Förra artikeln som jag skrev hade rubriken: "Staden som bytte ägare fyra gånger på en månad". Nu ar vi uppe i sex gånger. Jag avslutade med en from förhoppning att livet skulle återgå till det normala vilket så här i efterhand var lite naivt eller så finns det en annan definition av ordet "normalt"?
Nedan är ett litet nedslag i den verklighet som en stor del av befolkningen i detta land upplever just nu.
Chagor är en kvinna i 30-årsåldern som har tagit sin tillflykt till en av FN:s baser, just denna ligger i Malakal, delstaten Övre Nilen.
Hon kommer från en liten by österut och tillhör en stam som kallas Shilluk. Hon lyckades fly från striderna i början av januari och anlände till vår bas efter två veckors vandring genom bushen.
Hon hade sin yngre syster och sina två barn med sig. Det ena barnet, tre år gammalt, dog under vandringen och det äldre barnet, en pojke på12 år, har försvunnit från basen och har varit borta sedan några veckor. Systern blev skjuten till döds i början av vandringen, något oklart av vem men spelar det någon roll? säger hon och tittar på mig.
Hon berättar lite drömmande om livet i hembyn, om de dagliga vandringarna ner till Sobat-floden för att hämta vatten. Hur de lagade mat och skvallrade medan männen vaktade boskapen. Hur olika hjälporganisationer kom och gav dem sjukvård och startade skola. Hur glada barnen var över att ha en skola. Då jag frågar henne hur hon ser på framtiden skakar hon på huvudet, en liten stund senare berättar hon lite generat att hon gärna skulle vilja ha en liten affär, gärna ett apotek. Varför just ett apotek undrar jag? Ett apotek har ju medicin och medicin behöver ju alla blir svaret, framfört med en svag underton att "hur dum är du egentligen". Ja, det finns väl en viss logik i det antar jag. Med blandade känslor lämnar jag Chagor. Hoppas hon får chansen att öppna sitt apotek.
Är det en speciell och ovanlig berättelse? Tyvärr inte. Det finns nog inte en enda människa i detta land som inte har drabbats av konflikten.
Etnisk konflikt?
I staden Malakal som var den näst största staden i landet med cirka 120 000 innevånare har cirka 40 procent av husen blivit nedbrända. Staden är sedan månader tillbaka i princip helt tom på invånare. En mycket kuslig känsla att patrullera genom en öde stad, endast några hundra beväpnade personer och soldater finns där.
Utvecklingen av konflikten har tagit en etnisk riktning, och de olika etniciteterna skapar allianser och bryter allianser och de som drabbas är som ofta i väpnade konflikter de civila. Kvinnor, barn, sjuka och äldre drabbas extra hårt.
Det finns många hjälporganisationer på plats och alla jobbar hårt men behoven är enorma och de pågående striderna gör att det blir extra svårt att nå fram med hjälp.
Det saknas infrastruktur. Inte minst kommer regnsäsongen som snart börjar påverka möjligheterna att tillfredsställa även de mest basala behoven.
FN har varnat för en potential svältkatastrof av enorma proportioner under de kommande sommarmånaderna. Det lilla jordbruk som fanns tidigare har slutat att fungera, ingen kan ju bruka jorden eller så de grödor som senare skördas under juli och augusti. FN har nämnt i rapporter att mer än en miljon människor på flykt riskerar att drabbas av svält i denna region.
De senaste dagarna har strider blossat upp på flera ställen med massvis av döda och skadade. Tyvärr är det, som jag nämnt, ställt utom allt tvivel att det pågar attacker mot civila baserat på vilken etnicitet de tillhör. Attacker har även skett mot civila som befinner sig under FN:s beskydd.
Fredsförhandlingarna som var tänkta att återupptas efter påskhelgen har skjutits upp.
Som ni märker är det inte positiva saker jag kan förmedla utan snarare en nulägesbeskrivning med massvis med elände och sorg.
Kanske kan jag om några månader skriva en positiv artikel och berätta om den förbättrade situationen.