Kanske för att svenskarna inte riktigt tagit till sig att Sverige är en del av Nato nu, inte bara i specifika samarbeten, utan hela tiden, tror han.
– Min roll i Nato är att jag jobbar för Sverige med ambassadören i spetsen. Allt som händer i Sverige eller rapporteras i nyhetsmedierna träffar de 32 medlemsländerna direkt i Bryssel. Det är en informationsöverföring som sker så gott som i realtid. Det har inte alla riktigt tagit till sig; att vi är allierade hela tiden. Nato är en del av vår vardag nu, säger Jonas Haggren.
Han säger att Sverige haft vind i ryggen in i Nato.
– Vi hade en otrolig stark ställning redan från början, kanske starkare är vi själva förstår; utifrån geografin, hög kompetens hos vår personal och kvalitet på försvarsförmåga. Ett välfungerande värnpliktssystem, totalförsvar, industri, stark ekonomi och så vidare. Vi har alla beståndsdelarna och vi imponerar på övriga allierade med hur vi gör saker och hur vi jobbar. Sverige är en från början viktig aktör, vi betraktas inte som nybörjare, respekten för Sverige är stor, säger Jonas Haggren.
En intensiv första tid
Vi sitter på HMS Carlskrona, som ligger i Visby hamn för Almedalsveckan.
Jonas Haggren ser tillbaka på två år som milrep, den etablerade förkortningen för militär representant i Nato.
– Huvudsyftet med att jag kom till Bryssel var just att vara med och föra in oss i alliansen och att sätta Sverige och milrep-funktionen på kartan, som medlem. Det tycker jag att vi har uppfyllt.
Sverige har åstadkommit väldigt mycket på sin korta tid som allierad, säger han.
– Dels i leveranserna till Natos avskräckning och operationer, dels i att vi finns i Lettland, vi är på gång med Forward Land Forces Finland (FLF), vi deltar i Baltic Sentry och de stående marinstyrkorna SNMG 1 och 2. Vi har även flyg i Polen, vi börjar fylla på med personal i staber… det finns mycket.
–Sverige är dessutom ett av de ledande länderna när det gäller att satsa på försvaret och att ge stöd till Ukraina. Vi gör avtryck, vi bidrar. Det som jag tror återstår är mognaden, vad det innebär att vara allierad. Det är just att ändra vår strategiska kultur och att få en långsiktig strategi som täcker hela systemet.
Måste vara proaktiva
För det senare krävs ett kulturskifte, tror han.
– Vi, och med vi menar jag Sverige som nation, har en tradition av att vara reaktiva. Nu måste vi vara proaktiva och etablera oss som ett ledande land med en agenda och en tydlig strategi om vi ska få inflytande, säger han.
Viceamiral Jonas Haggren, militär representant (milrep) i Nato, har en bred erfarenhet från olika befattningar i Försvarsmakten.
Foto: Carolina Lorentzson/Försvarsmakten
Han ser den reaktiva hållningen som en effekt av långvarig alliansfrihet utan krav på ställningstagande. Vi har anpassat oss och förhållit oss till omständigheterna.
– Med det svenska tankesättet ser man ofta på aktiviteter som leveranser, om vi gör mycket skapar det uppmärksamhet och det är ju i och för sig sant. Men har vi någon genomtänkt tanke med vad vi vill uppnå? Vilka strategier har vi för olika områden, som för Nordkalotten eller Östersjön? Eller vill vi bara vara med och ha aktiviteter för att andra tycker det är viktigt?
Han skulle vilja att milrep-funktionen blev ytterligare etablerad i Försvarsmakten hemma i Sverige.
– Det handlar inte om mig som person utan att få funktionen att bli en del av vår försvarsmaktsvardag, som en självklar del av den militära linjen. Nato ska vara lika mycket en nationell angelägenhet som en internationell, säger han.
