”Foa-kamouflaget” blev en nationalsymbol

”För bibehållande av full maskeringseffekt krävs en periodisk rengöring (=vårdsystem 69)" hette det bland annat i det här tidstypiska utbildningsmaterialet utgivet av Chefen för armén 1979. Ljusgrönt, mörkgrönt, svart och brunt. Allt från personbilar och terrängbilar till byggnader och lådor (om de var större än en kvadratmeter) målades i enlighet med det fastslagna Foa-kamouflaget. Soldaten själv med sina kläder fick vänta på kamouflage ytterligare en tid. Foto: Privat

Det svenska kamouflagemönstrets historia är en klädsam sådan, för svensk försvarsforskning och för bilden av Sverige utomlands. Den börjar i slutet av 1960-talet. När svenska soldater då låg ute på övning hade de två val av fältuniform. Det fanns en vintermodell och en sommarmodell, Fältuniform 1958 och Fältuniform 1959, och båda hade en kavajliknande vapenrock och remmar längst ned på byxan.

Modellerna var enfärgade: grå respektive grön som en svensk skog mitt i sommaren.

Men forskningen låg redan mycket längre fram. Samtidigt som svenska soldater drog på sig ”M59:an” pågick ett intensivt arbete på Försvarets forskningsanstalt, Foa. Där ville man ta reda på det absolut bästa sättet att gömma något bland grenar, lövhögar och stubbar i en typisk svensk skog. Man hade blickat söderut på tyska mönster från andra världskriget och sett hur effektiva de var. Materialforskare, försvarsexperter, psykologer – och även konstnärer – bidrog i arbetet.

När resultatet kunde presenteras fick det smeknamnet ”Foa-kamouflaget”. Det blev ett unikt mönster för Sverige och något vi sedan dess förknippar med vårt land.

Efter lanseringen användes det på 1970-talet på ett revolutionerande sätt till större föremål som man inte ville att någon skulle se. Mönstret trycktes på presenningar, maskeringsnät till Terrängbil 20 och på kapell till lastbilar. Stridsflygplanet Saab 37 Viggen målades också i mönstret.

Men soldaterna då, kunde kamouflage hjälpa dem att inte bli upptäckta? Kanske. När den kostymlika Fältuniform 1959 senare skulle ersättas med något modernare, mer soldatanpassat och mer funktionellt skulle mönsterforskningen på Foa komma att spela en stor roll. Tanken var att ta fram den nya uniformen i olivgrönt, men parallellt jobbade man med den senaste trenden i omvärlden: ”signaturanpassad beklädnad” – en kamouflageuniform.

"Vi var väldigt framsynta när M90-mönstret togs fram. Just då var det den modernaste hotbilden man kunde tänka sig, att någon kollade på en genom en kikare."

Hans Kariis

Anpassat för stora svenska skogar utan slut

Försöksuniformer har tagits fram vid flera tillfällen. Här soldater från Bohusläns regemente (I 17) iförda kamouflageuniformer. Det är oktober 1951. Foto: Försvarsstabens informationsavdelning
Saab-ägda Barracuda Technologies AB har sedan länge en världsledande position inom kamouflage, eller signaturanpassning som det brukar heta i tekniska sammanhang. Här en vapenrock M/1959 i det typiska Barracuda-mönstret. Just detta exemplar är märkt "Norsel 1979". Foto: Marinmuseum
Grönsvart kamouflagedräkt för prickskytt eller skarpskytt, även den tillverkad av Saab-ägda Barracuda Technologies AB, någon gång under 1990-talet. Dräkten kommer från kustartilleriet/amfibiekåren och ska ha använts som försöksexemplar. Foto: Marinmuseum

Sverige var sent ute – under 1970- och 1980-talet hade soldater från de flesta av världens stora krigsmakter haft kamouflageuniformer länge.

