Krigets pausmusik

Ett landsomfattande varningssystem

Ur informationsbroschyr om Lufor från 1991, där åtta mer eller mindre separata målgrupper identifieras. Systemansvarig för Lufor är vid denna tidpunkt chefen för flygvapnet, medan det är Försvarets materielverk (FMV) som har det tekniska ansvaret. Foto: FMV

Det var när luftbevakningen byggdes ut efter andra världskriget som behovet att varna militära förband och civilbefolkning för fientligt flyg framstod som så avgörande att ett stort landsomfattande system byggdes ut.

Genom Luforsystemet silades information om fientliga eller okända flygplan/robotar i svenskt luftrum fram till de parter som behövde få veta det. Det handlade framför allt om fientligt flyg, men även eget långsamtgående flyg (< 360 km/h) kunde ingå i denna luftlägesbild.

De olika LGC-områdena (luftförsvarsgruppcentral) i landet hade sin egen Luforsändare med egen igenkänningssignal och en räckvidd som var anpassad till aktuella luftbevakningsområdet. Totalt fanns ett 70-tal långvågssändare för Lufor utsprida över Sverige. Dessutom placerades det ut kompletteringssändare i området som hade svårt att ta emot sändningarna från det LGC:ets sändare.

De lägesbilder som framkom ritades in manuellt på lokala kartor. Därför behövde det vid den tiden fanns en ansenlig mängd värnpliktiga svenskar som satt olika på luftvärnsförband runt om landet och handritade datakryss och pilar på ett papper för att sammanfatta spelplanen. 

Längst ut i Luforsystemet fanns olika typer av, om man så vill, slutkonsumenter av budskapet. Till dessa hörde inte bara militära förband utan även civilförsvar, industri och allmänhet som på olika sätt hade anledning att agera på eller vara införstådda med denna luftlägesbild. 

Luforsystemet var i drift från mitten av 1950-talet fram till 1998, då det ersättes av det digitala luftlägesinformationssystemet Lulis.

"Adam Ceasar Femtio Femtio"

Så, hur kunde de här Luformeddelandena låta i praktiken? 

Få vet mer om den saken än Bengt Svensson, Skåne-bördig och ämnesentusiastisk kapten som började utbilda soldater inom Lufor redan under slutet av 1970-talet. Idag är Bengt deltidstjänstgörande reservofficer med hela andra arbetsuppgifter, men har genom åren blivit så förknippad med just Lufor att han alltjämt går under smeknamnet "Mr Lufor".

– Formatet var väldefinierat och rullade enligt ett schema med tre element, berättar Bengt. Först pausmusik, sedan en igenkänningssignal (IK-signal), därefter själva talmeddelandet, följt av pausmusik igen, ny IK-signal och så åter till pausmusik. 

IK-signalen bestod, förklarar Bengt, bestod av en bokstav i morsekod. I så kallad 40-takt, det vill säga att man läser 40 tecken per minut, ett ganska långsamt tempo som gör det möjligt även för den ovane lyssnaren att hänga med. 

I talmeddelandet lästes alla okända och/eller fientliga flygföretag ut, liksom eventuella egna, detta med frasen ”Vårt flyg i luften”. Positionen på flygplanen lästes både ut både i klartext och med så kallade Georefkoordinater (World Geographic Reference System).

Vi slänger oss ut på internet för att hitta något av alla de Luformeddelanden som sparats till eftervärlden. Det vi råkar hitta lyder som följer:

• Lågt ­– Adam Ceasar femtio femtio – Viktor 8 – Ost Bräcke – Mot Stugun

Om du skulle förklara vad det här betyder så att ett barn förstår, hur lyder förklaringen?
– Ja du, haha. Det här meddelandet indikerade i tur och ordning en massa saker om en observation som har gjorts, normalt sett med en fördröjning på en tio fem minuter, så det är färskvara men inte realtid. Först och främst är platsen för observationen Bräcke (en liten ort i Jämtland), och där har man sett ett flygplan som flyger "lågt", vilket i sammanhanget innebär på mindre än 4 000 meters höjd. Flygplanets riktning är österut och det är på väg mot Stugun (en annan liten ort i Jämtland). Adam Ceasar och siffrorna ger oss AC5050, som är georefkoordinaterna. 