Att navigera i Nato kräver en hel del fingertoppskänsla. Som milrep jobbar han nära politiken och även nära de andra militära representanterna i alliansen.
– Vi kan vara snabbare i Bryssel för att vi jobbar som ett team men det är också en utmaning med den sammansättning som finns. Man spelar liksom schack hela tiden. Hela Nato är en enda stor kulturkrock.
Ubåtsflottiljen blev en familj
Jonas Haggren började sin bana i Försvarsmakten tidigt.
– Jag var väldigt präglad av min farfar som var värnpliktig officer under kriget. Han pratade mycket om det och var väldigt engagerad i det som i dag är Försvarsutbildarna. Han hade nog gärna blivit yrkesofficer om han hade kunnat men samhället såg inte riktigt ut så efter kriget.
Han växte upp utomlands, i Storbritannien, där hans pappa var bankman.
– Mina föräldrar tyckte att jag skulle åka hem och göra värnplikten och få den avklarad. Min tanke var att bli reservofficer. Sen hamnade jag efter mönstringen på ubåt, som inte hade någon reservofficerslinje. Då tänkte jag att jag går officersutbildningen och ser vad jag gör sen. Men då kunde jag såklart inte föreställa mig att jag 43 år senare skulle sitta i Bryssel.
Innan Berlinmurens fall, då Försvarsmaktens fokus blev mer internationellt, hade han emellanåt haft tankar på att göra något annat.
– Anledningen till att jag inte slutade var människorna, familjen jag fick i Försvarsmakten. Mina föräldrar flyttade vidare utomlands. Jag behövde sammanhanget, strukturen, sammanhållningen. På ubåtsflottiljen tog vi hand om varandra på ett helt annat sätt än jag tror är vanligt på en civil arbetsplats. Det blir som en familj och man kommer varandra väldigt nära, säger han.
Stolt över de värnpliktiga
Dagens svenska värnpliktssystem väcker stor uppmärksamhet och får mycket beröm. Jonas Haggren säger att dåtidens och dagens system är som natt och dag.
– När jag var värnpliktig var de värnpliktiga ingen bristvara. Många blev inte heller behandlade på ett fullt värdigt sätt. Det var bitvis ganska dåligt. Sen skiftade det där någonstans under 90-talet då värnpliktskullarna blev mindre. De som kom var väldigt motiverade och tolererade inte vad som helst. Det skiftet var bra för alla. Jag tror vi har glömt mycket av hur det var. Dagens system är något att vara stolt över.
Han hade blandade känslor inför uppdraget när han fick det, säger han. Dessförinnan hade han varit chef för Försvarsmaktens ledningsstab, det som nu är Försvarsstaben, samt chef för Högkvarteret.
– Mentalt hade jag suttit mitt i stormens öga, nu skulle jag till en icke etablerad befattning och behöva påminna om att jag och funktionen finns. Samtidigt kunde jag intellektuellt förstå att vi skulle höja nivån på milrep och att det logiskt utifrån min CV och det jag hade jobbat med tidigare; jag var ju skolad för att jobba med det här. I dag är jag otroligt glad och stolt över att jag fick det här uppdraget. Det var väldigt stort och känslosamt när den svenska flaggan hissades i Nato.
Ett decennium av lärande
Han säger att utmaningen nu, inför den fortsatta resan som allierade, är att vidmakthålla den fina starten vi fått i Nato.
– Den kräver utbildningsinsatser och förståelse för vad det innebär att vara allierad. Det är ett generationsarbete. Det kommer kanske att ta ett decennium att etablera vår roll – och det är inget konstigt. Mycket ligger i de mjuka delarna, i vårt tankesätt. Vad kommer vi bli för typ av Natoland? Kommer vi kliva fram och ta ledartröjan? Ibland är ju vi ledare utan att vi ens förstår det själva. Vi är så himla självkritiska. Det går att vara både ödmjuk och oblyg. Det blir en spännande resa. Vi har allt att vinna.