Det svenska företaget Barracuda (idag en del av Saab-gruppen) hade hunnit ta fram ett eget mönster, det så kallade Barracudamönstret med säregna prickformer, och visade i marknadsföringssyfte upp det på en M59-uniform. Men svenska soldater gick fortfarande i gröna och grå uniformer.

De ursprungliga kamouflagemönstret designades för att skydda fasta objekt i första hand mot flygspaning; det man ville gömma skulle inte upptäckas på 500-1 000 meters håll från luften. Färgfälten i mönstret var relativt stora, och för att kunna trycka det på uniformer behövde kamouflaget bli mycket mindre men behålla sin funktion.

– Sensorerna som man på den tiden ville skydda sig mot var spaningskamerornas våtfilm och det mänskliga ögat. Försök gjordes i fält, där man helt enkelt testade färger och mönster mot skogen, säger överingenjör Lars Bohman på nuvarande Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i Linköping. 

Att inte upptäckas i skogen var inte det enda syftet; med ett säreget kamouflagemönster på uniformerna skulle svenska soldater urskilja sig i landet och utomlands. Med ett nytt mönster ville man skapa en nationalsymbol.

– Tanken var att mönstret skulle kännas typiskt svenskt och att det inte var någon annan som hade vår mönsterbildning, säger major Magnus Hallberg, Försvarsmaktens systemföreträdare för personlig utrustning.

Matchat mot den svenska klorofyllkurvan

Till vänster: Lång raglanskuren Jacka m/1990 av kamouflagetryckt vattenavvisande satin i olika gröna nyanser. Just detta exemplar har tillhört en korpral vid SJ:s Driftvärn. Till höger: vapenrock m/1990. Foto: Armémuseum
Fältjacka m/1990 och Fältbyxor m/1990 för gravid yrkesofficer. Dessa exemplar är märkta med: "Kläder för gravida yoff 2000-05-31, FMV" och det alternativa namnet "Fältbyxor 90 mamma prov". Foto: Järnvägsmuseet/Hemvärnsmuseet
Kroppsskydd m/1990 i form av en kamouflagemönstrad väst. Västen sätts på och tas av genom kardborreknäppning i midjan och över vänster axel. Västen är försedd med löstagbara kevlarinlägg kring bröst och buk, hals och rygg. Foto: Järnvägsmuseet
Hjälm m/1990 med tillhörande hjälmdok. Hjälmen är tillverkad i para-aramid.
Kamouflagefärgade hjälmdok att trä över Hjälm m/1990. Textilband i ett rutmönster används för att kunna fästa grenar och kvistar eller kamouflagenätsbitar i. Båda exemplaren är vändbara med ljust blått på andra sidan, antagligen för att kunna användas under FN-mandat. Foto: Marinmuseum
Fälthatt m/1990 och Hjälm m/1990 utförd i ökenkamouflage. Den senare har använts av Daniel Jansson, skyttegruppschef inom den svenska utlandsstyrkans insats FS 18 i Afghanistan.
Lätt fältbyxa m/1990 och fältjacka m/1990 utförd i ökenkamouflage för FN-personal i Afghanistan. Just dessa exemplar har tillhört Daniel Jansson, skyttegruppschef under FS18. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum
Fältbyxor m/1990 tropik beige är en del i stridsuniformen för utlandsstyrkan vid tjänstgöring i tropiska klimat och ökenklimat. Foto: Marinmuseum
Fältjacka lätt m/1990 som har använts av kapten Urban Ramsin i Afghanistan 2010. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum

Med utgångspunkt i det existerande ”Foa-kamouflaget” utgick man från en tänkt träffyta stor som en torso, hela mönstret var tvunget att rymmas på en yta stor som en bröstkorg. I försöken förminskades mönstret i skala 1:66 till den nya M90-uniformen utifrån vilka fiender man kunde tänkas möta. I en jämförelse med andra länders kamouflagemönster är det svenska nu särskilt stort.