"Viktor 8" då?
– Ja, oj förlåt, den glömde jag. Det ett företagsnummer, alltså hur man refererar till flygplanet. I det här fallet är det Viktor 8, vilket betyder att det inte är första gången man ser det här flygplanet. Om man inte observerat flygplanet tidigare så använde man istället beteckningen "Nytt". Ja, det är väl ungefär det hela.

Radiakvarningar och Tomelillas skolgård

Luformeddelande om bombfällning med lägesangivelse sydväst om Luleå i samband med en övning.

I förekommande fall kunde även viss annan information adderas i talmeddelandet, berättar Bengt Svensson. Detta kunde till exempel vara om det pågick en luftlandsättning, om det förekom radioaktivt nedfall eller (som i filmklippet ovan) om bombfällning ägde rum.

– Det kunde vara "Radiakvarning" eller "luftlandsättning", till exempel om det kommer en massa fientliga transportflygplan och de fäller sina soldater i fallskärm. Det kunde komma ”gasvarning”: "Gasmoln söder Halmstad..." till exempel om det var i södra Sverige där jag befann mig. Ja, det var en lång lista på möjliga varningar, allt berodde på sammanhanget och vilken aktivitet som pågick.

En tidstypisk Luforkarta över södra Sverige. Foto: privat

Om det inte hände något alls då?
– Ja, jo. Om ingen fientlig flygverksamhets hade rapporterats i det berörda området så sändes var femte minut Luformeddelandet: ”Ingen fientlig flygverksamhet inrapporterad”. Sen kom det musik igen. 

Rent praktiskt då, de här LGC:erna som man sände Lufor i från, var kunde de ligga? Och vem visste om det, så att säga?
– Då var det i hög grad hemliga uppgifter. Det var en del av hela Strilkedjan (Stril = Stridsledning och luftbevakning) och där var allt hemligt. Idag är mycket kring Lufor sedan länge avhemligat, men inte allt. Vi kan ta ett exempel från Tomelilla som går alldeles utmärkt att prata om idag...

Låt höra.
– Jo, mitt på skolgården där fanns en bunker, i den ett LGC som vi använde och några 100 meter längre bort en mast för långvåg/mellanvåg. Sådana LGC:er fanns runt om i hela landet, och idag har de gått sinsemellan högst olika öden till mötes. När jag var nere där i Tomelilla senast hade det blivit en musikstudio där. Skolan hade tagit över den och det tyckte rektorn var ganska bra – man kunde  braka på hur mycket man ville med trummor och annat. På grund av ljudisoleringen alltså! 

Den som satt och uppdaterade kartan då, hur länge jobbade man med det i ett sträck?
– Ganska länge, det fanns inget överskott av folk. Så du kunde nog sitta två-tre timmar beroende på hur flygverksamhet det fanns. Och det är ganska länge för en så oerhört noggrann information som skull med.

När Flygvapnet blev P2-kompis

Musiken, ja. Vi kommer till den. Men innan vi snabbspolar oss fram till den 1 januari 1987: en kort radiohistorisk piruett för den som inte var med när det begav sig.

Det här är ganska röriga saker, som du kommer tacka oss efteråt.

– När radio Lufor infördes i mitten av 1950-talet sändes det amplitudmodifierat (AM) på långvåg, någonstans mellan det som på den tiden kallades för rundradions mellanvåg och långvåg, berättar Bengt Svensson.

Det här var en inte alldeles framtidssäkrad teknik, förklarar han. Bara en handfull år senare hade sändningar på FM-bandet (88-108 MHz) utvecklats så mycket att efterfrågan på rundradiomottagare sjönk. Och när vanligt folk inte hade rätt utrustning så betydde det förstås också att Luforsändningarna blev allt mer otillgängliga.

