Den kvinnliga bataljonen vid militärförläggningen Camp Alamo kan ta emot 350 soldat- och officerselever åt gången men just nu finns här bara sexton meniga och sju officerare. Och det är ovanligt mycket. Innan denna utbildningsomgång startades stod skolan tom i två månader. Det är svårt att rekrytera kvinnliga soldater, särskilt till officersutbildningen eftersom den kräver läs- och skrivkunnighet.
– Det är en stor insats att påbörja utbildningen med att lära soldaterna att läsa och skriva, men utbildning är en framgångsfaktor och ju fler som utbildas desto fler kommer att kunna jobba, säger Ann-Charlotte Lyman, Sveriges gender field advisor i Afghanistan.
Bara fem av de afghanska soldaterna sover kvar på militärförläggningen. Övriga åker hem om kvällarna. Få har vågat berätta för sina familjer vad de gör. Istället säger de att de undervisar i läs- och skrivkunnighet. Innan de går ut genom grindarna åker burkan eller åtminstone slöjan och de civila kläderna på igen. Att som kvinna vistas utanför campen i militäruniform är för farligt och flera av kvinnorna vittnar om att de trakasserats av främmande män bara för att de åker buss till och från arbetet på egen hand. Det är svårt med transport och sista bussen för att hinna hem innan det blir mörkt går klockan halv tre för de kvinnor som pendlar. Det innebär att i praktiken kan utbildningen bara pågå halva dagen.
– Att vara kvinnlig officer eller polis kanske inte är så svårt innanför grindarna men det är när man kommer ut och ska göra sitt jobb som man får problem då befolkningen inte accepterar att en kvinna jobbar som militär eller polis, eller jobbar alls för den delen, säger Lyman.
Bland eleverna finns två eller tre pashtunska kvinnor, varav en kommer från talibandominanta provinsen Helmand. Hennes familj känner inte till vad hon gör och hon är noggrann med att hålla sig undan så fort det ska fotograferas.
Annars är de flesta elever hazarer. Hazarerna har varit en förtryckt folkgrupp i Afghanistan sedan slutet av 1800-talet och blir fortfarande ofta diskriminerade. De har svårt att få jobb inom offentlig förvaltning och för många är en militär karriär det enda alternativet.
Fänrik Gul Shah, 21, är hazar och exercisinstruktör. Under mentorskap från två jordanska officerare drillar hon sina soldater stenhårt. Marschsteget ska upp i midjehöjd enligt gammal sovjetisk tradition.
Gul har jobbat inom afghanska armén i ett drygt år. Hon bor på förläggningen men försöker resa hem för att träffa sin familj en gång i halvåret. Liksom sina elever tar Gul av sig uniformen innan hon lämnar campen, men hon är öppen med sitt yrkesval inför familj och vänner.
– Jag säger att jag är bataljonsbefäl, berättar hon stolt.
Gul tycker att samarbetet med de manliga officerarna fungerar bra och att hon behandlas väl. Hon vill göra karriär inom det militära och när jag frågar om det innebär att hon inte kommer att kunna skaffa familj säger hon utan att tveka:
– Jag ska gifta mig med någon som respekterar mitt jobb.