Kalixlinjen

Bodens Artilleriregemente (A 8)

Här gjorde Sten Ekman lumpen 1968. Född och uppvuxen i Kalixbygden utbildades han till eldledare för Bandkanon 1, den extremt påkostade bandartilleripjäs som tagits fram av Bofors och introducerades i den svenska armén bara året innan, 1967. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "Det här var just under Pragvåren 1968. Den 22 augusti gick en hel del länder i Warszawapakten in med pansarstyrkor och elittrupper i Tjeckoslovakien. Då höjdes även beredskapen i Sverige, så vi fick inte ledigt. Jag är inte säker, men jag tror det är sista gången vi höjt beredskapen i Sverige. Och det var ÖB, och inte regeringen, som gjorde det. ÖB har rätt att beordra värnpliktiga och befäl genom ordern "Lystring". Nästa order är "Givakt", men den utlystes aldrig. Det var en speciell och händelserik tid: jag tog studenten den 18 maj, därefter var jag nere på Studentupproret i Paris i några veckor. Den 6 juni ryckte jag in."

Att spränga en vägbank

Ett sätt för att fördröja och försvåra en invasion är vägbankssprängningar. Det är en försvarsstrategi som varit central i området sedan 1800-talet. Bilden är tagen någonstans i Norrbotten, troligtvis under slutet av 1970-talet. Foto: Försvarsmakten/Ing 3

Sten Ekman: "Jag ska ge en bakgrund. Det här är ett speciellt geografiskt läge. Anfallet skulle komma från öster – det har man vetat sedan 1800-talet. Det var därför man byggde Bodens fästning [påbörjades 1901] som ett 'lås i norr'. Av samma anledning har man också hållit nere antalet broar. Om man tittar på kartan här så finns det en bro i Övertorneå, ingen i Haparanda, en i Pello ... totalt är det enbart sex stycken broar på en sträcka på 50 till 60 mil. Det finns alltså inte särskilt många sätt att ta sig fram med militära fordon. Likadant är det med vägar: av de som går i öst-västlig riktning finns bara fem stycken inom Kalix försvarsområde. Det är medvetet dåliga vägar – krokiga, backiga, dragna över myrmarker – under vilka man dragit rör för att kunna spränga dem. På cirka tvåhundra vägsträckor hade man grävt ner – på varje ställe – 16 stycken rör som kunde fyllas med 1 300 kilo trotyl. På detta sätt fick man en 60 meter bred och tre till fyra meter djup grop i vägen. Det är ett bra sätt att, inte stoppa, men bromsa upp och fördröja anfallskraften. En mekaniserad rysk division har 3 000 hjulfordon, och finns det ingen väg så får de stanna och försöka reparera den. En stridsvagn däremot har larvfötter som gör det möjligt att gå vid sidan om vägbanksprängningen; såvida det inte är just myrmark, då sjunker den..."

Och vad gjorde ryssarna åt det?
"Det här visste de naturligtvis om, så de hade med sig broläggare i sitt ingenjörsregemente. De längsta var 60-metersbroar, som man transporterat hela vägen från Murmanskområdet och Leningradområdet, över de finska vägarna och 'hit'. Så hela försvarsidén kan sammanfattas som ett utspritt 'fördröjningssystem'. Minimera antalet vägar och broar. Förstörda vägar måste repareras. För att försvåra detta minerades sandtag i närheten av sprängningsplatserna och prickskyttar lämnades kvar för att skjuta på vägarbetena, till exempel grävmaskinisterna. För vägbanken på bilden här ville ryssen förstås fylla igen! Därför gällde att hindra dem från att få tillgång till fyllnadsmassor. Samtliga broar i Norrbotten var försedda med inbyggda sprängkammare som kunde fyllas med sprängmedel eller krokar under broarna för att kunna hänga förpackningar med sprängmedel."

Vinterövningar

Skidtolkning efter traktor i närbelägna Råneå 1962. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "Det var alltid övningar i mars. Man skulle framför allt göra repetitionsövningar den här tiden på året. Att genomföra en strid under våren och sommaren var inte så svårt, men man ville öva på det i februari-mars när det var som jävligast. Ingen plats i landet har haft större militär övningsaktivitet. Alla svenska befäl måste göra vintertjänst här uppe. Nästan hälften av de inmönstrade grabbarna från Stockholmsområdet fick åka upp till Boden. De var förstås inte lika vana som oss norrlänningar, men vi hade bra utrustning, så vädret var inget stort problem. Och det ingick i utbildningen hur man skulle klara det. Allt ingick förstås inte: jag minns till exempel att man kunde se hur folk gick runt och knäckte färska grenar och skulle elda med – då visste man att det var en stockholmare (skratt)."