Det var därför som försvaret gjorde en framställan till de stora radiotillverkarna att åter tillverka radiomottagare med långvågsbandet ("Luforbandet"). Dessa mottagare skulle märkas med etiketten längst till höger, och/eller med ett litet "L" alternativt "Lufor" utskrivet vid stationsväljaren. Luforvarianter kom för både  radioapparater för hemmabruk och för bilradio.

Det var efter propåer från försvaret som de ledande radiotillverkarna under 1960-talet åter började tillverka apparater som innehöll långvåg och då medgav att Luforsändningarna gick att avlyssna för vanligt folk. Foto: Tekniska Museets arkiv

Det här funkade fint. Ett tag. Framåt 1970-talet hade sändarna blivit ålderstigna, säkerheten var låg och systemet upplevdes som en förvirrande kvarleva från en annan tid.

1976 sjösattes därför på svenskt förvaltningsmanér en omfattande "Luforutredning". Allt behövde göras om, Televerket (idag Teracom) kopplades in och tre år senare, 1979, gav ÖB i uppdrag åt chefen för flygvapnet att, som det hette, ”anordna nytt Lufornät mm för krigsbruk med utnyttjande av riksradions program 2”. Något som senare utökade med tillägget att ”det vore bra om flygvapnet fick tillgång till P2-nätet för övningar mm även i fredstid”.

Så blev det. Den 1 januari 1987 hamnade Lufor i Sveriges Radio P2.

– Försvarets gamla långvågssändare skrotades, minns Bengt Svensson och förklarar att övergången var fullt logisk. Sedan tidigare låg redan de relaterade utsändningarna för luftvärnsorder (LV-order) i P2 och tekniskt sett skulle det nu gå att utnyttja samma sändare även för Lufor, där Lufor gick mono och LV-order i stereo.

Helt enkelt var detta dock inte. Man var tvungen att ta höjd för att stereosändningarna över FM-nätet i krigstid behövde ta höjd för kunna köra Lufor och LV-order samtidigt. Lufor sändes på monokanalen och LV-order på stereokanalen.

– Man fick modifiera sändarna med en teknik som kallas PTKK, pilottonkanalklyvning. Det är ett ämne som man prata länge och väl om med gamla Televerket-veteraner, haha. Men ja, man fick det att funka i alla fall.

"Musiken är tänkt att vara tidlös och ej hitbetonad"

– Den gamla pausmusiken från långvågsepoken var en brokig och lokalt färgad historia. Eller det är i alla fall vad som har berättats för mig, säger Bengt Svensson. 

Någon centralt framtagen pausmusik fanns inte, berättar han, och istället användes ofta ”heminspelad” musik på rullbandspelare. För urvalet stod vemhelst som, så att säga, hade intagit just det LGC-områdets dj-bås. Hambo i delar i av landet där hambo var populärt. 

När nu Luforsändningarna uppdaterades tekniskt passade man även på att uppdatera det själva pausmusiken mellan meddelandena.

Det var för det ändamålet som Försvarets Materielverk tillsammans med Sonet Grammofon 1991 lät ta fram fyra CD-skivor med M-nummer och allt (M7707–301010). Dessa innehöll trevlig och lagom lättuggad musik som kunde ackompanjera vardagliga försvarsövningar eller, i den händelse att Sverige hamnade i krig, pumpas ut mellan meddelanden i P2:s Luforsändningar.

CD-konvolutet konstaterade att "musiken är tänkt att vara tidlös och ej hitbetonad", och att det var därför man kurerat fram denna väl avvägda mix av örhängen som Magnus Lindbergs "Det faller regn", Richard Hägers "I natt", Maritza Horns "Lyssna till ditt hjärta" och Björn J:son Lindhs "Marinmålning". 

För säkerhets skull var all musik friköpt, så att inga diskussioner om att betala Stimpengar och annat krångel skulle störa verksamheten.

Exakt hur det här musikaliska urvalet är gjort är alltjämt höljt i historiskt dunkel.