– Tittar man på amerikanska eller tyska mönster är de väldigt små. Det har att göra med att M90-mönstret är anpassat till den typ av strid man såg framför sig på den tiden. Vårt mönster funkar ganska bra i skog och småbruten terräng, där avstånden är i storleksordningen en kilometer. Amerikanarna tänker urban terräng, i en stad där avstånden är 10-100 meter, säger Hans Kariis.

Stora resurser lades på att anpassa mönstrets färgsättning till en svensk skog, så att det fungerade även när man tryckte det på kläder i polyester och bomull. Omständliga tester med ett stort antal soldater genomfördes, där de fick titta på kamouflageklädda kamrater och avgöra hur snabbt och vilka de kunde få syn på och vilka som dolde sig.

– Det är matchat mot den svenska klorofyllkurvan där vi har en blandning av lövträd och barrträd, säger Magnus Hallberg.

Mönstret anpassades också i tre varianter: Sydsvensk skog, Mellansvensk skog och Nordsvensk skog. Ljusare färger för soldater som skulle befinna sig i södra Sverige och mörkare ju högre upp i landet du kom. 

– Av kostnadsskäl tonades de olika varianterna ihop till den nuvarande som mest liknar en mellansvensk skog, säger Magnus Hallberg.

Oavsett trädflora fick M90 snart smeknamnet "Lövhögen". Om det var för att den prasslade så högljutt eller för att användaren kunde försvinna likt en lövhög får vara upp till var och en att avgöra.

"Man tänkte helt enkelt inte på att mönsterskydda då. På 1980-talet trodde man aldrig att kamouflagemönster skulle bli den fluga det är i dag, man såg inte vidden av det och nu finns kamouflagemönster i allt från jaktkläder till mode."

Magnus Hallberg

Hotbilder i snabb förändring

Det danska kamouflagemönstret M/84 har introducerades 1984. Idag har man mer och mer gått ifrån det till förmån för amerikanska Multicam. M/84 bygger på det klassiska Flecktarn, ett spräckligt mönster som togs fram för den tyska armén 1976 (men började användas först 1990). Foto: bild via Wikiwand.
Multiterrängmönster (MTP eller Multi-Terrain Pattern) använts av Storbritanniens försvarsmakt sedan 2010. Mönstret är en släkting till Multicam och särskilt framtaget för att fungera i varierade miljöer som den vid tiden pågående Natoinsatsen i Afghanistan. Foto: Wikiwand (CCBY 2.0)
TAP47 är det formella namnet på den grönbruna familj av mönster som den franska armén har använt i olika varianter mellan 1947 och fram till 1980-talet. I folkmun har det alltid kallats Lizard. Tigerstripe, det tigerstrecksrandiga kamo som Gröna baskrarna använde under senare delen av Vietnamkriget, är en av många efterföljare. Foto: bild via Wikiwand.
Ett av flera digitala kamouflagemönster som ingår i Type 07, en grupp militära uniformer som Folkrepubliken Kinas militära styrkor har använt sedan 2007. Den här versionen med blå, grönbrun och ljus khaki hör hemma inom marinen. Foto: bild via Wikiwand.
Auscm och Jelly Bean är populära smeknamn på Disruptive Pattern Camouflage Uniform (DPCU), det mönster som den australiska armén använt från 1986 till 2017. Foto: Wikiwand (CCBY 2.0)
Penseldragsaktigt kamouflagemönster som användes av militära styrkor i dåvarande Rhodesia från självständighetsförklaringen 1965 till 1980 när landet omvandlades till Zimbabwe. Foto: bild via Wikiwand.
Polskt kamouflagemönster som kom i sex olika färger, beroende på miljö, och tillverkades mellan 1969 och 1989. Samlingsnamnet på polska är Moro, en akronym som fritt översatt till svenska blir ungefär: "klädtextilier för arbete och beskydd". Foto: bild via Wikiwand.
Woodland Pattern, eller M81, det klassiska mönster som dominerade inom den amerikanska försvarsmakten från 1981 till mitten av 2000-talet. Få mönster har kopierats i lika hög utsträckning som detta. Foto: bild via Wikiwand.
Världens enligt uppgift första massproducerade militära kamouflagemönster är italienskt. M1929 Telo Mimetico togs fram 1929 och var fullt utfasad ur den italienska armén först i början av 1990-talet. Foto: bild via Wikiwand.
Belgiens innovativa och långlivade Jigsaw-mönster introducerades 1956 och kom i en rad tappningar fram till och med 1970-talet. Foto: Wikiwand (CCBY 2.0)