Och ryssarna var väl förberedda på kylan, får man anta?
"Jo. De trupper som skulle komma in vid ett angrepp var de från Kolahalvön, framför allt Murmansk, och från Leningrads militärområde. Där är de vana vid vinterförhållanden. En intressant jämförelse är vad som skedde under Finska vinterkriget. Då kom de sovjetiska trupperna i hög grad från Ukraina och de hade ju knappt sett snö. Det gjorde förstås hela den operationen svår och var en av orsakerna till att ryssarna inte kunde inta Finland på planerade fyra veckor."

Allt viktigt flyttas inåt landet

Den svenska krigsplaneringen förutsatte en fungerande infrastruktur. Grundfilosofin i händelse av en rysk invasion kan sägas ha varit den här: flytta allt viktigt inåt landet, västerut. Häri ingick bland annat flyg och mobiliseringsförråd. På bilden ses avlastning av Bandvagn 202 från järnvägsvagn vid Vännäs station år 1970. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "I förbandens mobiliseringsförråd fanns förnödenheter, ammunition, livsmedel och drivmedel som skulle räcka i fem dagar. Det är inte så vansinnigt länge... Sedan var man beroende av de civila lager som låg längre inåt landet. Det är viktigt att komma ihåg att 200 000 man väntades vara här om det skulle bli krig, och då behövde man käka och man behövde drivmedel. Ett scenario man hade förberett för var en rysk landinvasion. Men de kunde även komma över havet, och det var en förhållandevis kort sträcka över kusten för att sätta igång med en bomboffensiv. Därför skulle man [vid ett sådant angrepp] flytta in alla flygbaserna längs landets kuster och i stället ställa dem på krigsflygbaser längre in mot landet. Totalt fanns 700 ställen, så kallade vägflygbaser, där svenska stridsflygplan kunde landa runt om i Sverige. Så det var omöjligt att bomba sönder det svenska flyget."

Vart skulle de förflyttas från Luleå flygplats?
"Till olika platser i Västerbottens och Norrbottens inland. Men det här är lite känsligt för vissa av de här krigsflygbaserna är fortfarande verksamma och de vill jag förstås inte peka ut. Men de i Fällfors, Åmsele och Gunnarn är nedlagda, så dem kan jag nämna. Dit kunde de komma. Bland annat."

Skyddsrummen

Så här kunde ett skyddsrum för 10 man se ut 1968. Den här sprängskissen beskriver SK 10 KUPOL. Foto: Fortifikationsverket

Sten Ekman: "Man byggde skyddsrum i alla storlekar, från tremansskyddrum till 48-mans, och de var utspridda hela vägen mellan Torne och Kalix älvdalar. Totalt vid hela Kalixlinjen fanns plats för cirka 18 000 man i skyddsrum mot grov artillerield. Man talade om ett  "fördröjningssystem", det vill säga vi kommer inte kunna stoppa en rysk invasion, men vi kan fördröja framdragandet. Det fanns med andra ord aldrig en tanke att slå tillbaka direkt vid gränsen, det hade krävt enorma trupper. Det fanns två strategiska linjer där man skulle föra avvärjningsstrid: Kalixlinjen och Luleälvdalslinjen. Den sista vid Lule älv var av typen "hit men inte längre". Hade vi inte stoppat dem då så stoppade vi dem inte alls – kanske?"

Och i det läget räknade man med att USA hade hunnit komma till vår undsättning?
"Jo precis. Det visste man hela tiden. Eller räknade med... Oavsett hur det såg ut med formella överenskommelser så visste man att amerikanerna hade en enorm motivation att gå emot. För ryssarna var inte intresserade av att ockupera Norrbotten eller Västerbotten. Deras enda mål var att komma upp till de nordnorska hamnarna, däribland Narvik, och flygplatserna i samma område. Det är synnerligen otänkbart att USA hade låtit Sovjet promenera in till så attraktiva saker ostört. Från Norge skulle de ha lättare att bekämpa materiel- och trupptransporter över Atlanten."

Frivilligorganisationerna och lokalt engagemang

De lokala frivilligorganisationerna hade en stor uppslutning i gränstrakterna under stora delar av Kalla kriget. På bilden personal i Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR), som svarade för fordonsutbildning av kvinnliga frivilliga för en rad olika fordon. Personalen krigsplacerades antingen inom Hemvärnet, i försvarsområdesstaben eller inom vissa delar av försvarsområdets förband. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "Det var ju så att gränsbygderna 'levde upp', om man får uttrycka det så under repetitionsövningarna som genomfördes i gränstrakterna. Befälen lade beslag på alla hotellrum, folk hyrde ut rum till militären, kioskernas försäljning ökade, dansbanorna fick ett uppsving med stora mängder manliga besökare... Militär aktivitet var ett naturligt inslag i gränstrakterna."

