När Markus Niwsjö kliver av C-17-planet på basen utanför Riga väntar bara en kort marktransport innan han når resans mål: Adaži-basen – platsen där han och några hundra kollegor från P 7 ska jobba de närmaste månaderna, tillsammans med soldater och officerare från en rad andra nationer. Miljön är bekant och han gillar det han ser.
– Jag hade varit där ett par månader tidigare, på en rekognoseringsresa. Så jag visste vad som väntade och var väl förberedd när jag kom hit i januari, berättar han.
Till vardags, eller rättare sagt hemma i Sverige, är han kapten på P 7. Jobbet i Lettland innebär att han är chef över 150 personer, som kompanichef för det 715:e kompaniet. Han beskriver det som ett funktionskompani, där alla funktioner är samlade. Logistik, vatten, drivmedel, ammunition, reparation … Men också ledningsplutonen som upprättar bataljonschefens fasta och rörliga ledningsplatser. I kompaniet finns även en grk-pluton. Och en sjukvårdspluton.
Kort efter ankomsten konstaterade han att intrycket från besöket före jul var korrekt. Det här är en mycket modern camp; ”fräsch, med bra mat och bra träningsmöjligheter”.
– Det är också nära till övningsfältet. Så det är precis som hemma, fast i mindre format.
Trygg i situationen
Att befinna sig bara 20 mil från gränsen till ett land med en ledare som inte drar sig för att starta erövringskrig, begå ett stort antal krigsbrott och offra sitt lands folk i 10 000-tal skulle kunna skapa en lite spänd stämning. Men Markus förefaller trygg och tillfreds med situationen. Om han är orolig döljer han det väl. Fast självfallet påverkar det honom och alla andra som jobbar på den multinationella campen.
– Exempelvis har vi alltid haft säkerhetsgenomgångar inför vissa logistikuppgifter. Och vi får hjälp av våra humint-kollegor som informerar oss om aktuellt säkerhetsläge och påminner oss om vissa säkerhetsdetaljer som vi måste vidta, berättar han.
Inför hemresorna för de båda leaveperioderna har man också fått ordentliga genomgångar. Inte för att Sverige skulle vara särskilt farligt, utan för att ”man kanske släpper på garden lite” när man är ledig och hemma med familj och vänner.
– Och sen har vi kontinuerligt haft utbildningar om vad Ryssland har för förmågor och vad man ser.
Så närheten till Ryssland påverkar nog snarast allt de gör, men utan dramatik eller plötsliga åtgärder. ”Det är som en röd tråd genom hela tillvaron här.”
Mötestätt
Han hade bara varit på campen i någon vecka innan vardagen satte in. Och den skiljer sig inte särskilt mycket från vardagen på P 7. Det är enskild löpträning på morgonen. Morgonmöte klockan åtta med alla plutonsledningar. Möjligen är det här något som sticker ut, eftersom kompaniet består av så många olika plutoner. Det skulle lätt kunna bli spretigt, berättar Markus, om han inte fick hjälp med att uppdatera den så kallade lägesbilden – vad varje pluton planerar att göra och om det går att samordna olika plutoners göranden.
– Det blir mycket möten för min del och vardagen fortsätter ju även i fråga om sådant som personaladministration och RALS som måste omhändertas.
Då och då bryts rutinen. Som övningar tillsammans med andra nationer.
– Kort efter att vi kommit hit övade vi sjukvård med kanadensare och med helikopterenheter. Det blev väldigt bra.
Så bra faktiskt att någon från kanadensiska sidan skrev ett tackbrev där de tackade för att de svenska soldaterna ”är professionella och duktiga”.
– Sånt minns jag såklart lite extra. Men vi har också övat med flera andra nationer, Spanien, Italien, Polen … Det är väldigt intressant att få jobba med så många olika.
Danskarna tar över
Andra tillfällen som brutit vardagen och satt särskilda spår hos Markus var besöket från statsminister Ulf Kristersson och ÖB Michael Claesson. Eller när han tillsammans med några andra kompanichefer och bataljonschefen blev inbjuden till svenska ambassaden i Riga.
I juni lämnar bataljonen från P 7 över stafettpinnen till sina danska kollegor.