1990-tal. Lika länge har miljöarbetet symboliserats av Försvarsmaktens miljösymbol – igelkotten. Tillsammans med myndighetens slogan "Värt att försvara, värt att bevara!" symboliserar den ett uthålligt försvar som tar ansvar för den miljöpåverkan som verksamheten orsakar.

Källor

Intervju med Folke Borgh och Janne Kjellson

Försvarsbeslut 1996

Försvarsbeslut 2004

Försvarsbeslut 2009

naturvardsverket.se

Flygvapennytt nr 2/1992

riksdagen.se

Arboga Elektronikhistoriska Förening, aef.se

Environmental Toolbox for Deplyoing Forces (2013)