Kön till afghanska arméns rekryteringscentrum ringlar sig som en fet orm i solen. Till Kabul kommer unga, afghanska män från hela landet för att bli soldater. Här får de sedan vänta i upp till tre veckor för medicinska tester och bakgrundskontroller. Tidigare tog många värvning inför vintern bara för att sedan desertera och ta värvning på nytt nästa vinter. I armén fick de ju mat och ett någorlunda skydd mot den stränga kylan. Men det mönstret har man nu lyckats bryta genom att ta biometriska prover på de nyanlända rekryterna. Har man en gång deserterar är man inte välkommen tillbaka.
De som godkänns slussas vidare till Kabul Military Training Center, KMTC. Av en handfull regionala utbildningsförband är det här landets största. Nästan varje vecka påbörjar 1 500 man en nio veckors grundläggande militärutbildning här. För närvarande finns det ungefär tio tusen afghanska soldater som genomgår utbildning vid KMTC. De trängs i enorma baracker och matsalar. I de väldiga byggnadskomplexen är det trångt, men rent och prydligt. Varje byggnad rymmer runt 700 soldater. Många är före detta bönder från fattiga landsbygdsförhållanden och har aldrig tidigare sett sådana moderniteter som duschar och västerländska toaletter.
På den asfalterade planen utanför barackerna tränar soldaterna exercis. Marschsteget ska ända upp i midjehöjd enligt gammal sovjetisk tradition. Soldaternas förmåga att marschera snyggt och prydligt har hög prioritet. Även de teoretiska lektionerna genomförs oftast utomhus på grund av platsbrist. Soldaterna sitter prydligt uppradade på huk och lyssnar till sina instruktörer.
Inte långt därifrån, på Camp Ghazi ligger Afghan National Army Signal School, afghanska arméns enda signalskola. När man genomfört sin grundläggande militärutbildning kan man komma hit och gå någon av de tre månader långa specialistkurser som erbjuds för såväl meniga som underofficerare och officerare. Skolan utbildar ett hundratal elever i bland annat radio, datanätverk, signal och samband.
Jag anländer ensam till militärbasen och väntar innanför grindarna med stegrande nervositet. De turkiska Isaf-soldater som tidigare skötte övervakningen av campen lämnade för några veckor sedan och nu är det afghanerna själva som har befälet. Inga västerländska Isaf-soldater är här och övervakar.
Efter en stund anländer major Jan Almgård, Sveriges mentor till skolans utbildningschef, och hans kanadensiska kollegor i två förstärkta fordon, enligt säkerhetsbestämmelserna. Kanadensarna upprättar vaktposter medan Almgård och jag går in på signalskolan, inhyst i en gammal sovjetbyggnad som känns nergången och övergiven. Men bakom den trista fasaden pågår febril aktivitet. Stämningen är uppsluppen och välkomnande. Vi kliver in i en sal där man utbildar radiooperatörer. Klassen är en blandning av olika folkslag; pashtuner, tadzjiker, turkmener och pashaier. Undervisningen sker på både dari och pashto. Den afghanska instruktören skiftar lätt mellan de två språken. Turkmenerna och övriga som inte behärskar något av Afghanistans två största språk får hänga med bäst de kan. Många moment är praktiska vilket underlättar och de andra eleverna hjälper till att förklara med teckenspråk och yviga handrörelser. Eleverna hävdar själva att de umgås över etnicitetsgränser och kommer väl överens. Det syns också på hur de väljer att placera sig i klassrummet. Jag hade förväntat mig en viss klickbildning, men de verkar genuint ointresserade av ursprung. Här är det alla för en.
– Alla muslimer är bröder, säger Samiulla.
Samiulla är 21 och pashai från Laghmanprovinsen. Han hade inget jobb innan han tog värvning i armén utan var mest inblandad i olika klankrig mellan lokala stammar. Nu vill han utbilda sig till en bättre krigare och slåss för ett bättre Afghanistan.
Hans kompis Dawood är pashtun och ska bli radiooperatör. Han vet inte hur gammal han är men gissar på 20 år. Han kommer från Naggarharprovinsen mot gränsen till Pakistan. Vad som händer när kursen är slut har han ingen aning om. Innan han kom hit jobbade han på en bilverkstad.
– Armén är bättre, säger han.
Amardan är tadzjik från Bahjlanprovinsen. Han jobbade tidigare som bonde. Odlade ris och vete på familjens farm. Ciaulla, 22, är tadzjik frår Badakhshanprovinsen där han var fårfarmare innan han gick med i afghanska armén. Chari, 23, är turkmen från Jowzjanprovinsen. Han jobbade tidigare med att göra mattor. Alla säger de att de vill tjäna sitt land. Jag frågar om de inte är rädda över att snart skickas i strid. De frustar förnärmat och skakar på huvudet.
– Vi är ju ett krigarfolk, utbrister Samiulla.
Allteftersom timmarna går blir jag mer och mer övertygad om att modet är genuint, inte bara en front de visar upp. De är bara pojkar. Deras framtid hänger helt och hållet på hur ANA klarar sig när Isaf-trupperna lämnar. Och de vill visa att de är uppgiften mogen.
Av 40 elever i klassen kan bara tre läsa och skriva.
Vad drömmer ni om? frågar jag. Tolken kämpar med att få dem att förstå. De som inte kan läsa och skriva har ofta svårt att förhålla sig till abstrakta begrepp, förklarar han. Vad är egentligen en dröm? Diskussionen blir alltmer filosofisk. Tillslut svarar Samiulla:
– Vi hoppas på en stabil islamsk regering.