På Försvarets Materielverk har man ingen ytterligare information än den som står på konvolutet. På det bolag som senare kom att ta över Sonet Grammofons verksamhet, Universal Music, hälsar att det kanske finns kvar en medarbetare från detta tidiga 1990-tal, men att allt man funnit i sina arkivstudier är att "samtliga spår på dessa skivor verkar komma från Sonets repertoar vid den tiden" och att "avsikten med plattorna/musiken nog var att folk inom Försvarsmakten skulle röra på sig." På Sveriges Radio, hur de nu skulle veta mer om allt detta, skickar man vidare frågan till Sveriges Radios Förvaltnings arkiv, där man i sin tur pratar runt med lite gamla Televerket-veteraner som kanske minns hur man hade tänkt.

Några större arkivframgångar når vi inte. Och det är väl inte så konstigt. Det var ju nästan 30 år sedan nu. 

– Skivorna satt i en CD-växlare och gick runt runt. Och så hade du en cd-skiva med fågelkvitter, minns Bengt Svensson som även om han har vaga minnen av att någon Jerry Williams-låt ska ha varit särskilt vanligt förekommande, hänvisar mig vidare till någon med större intresse för popmusikens historia.

Att sitta eldvakt med Jean Paul Wall

Under 1990-talet hade Carl Heath stiftat bekantskap med Lufor, dels från sin tid i Flygvapenungdom och dels som värnpliktig på Luftvärnet, på Lv6 i Halmstad. När han 2012 återvände till Försvarsmakten för att vara med och utveckla CBRN-verksamheten återväcktes också de k-märkta minnena av de gamla Luforlåtarna. Resultatet blev en nogsamt kurerad Luforspellista på Spotify.

Denna andra person kan inte gärna bli någon annan än Carl Heath.

Idag arbetar Carl Heath som utbildningsredaktör och särskild utredare för att värna det demokratiska samtalet, på Rise i Stockholm. Men lumpen har han gjort, och lyssnat på Luforlåtar har han gjort, och det var när han i början av 2010-talet återkom till Försvarsmakten som han drabbades av så mycket Lufornostalgi att han var tvungen att skapa en Spotify-spellista för där de gamla CD-skivorna – som han mindes dem. 

Spellistan "Lufor Pausmusik 1–4, 1991" var ett faktum. Ett tilltag som av många ses som en smärre kulturgärning. Själv menar han att han bara inte kunde låta bli att tänka tillbaka på de där åren och hur de lät.

Hur kommer det sig att du började gräva i de här gamla låtarna?
– Efter att ha varit ifrån Försvarsmakten under en längre period kom jag tillbaka in i verksamheten i begränsad omfattning under 2012 för att delta i uppbyggnad och utveckling av ny CBRN-verksamhet. I mötet med Försvarsmakten väcktes många minnen, däribland Lufor, som under 1990-talet, då jag var engagerad tidigare, var ett vanligt förekommande inslag i våra övningar. Sittandes i ett stabstält var det inte ovanligt att musiken mellan Luforutrop skvalade i bakgrunden. Låtarna kom att bli en integrerad del av den allmänna upplevelsen av livet under övning. 

Hur mycket mindes du i detalj av Luformusiken?
– Jag mindes inte då hur vi fick Lufor till oss, vad alla låtar hette och så vidare, utan hade en rätt så grumlig bild. Men jag började gräva runt i forumtrådar på nätet, hörde mig för till ett par arkiv och letade i minnet hos gamla kollegor, så började spellistorna komma till livs.

– Även om inte alla låtar finns på Spotify idag, så vitt jag vet, så fanns många av dem. Några av de som format starkast minnen fanns där med. Som till exempel upplevelsen av att sitta under en gran i en osannolikt blöt skog, när det är rätt rått och kallt och man mest vill hem, och lyssna på ”Det Faller Regn” av Magnus Lindberg. Karaktärsbyggande upplevelse.

Hur användes musiken praktiskt under övningar? Vad tyckte man om den?
– Man lyssnade på skivorna som ett bakgrundsskval medan man utförde sina normala militära sysslor. Eftersom banden inte var särdeles långa, så hörde man samma låter många, många gånger. Det gjorde att flera av dem satte sig eller kom att bli associerade med en viss aktivitet eller praktik. Mest njutbart var för min del de instrumentella låtarna. De dog inte riktigt lika fort för en, och kunde tvärtom bli en ganska bra fond i en emellanåt gråmulen höstövning. 