Efter tester och forskning, och såklart en hel del beslut, kunde de första exemplaren sys upp och tryckas i Borås. I slutet av 1980-talet kunde till slut M90 börja rullas ut, men det dröjde till mitten av 1990-talet innan det stora lagret av M59-uniformer var helt ersatt med den nya uniformen.

– När M90-uniformen kom ut till förbanden var den jättepopulär. Det vallfärdades till respektive förråd och många försökte få tag på den i förtid, de försökte gå förbi fördelningsplanen, säger Magnus Hallberg.

Det nya M90-mönstret kanske var sent ute, men redan från början var det anpassat för att inte upptäckas nattetid av bildförstärkare inom Nirområdet (nära infrarött).

– Vi var väldigt framsynta när M90-mönstret togs fram. Just då var det den modernaste hotbilden man kunde tänka sig, att någon kollade på en genom en kikare, säger Hans Kariis, doktor i materialteknik vid FOI i Linköping.

Hur står mönstret sig idag?

– Det är bra, för att vara så gammalt som det är. Det är intressant att då, på 1980- och 1990-talet var hotmiljön en svensk skog. Sedan har det handlat om öken och djungel vid internationella insatser som i Afghanistan. Nu börjar vikten av att försvara Sverige komma tillbaka igen. Och då är plötsligt M90-mönstret bra igen, säger Hans Kariis.

Under den här perioden blev Sverige erkänt som ett framgångsland när det kommer till utveckling av material och mönster, utifrån gedigna tester och ett vetenskapligt perspektiv. Men är M90-mönstret verkligen bättre än den helgröna Fältuniform 1959 om man inte vill bli upptäckt? Därom tvistar de kunniga.

"Sensorerna som man på den tiden ville skydda sig mot var spaningskamerornas våtfilm och det mänskliga ögat. Försök gjordes i fält, där man helt enkelt testade färger och mönster mot skogen."

Lars Bohman

M59 vs M90: juryn fortfarande ute

Utdrag ur den amerikanske konstnären och amatörzoologen Abbott Handerson Thayers bok Concealing-Coloration in the Animal Kingdom från 1909. Thayers grundtanke, att djur alltid får sin färg genom naturligt urval för att det ger skydd, har visat sig felaktig. Men hans uttrycksfulla målningar kan ändå sägas ha kickstartat kamouflage som nytt forskningsfält, inte minst i USA. Foto: Wikimedia Commons

Vissa hävdar att kamouflagemönstret är för litet för att faktiskt göra någon skillnad, medan andra säger att mönstret ger överlägsen kamouflageeffekt i den svenska skogen. Hans Kariis, doktor i materialteknik vid FOI i Linköping:

– Det beror på vilken miljö du vistas i. I vissa fall är det bättre: mönstret bryter konturer och gör det svårare att se konturen av en människa. I många fall är mönstret likvärdigt ett enfärgat.

Enligt Magnus Hallberg röjs en soldat oftare av att han eller hon rör på sig än att färgsättningen är fel.

– Det vi vet är att kamouflagemönstret inte var sämre än det enfärgade. Och med tanke på hur världen utvecklades runtomkring oss var man därför beredd att satsa på det. Det blir lite så ”men alla andra har fått”, säger han.

