Iskalla flygbärgare

Havererade helikoptrar och kraschade flygplan. Flygbärgargruppen i Kallinge är specialister på att bärga flygfarkoster till sjöss och på Sveriges högsta topp.

Ingen lek. Urlastning ur helikopter mellan Kebnekaises syd- och nordsida. Helikoptern står med medarna i snön med full effekt. Det stupar 800 meter ner på båda sidorna. Foto: Försvarsmakten

I en fristående byggnad inne på Blekinge flygflottiljs område i Kallinge hänger dykardräkter i prydliga rader. Det är här Försvarsmaktens flygbärgargrupp håller till, åtta flygtekniker som också har dykarbehörighet på sitt CV. När olyckan är framme är de hela Försvarsmaktens resurs med specialistkompetens inom bärgning av havererade militära flygplan och helikoptrar, både på land och under vattenytan.

Huvuddelen av sin arbetstid lägger de på annat. De har alla andra yrkesroller vid sidan av tillikauppgiften att ingå i den grupp som ska vara snabbt på plats med sin expertkompetens vid behov. Flygsäkerheten har stadigt förbättrats och då flyget under åttio- och nittiotalet i snitt drabbades av ett eller ett par haverier årligen händer det tack och lov nu allt mer sällan. Den senaste olyckan där ett svenskt militärt plan var inblandat var helikopterolyckan i Ryd 2007, men det händer också att gruppen ger stöd till Statens haverikommission, polisen eller räddningstjänsten vid civila händelser. Dessutom ingår det ibland i arbetsuppgifterna att dokumentera från olycks- och haveriplatser. Ungefär hälften av insatserna sker i vatten och hälften på land. Vid hälften av insatserna på land har det också brunnit på platsen.

– Mellan tio och tjugo procent av min arbetstid lägger jag på det här. Mycket handlar om att upprätthålla dykningen, minst 17 dyk per år samt årsprov i dykeritjänst och fysiska krav måste vi göra för att bli godkända. Kompetensen som flygtekniker upprätthåller jag med genom mina andra arbetsuppgifter, säger Thomas Mårtensson som är en av de åtta yrkesofficerarna som ingår i flygbärgningsgruppen.

Dödskraschen

Hans första skarpa insats för gruppen var under flygolyckan vid Kebnekaise i mars 2012, då ett norskt C 130 Hercules kraschade in i bergkammen mellan nord- och sydtoppen under den internationella övningen Cold Response. Fem personer, samtliga från norska flygvapnet, omkom.

– När telefonen ringde på eftermiddagen sa jag till min fru: ”Nu är det dags, nu har de ringt och bett om vår hjälp!” Dagen efter åkte vi upp till Kebnekaise. Då hade planet inte hittats än, och vi visste inte riktigt vad som hänt eller vad som väntade oss. Vi hoppades på det bästa, men man hade redan hittat vrakdelar så visst förstod vi redan då att det var fråga om en bärgningsinsats och inte en räddningsinsats, säger han.

Foto: Försvarsmakten

Vid sin sida hade han chefen för flygbärgningsgruppen K G Bergqvist. För honom, som chefat för flygbärgningsgruppen ända sedan 90-talet, var det långt ifrån första insatsen. Han har medverkat vid bärgningen efter många uppmärksammade händelser, som Jas-kraschen på Långholmen 1993 och den tidigare nämnda helikopterolyckan i Ryd. Ändå var just Kebnekaiseinsatsen speciell.

– Just att det var ett norskt plan och en norsk besättning, men att olyckan inträffade på svensk mark gjorde att det var väldigt många aktörer inblandade i insatsen. Norrmännen ledde bärgningen och på plats fanns representanter från både norska och svenska Haverikommissionen, och vi i flygbärgningsgruppen bidrog tillsammans med andra delar ur både svenska och norska Försvarsmakten. Det var lite hela havet stormar i början, men ganska snart hittade vi våra roller och samarbetet fungerade bra. Vi var många specialistkompetenser på plats och vi var alla beroende av varandra för att kunna göra vårt jobb, säger K G Bergqvist.

Mentalt påfrestande

När planet kraschade in i bergväggen drog det med sig en lavin ner på en glaciär som gjorde att det i räddningsområdet var runt fyra meter snö, med glaciärsprickor som var upp till 60 meter djupa.

– Arbetet var tufft både mentalt och fysiskt. Det tog upp till fyra timmar bara att ta oss till området i bandvagn och på skoter. Med helikopter gick det betydligt snabbare. Vi tog hjälp av både helikoptrar och bandvagnar för att forsla bort de tonvis av skrot som fanns efter planet.

I insatsen deltog också DVI – polisens Disaster Victim Identification Team. Deras jobb var att samla in DNA från samtliga fem personer som satt i planet när det kraschade.

– När vi hittade kvarlevor tillkallade vi polis eller samlade dessa i en speciell påse. Norska försvarsmakten samlade kvarlevorna i en container som hedrades av honnörs- och fanvakt, säger K G Bergqvist.

Försvarsmakten har alltid ett ansvar att städa efter sig och lämna omgivningen så orörd eller återställd som möjligt, det gäller vid all verksamhet, såväl övningar som haverier. Trots svåra förhållanden med lavinfara, hårt klimat och otillgänglig terräng fanns också något som underlättade bärgningsarbetet – endast delar av Herculesplanet hade fattat eld.

– Ofta vid haverier har mycket brunnit upp när vi kommer till platsen. Eftersom de flesta av våra flygplan och helikoptrar till stor del består av kolfibrer – ett material som sprider mycket gifter när det brinner – är det en del av vår specialistkompetens att hantera just detta.

– Det har hänt att vi har kommit till olycksplatser där civila aktörer kliver omkring i lågskor och vanliga kläder, medan vi kommer med skyddsmask och heltäckande skyddsoverall. Då blir vår första insats på platsen att spärra av och upplysa alla om riskerna. Vid insatsen på Kebnekaise brann planet nästan inte alls så spridningen av gifter blev väldigt begränsad, säger han.

Gåtfull olycka

Det finns ännu ingen riktig förklaring till varför planet flög in i bergväggen. Visserligen var väderförhållandena svåra, men det var en mycket rutinerad besättning och planet var bara tre år gammalt. Kanske kommer just den insatsen därför stå ut lite extra när K G Bergqvist ser tillbaka på sin långa karriär inom flygbärgningsgruppen. Han påstås i alla fall av sina medarbetare vara Försvarsmaktens äldsta aktiva dykare – han firade nyligen sin sextioårsdag. Under 2018 är det dags för pension. Frågan är om han då hänger av sig dykardräkten för gott:

– Nja, vi får väl se. I första hand planerar jag i alla fall att tillbringa tiden med att jaga vildsvin och spela golf, säger K G Bergqvist.

Artikeln har tidigare publicerats i Försvarets forum nummer 6, 2017.