Värnpliktsnytt

Värnpliktsnytt var en tidning för Sveriges totalförsvarspliktiga, värn- och civilpliktiga, som grundades genom ett riksdagsbeslut 1971. Värnpliktsnytt producerades av och för värnpliktiga och redaktionen bestod både av civilanställda och värnpliktiga.

Tidningen hade en oberoende och fristående ställning från Försvarsmakten och gjorde flera avslöjanden om orättvisor och oegentligheter inom Försvarsmakten genom åren.

Under juni månad 2010 publicerades det sista numret av tidningen. I samband med att värnplikten lades vilande till förmån för ett nytt personalförsörjningssystem beslutade Riksdagen att även lägga ned Värnpliktsnytt.

Värnpliktsnytt har sedan starten 1971 varit en plantskola för mängder av framstående journalister och fotografer. Här berättar tre av dem om sina minnen från tiden på tidningen.

Staffan Dopping, reporter 1978

Värnpliktsnytt fick tidigt en viktig roll när det gällde det tidiga 1970-talets frågor om politisk åsiktsregistrering och det som senare skulle myna ut i IB-affären. Den granskande traditionen kom att fortsätta. På bilden utdrag ur Värnpliktsnytt nummer 2/1972, där man ringat in bevis för att personal från Säpo närvarat på Värnpliktskongressen. Foto: Värnpliktsnytt/KB

”Jag var inte särskilt tänd på lumpen överhuvudtaget. Att kräla på marken och skjuta med kpist lockade mig inte. Jag hade precis gått ut journalisthögskolan något år tidigare så jag såg Värnpliktsnytt som en möjlighet att dels slippa en stor del av den vanliga värnplikten, men även kunna utveckla mig som ung journalist.

På den här tiden var det närmare 50 000 män som varje år gjorde lumpen och tidningen hade sedan starten gjort många avslöjanden som hade fått eko i kvällspressen. Så det kändes som en spännande plats att vara på. Och helt ärligt var det inte särskilt svårt att få till rubriker och artiklar som fick genomslag, för det hände så mycket. Frågor som dagpenningen, rätten till hemresa, krav på hårnät och befälspennalism och avslöjanden om försvarets hemliga samarbete med Nato på svensk mark var sådant vi skrev om till exempel. Det var inte så lite av soldatfackliga tongångar i tidningen.

Samtidigt kändes tidningen lite trött och bakis efter flera år då det mest hade rullat på. Tidningen var kanske lite för nöjd med sig själv och det var en skriande brist på ordning och reda. Det var som en ungdomsgård – charmig, men i behov av mer disciplin.

Jag blev snabbt känd som språkpolisen på redaktionen. Så småningom blev jag ombedd att göra en så kallad Dopping-analys av artiklar eftersom de andra tyckte det var så tråkigt att få kritik av mig efter att tidningen var tryckt.

Att tidningen blev en plantskola för manliga journalister är inte så konstigt. Alla som redan var journalistintresserade sökte sig till tidningen när de skulle göra lumpen. Bert Willborg arbetade på Aftonbladet samtidigt som han var på Värnpliktsnytt tillsammans med mig, Anders Paulrud blev sedan kulturredaktör där och chefredaktör var Håkan Larsson som på senare år har setts som mat- och vinexpert i morgon-TV.

För egen del skapade väl tiden på Värnpliktsnytt något sorts intresse för Försvarsmakten. Under ett halvår i slutet av 1984 och början av 1985 var jag till exempel anställd som pressofficer vid 85C, en av de svenska Cypernbataljonerna inom FN-insatsen Unficyp, och 2005 blev jag informationsdirektör på Försvarsmakten. Så jag har väl någon sorts lockelse till den militära miljön trots att den inte riktigt passar mig.”

Martin Jönsson, redaktör 1986

Två av omslagen under Martin Jönssons tid på Värnpliktsnytt. Foto: Värnpliktsnytt

”Jag hade arbetat som journalist sedan 1981 på Hallandsposten och hade gjort allt jag kunnat för att skjuta upp lumpen. Till slut gick inte det längre. Jag försökte bli malajplacerad, men de ville placera mig som befäl. Då såg jag Värnpliktsnytt som en väg ut. Jag hade sagt upp mig från Hallandsposten några månader tidigare då jag var osäker på om jag ville fortsätta satsa på journalistiken och såg nog Värnpliktsnytt som ett sätt att hjälpa mig med det beslutet.