Om vi går till åren runt 1960, då gick du i låg- och mellanstadiet. Vad minns du av själva tidsandan och anspänningen?
"Vår familj bodde i ett så kallat 'kontrollområde'. När vi hade besök från amerikanska släktingar så var de tvungna att ansöka i förväg om att få komma hit. Det var speciellt, det kunde alla känna. Men vi pratade inte om den militära aktiviteten i området, det fanns ett underförstått kontrakt om att ha det så. Jag kan egentligen inte förklara varför, det bara var så... Sedan gjorde militären så att man aktivt spred rykten om vad som fanns i området. 'Här under finns ett stort sjukhus' och den typen av saker – fast det i själva verket var det ledningscentraler och förråd. Jag vet inte, det viktigaste från civilbefolkningens perspektiv var kanske inte att veta allt, utan att vara till hjälp. Hemvärnet och frivilligorganisationerna här hade den största anslutningsgraden i hela landet. Så mycket som var tionde tornedaling var med. Man upplevde ett reellt hot – det var trots allt bara 25 mil till den ryska gränsen."

Arbetslägret i Storsien

Sten Ekman: "Det här var under andra världskriget och enbart under en kort period [1939-40]. Det handlade om de grabbar som gjorde värnplikt – det var ju just plikt vid den tiden – och som hade mer eller mindre tydliga vänstersympatier. Dessa fick inte ha tillgång till vapen och isolerades. På mycket lösa grunder, ska sägas. Rysskräcken var utspridd och man gjorde stora ansträngningar för att se till att de inte kunde sprida sina irrläror vidare (skratt). Även på andra orter i landet internerades värnpliktiga, så kallade kommunistsympatisörer."

Siknäsbatteriet

Det är inte självklart vad man ska räkna som Kalixlinjens "centrum", men en viktig plats är Töre hamn någon mil väster om Kalix. Hamnen skyddades av Siknäsbatteriet, en anläggning i fyra våningar ner i det norrbottniska urberget – och det enda av fyra kanonbatterier som har bevarats helt intakt än idag. På bilden syns de delar av radarstationen vid Siknäsbatteriet som står kvar idag. Foto: Sten Ekman

Sten Ekman: "Siknäsbatteriet bestod av åtta stycken grova artilleripjäser som tidigare suttit på ett svenskt pansarskepp. Dessa kanoner kunde lägga artillerield över en invasionsflotta mot Töre hamn men även lägga eld över en framryckande angripare som kom på E4:an från Haparanda. Denna artillerianläggning liksom troligen de flesta andra i landet hade nog spionerna Wennerström och Bergling redan avslöjat för ryssen. I området från Töre hamn och upp till trakterna av Överkalix var tiotusentals man i lokalförsvarsförbanden grupperade. Dessutom fanns en infanteribrigad grupperad i områdena runt hamnen, liksom ett kustjägarkompani. Det rörliga anfallsförbandet utgjordes av en norrlandsbrigad med hundratals bandvagnar och andra bandgående fordon."

Bandkanon 1

Krigsförbandsövning med Bandkanon 1, den första helautomatiska självgående kanonen i den svenska försvarsmakten. Den var verksam i den svenska armén mellan 1967 och 2003. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "Det var en unik pjäs, det där. Det fanns bara 26 stycken och alla var placerade i Kalixlinjen. När den kom var den världens största bandgående artilleripjäs med sina 53 ton. Den kunde skjuta 14 granater på 45 sekunder och därmed lägga en mycket verksam artillerield på kort tid. Eftersom den gick på band var den lätt att omgruppera. Det var en mäktig skapelse."

"Facit": Hade ryssarna kunnat komma in?

Test av framkomlighet med för Kalla kriget typiska ryska stridsvagnar. Bilden är tagen i början av 1990-talet. Foto: Försvarsmakten

Sten Ekman: "Precis som för övriga Sverige var Kalla kriget, så här i efterhand, en flera decennier lång förberedelse på en attack som aldrig kom. Hur olika försvarsstrategier faktiskt hade fallit ut i verkligheten är svårt att veta. Ett försök att besvara några av de frågorna gjordes i början av 1990-talet, när Sverige fick möjlighet att köpa in fem T-72M1 och fem pansarskyttebandvagnar av typ MT-LB. De sovjetiska stridsvagnarnas framkomlighet och förmåga till strid i norrländsk terräng visade sig i många avseenden vara 'bättre' än man räknat med. Tyvärr."

Kalixlinjen idag: ett svårflyttat kulturminne

Mer än ett kvarts sekel har gått sedan Sovjetunionens upplösning. Men minnena av en geopolitisk hotbild och långt gången försvarsvilja ligger kvar. Här några av den mycket stora mängd hinder i naturen som under årens lopp blivit en del av landskapet. Foto: Sten Ekman

Sten Ekman: "Kalixlinjen utgjorde en av alla de investeringar i pengar och möda som Sverige lade ned för att söka undvika att vi skulle bli anfallna och ockuperade av en främmande makt. Men nu har försvarsplanerna skickats till arkiven. Hela det svenska totalförsvaret är avvecklat. Fordon och militär materiel av mycket stor omfattning har sålts eller kasserats. Befästningar har raserats eller plomberats. Men kvar i skogarna i Norrbotten står fortfarande hundratusentals pansarhinder som skulle hejda de ryska stridsvagnarna och fordonen."