Efter lanseringen av M90-uniformen sattes mönstret på allt mer militärkläder och -utrustning, sist ut var kepsarna som ersattes med modell 90. Som så mycket annat i Försvarsmakten har kamouflagemönstret vara eller icke-vara blivit en kostnadsfråga. Ryggsäckar, regnskydd och värmeställ, som används under särskilda väderförhållanden, har till exempel inte blivit kamouflagemönstrade – och det har att göra med att de inte ansetts vara nödvändiga eller kostnadseffektiva att mönstra.

– En fråga vi får ställa oss är: Behöver det här verkligen vara signaturanpassat? När har man på sig regnstället, jo när det regnar. Och då är problemen med nedsatt sikt en faktor som påverkar risken/möjligheten för upptäckt av soldaten, säger Magnus Hallberg.

Historisk copyrightmiss

Kamouflagejacka från London-baserade Maharishi. Grundaren Hardy Blechman har sedan mitten av 1990-talet använt kamouflage som utgångspunkt för sitt streetwear-märke. Det här plagget bygger på den svenska M90-kamon, som ju praktiskt nog saknar copyrightskydd. Foto: Ebay UK

Men det var en sak man missade när M90-mönstret togs fram. Det är inte mönsterskyddat eller designskyddat. Det betyder att vem som än vill komma åt mönstret för att sy egna plagg eller måla det på sin egen bil kan begära ut mönstret från Försvarets materielverk.

– Man tänkte helt enkelt inte på att mönsterskydda det då. På 1980-talet trodde man aldrig att kamouflagemönster skulle bli den fluga det är i dag, man såg inte vidden av det och nu finns kamouflagemönster i allt från jaktkläder till mode, säger Magnus Hallberg.

En missräkning, menar han, i synnerhet med tanke på de senaste årens explosion av militärkläder och kamouflagemönster hos de vanliga modemärkena. 

Vissa anser att mönsterskydd är mer problematiskt, då det innebär att soldaten hindras från att använda utrustning än den som tillhandahålls av Försvarsmakten. Ett konkret exempel från senare år är svenska fallskärmsjägares val av allvädersjacka, där M/90-mönstrade kläder från andra märken har använts. 

Magnus Hallberg har dock en annan syn.

– Det är inte bara att det är tråkigt, det kan faktiskt vara så att någon kan uppge sig för att vara svensk militär. Eftersom det kan innebära säkerhetskomplikationer vill man gärna behålla sin särart: man ska kunna se vem som är vän och fiende, säger Magnus Hallberg.

2019 pågår ett nordiskt samarbete för att ta fram ett nytt uniformssystem, då tittar man samtidigt på ett nytt kamouflagemönster. Det ska då täppa till den här luckan.

– Ja, vi tittar på ett nytt mönster. Det finns ännu inget som säger att det blir så. Vi vill i så fall använda oss av grunderna i det nuvarande mönstret, men anpassa det för att kunna få mönsterskydd, säger Magnus Hallberg.

Det kommande uniformssystemet är tänkt att testas av svenska soldater under slutet av 2019 och första halvan av 2020. Kontrakt med en leverantör ska skrivas i slutet av 2020 och första leveransen till Danmark planeras ske under 2021. Svenska soldater får vänta till 2023 innan de får lägga vantarna på de nya uniformerna.

Källor

Intervju med Hans Kariis

Intervju med Lars Bohman

Intervju med Magnus Hallberg

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Armémuseums arkiv

Marinmuseums arkiv

Wikiwand

Nya uniformer till 2023

Försvarsmakten håller just nu på att ta fram ett nytt uniformssystem. Detta ska framför allt göra plaggen lättare och mer slitstarka.

Uniformssystemet, som ska ersätta Fältuniform 90, kommer under hösten 2019 att att testas på Norrbottens regemente, Luftvärnsregementet, Amfibieregementet, Blekinge flygflottilj, Trängregementet och Livregementets husarer och är ett komplett system som omfattar allt från underkläder till ytterplagg. Plaggen ska ha full funktionalitet – oavsett kön.

Projektet sker i samverkan med Finland, Norge och Danmark och färdiga uniformer väntas komma till Försvarsmakten under 2023.