Hade du några personliga favoritlåtar?
– Björn J:son Lindh tillhörde nog mina favoriter. De låter som handlade om kärlek, ofta av den mer problematiska karaktären. Så som ”Kvinna och Man” av Richard Häger, eller eller ”Ingenting” av Jean Paul Wall, kunde försätta ett helt sammanhang i dålig stämning. Att vara ifrån de man älskar, på en militärövning, före mobiltelefonens tid, utan riktigt bra sätt att kommunicera, och om och om igen höra att man betyder ingenting, och att kvinnan har fått en ny man, skapar minst sagt utmaningar i känsloläget hos en eller annan soldat.

– Att sitta ensam eldvakt, med Lufor i örat, höra ”Säg att du vill” med Jean Paul Wall, kunde få vilken soldatkind som helst att bli blöt av tårar, om man mest längtar någon annanstans. Tommy Körbergs ”Jag är mycket ensam nu” kan ju inte direkt ha ökat stridsvärdet i ett förband, föreställer jag mig. 

Det låter klart rimligt. 
– Flera av låtarna hade vi många diskussioner om under måltider och stunder av stiltje i stabstältet. Men några pärlor kunde få upp entusiasmen hos soldaterna, när de dök upp. Jerry Williams ”Smart Side of Town” fungerade bra till det mesta. Av alla Luforlåtar den som gick bäst när förbandet var i förflyttning, som lastbilsmusik. 

Slutord från Mr Lufor

Informationsfilm om Lufor och luftförsvarets organisation utgiven av Civilförsvarsstyrelsen 1958.

Om man har ägnat stora delar av sitt yrkesaktiva liv åt att undervisa om och vidareutveckla Lufor/LV-order och den ersättare som används dagligdags inom Försvarsmakten idag, Lulis/FM Broadcast, tycker man förstås att en sådan här sida blir lite "tunn" om inte lite gamla slides och undervisningsdokument får vara med.

Så då får de det.

Bengt Svensson ryckte in till värnplikten 1976, påbörjade sin utbildning med furirs grad 1977 och började tjänstgöra i det gamla tre befälssystemet och slutade som kapten 2017 med pension. Det var vid hans tjänstgöring på luftvärnsregementet i Malmö (Lv4) som han möttes av en mängd frågor när det kom till Lufor och LV-Order; de flesta kunde förstå och utföra sin lilla del i systemet, men helheten var väldigt svår att förstå.

– Man kan säga att jag kom jag till samma frågeställning som du gör när du skriver den här historien: "Hur funkar allt detta!?". Det jag märkte av var det som hördes i radion, inget annat. Och undrade man saker möttes man av ständig sekretess, säger Bengt.

Detta var för all del inte så konstigt; allt som hade minsta koppling till Stril var hemligt på den här tiden och är det till stora delar fortfarande. Ett och ett halvt decennium hade gått sedan överste Stig Wennerström greps på Riksbron i Stockholm, men den riskbild han kom att symbolisera levde kvar i varje dokument, i varje mötesrum.

Samtidigt, säger Bengt, var det ju viktigt att på ett sammanhängande sätt kunna förklara internt inom Försvarsmakten, för de officerare och värnpliktiga som använde systemet, vad vitsen var med Lufor/LV-order. Allt annat vore kontraproduktivt.

– Det här resulterade för mig i ett antal veckors tjänstgöring i luftförsvarscentralen där jag såg hur det hela producerades centralt. När luftvärnsregementet sedan flyttade till Ystad 1982 fick vi i uppgift att ta fram ett centralt utbildningspaket för LV-order och Lufor. Mottagare var Försvarsmakten i allmänhet. Så att alla fattade precis det de behövde fatta.

Nedan följer ett bildspel med några utvalda delar från det "öppna" utbildningsunderlag som användes för att utbilda befäl och värnpliktiga. Vi bad Bengt att fritt kommentera hur man tänkte kring olika delar av detta rikstäckande system av radarmaster, förvarningscirklar, spridningsvägar och så vidare när det begav sig – och hur synen förändrats över tid.