Tidningen på min tid var charmigt kaotisk. Vi inhystes i ett rum på bottenvåningen av ett kontor. Det var stökigt och folk kom och gick. Jag hade sedan tidigare erfarenhet av att vara både reporter, redigerare och redaktör så jag fick något slags arbetsledaransvar tillsammans med Otto Sjöberg, som kom in ungefär samtidigt som mig.

Tidningen var inte i sin mest politiska och konfrontativa fas under den här tiden. Under 1970-talet och början av 1980-talet hade den varit mer inriktad på avslöjanden och att konfrontera Försvarsmakten. Under min tid ägnade vi oss mycket åt att göra arbetsplatsreportage och att skildra vardagen för de värnpliktiga. Det var också mycket rakt nyhetsarbete och nöjes- och kulturbevakningen började växa fram under den här perioden.

Det som var roligt med att vara på Värnpliktsnytt var möjligheten att få skapa en tidning från scratch. Det var ett tidningsmakande som var otroligt kreativt och det var väldigt hög kvalitet på både skribenter och fotografer. Den enorma handlingsfriheten gav mig otroligt mycket. Det var en bra skola i att göra tidning som jag haft nytta av efteråt.”

Ulrika Häggroth, chefredaktör 2006-2010

Nya tider och nya frågor. Under hela sin livstid ägnade Värnpliktsnytt stor energi åt att granska frågor som rört demokrati, inflytande och rättvisa inom försvaret. Under 1970-talet låg kanske tonvikten på fri åsiktsbildning och vad man fick tycka; under 2000-talet handlade det inte sällan om vem man över huvud taget fick vara. Foto: Värnpliktsnytt/KB

”Jag hade känt till Värnpliktsnytt länge när jag fick höra talas om att de letade efter en ny chefredaktör. Jag visste att tidningen hade rykte om sig som en plantskola för många duktiga reportrar, redigerare och fotografer. Under min tid som journalist på Expressen hade jag faktiskt granskat Försvarsmakten så ämnet kändes redan spännande.

Man söker sig bara till tidningen om man brinner för journalistiken och det granskande uppdraget. För mig har det alltid varit viktigt med journalistisk etik och moral och det faktum att Värnpliktsnytt var fristående från Försvarsmakten gav en journalistisk frihet som lockade mig.

När jag kom till tidningen var värnplikten fortfarande aktiv och tidningen hade som uppgift att lyfta fram det som ansågs viktigt för de värnpliktiga. Vi var som en lokaltidning för värnpliktiga. Det innebar artiklar om både högt och lågt, men även många granskningar av Försvarsmakten som i sin natur var väldigt hierarkisk. Och jag vet att vi gjorde skillnad, det har till och med en före detta ÖB sagt till mig en gång.

Jag minns till exempel när vi skrev om en kille som hade träffats av ett vådaskott och blivit skadad för livet, men som inte hade fått tillräckligt med stöd från Försvarsmakten. Efter att vi skrev om honom skärpte sig Försvarsmakten och jag fick ett samtal från hans mamma som grät och tackade oss för att vi hade uppmärksammat hennes sons situation. Det är sådana minnen som sitter kvar.

Att värnplikten skulle bli gå mot mer frivillighet än plikt hade jag på känn redan när jag tog jobbet 2006. Så det var inte förvånande när beslutet väl kom att värnplikten skulle läggas vilande. Men det var tråkigt att man samtidigt beslutade att lägga ner tidningen. Kanske tyckte Försvarsmakten det var skönt att slippa granskningen, för det var ytterst få som granskade dem förutom oss.

Det var hur som helst slutet på en epok. Och jag hade valet att ta ett annat jobb eller vara med och avveckla tidningen snyggt. Jag stannade för jag ville se till att alla medarbetare fick det bra. För det som sitter kvar hos mig starkast är den fantastiska redaktion vi hade. Vi fick ju nytillskott till redaktionen varje år när nya värnpliktiga kom, och även om de satte sin egen prägel på tidningen, så var det alltid samma kamratskap och glädje. Numera arbetar många av dem på SVT, TV4 och andra stora mediehus. Det är häftigt att se vilka talanger som fostrades på Värnpliktsnytt.”