Spaningsplutonen undviker strid

Det finns en pluton på Livgardet som helst undviker att hamna i strid. Det är spaningsplutonen. Deras uppgift är att smyga sig nära motståndaren, samla in värdefull information och sedan försvinna ljudlöst.

Förberedelser inför spaningsuppdrag: Applicering av maskeringsfärg. Foto: Björn Westerdahl/Försvarsmakten

Det är måndag och klockan är strax efter tolv. Spaningsplutonen har arbetat med förberedelser under förmiddagen. De har ätit frystorkad lunch, fyllt på sina magasin, analyserat kartor och packat sina ryggsäckar med mat, vatten, maskeringsnät, ammunition och utrustning som ska användas under spaningen. Nu ska de ge sig ut i terrängen och samla information om motståndaren som det egna förbandet kan använda i den fortsatta striden. Soldaterna ska framrycka genom skogen för att sedan upprätta en observationsplats med utsikt över en viktig vägkorsning.
– Sedan är det ett antal spaningsfrågor som jag vill att ni besvarar, säger tjänsteförättande plutonchefen Kristoffer Jändel.
– Jag vill att ni tar reda på om vägen är farbar. Kontrollera misstänkta mineringsplaster som till exempel vägtrummor och kulvertar. Kontrollera även misstänkta platser för eldöverfall, som till exempel höjder vid sidan av vägen.
Plutonchefen avslutar ordergivningen och lämnar över ordet till gruppchefen som ger mer detaljerad information och svarar på frågor.

Framåt!

När soldaterna gjort de sista förberedelserna och fått svar på viktiga frågor kommenderar gruppchefen framåt. Gruppen rör sig tyst och försiktigt fram genom skogen. Ibland stannar de och sätter sig på huk för att spana av terrängen med kikare eller lyssna efter olika ljud. Efter ordergivningen vet alla vad de ska göra om de hör ett fordon, hamnar i strid eller om någon blir skadad. Men helst undviker de att strida. Det är inte deras uppgift.
– När vi är ute rör vi oss i små grupper, och därför är vi oftast i numerärt underläge. Vi kan strida om det behövs, men det är inte bra om motståndaren får reda på vart vi är. Då vet de att något är på gång, och då finns det risk att vi röjer hela bataljonen. Därför undviker vi kontakt så långt det bara går, säger den tidvis tjänstgörande spaningssoldaten Karl som till vardags arbetar på Ica.

Krävande arbete

Innan Karl tog jobbet på Ica och tillfällig tjänstgöring på spaningspluton gjorde han lumpen i en spaningsgrupp på Livgardets andra skvadron, ett militärpolisförband som var inriktat mot säkerhet.
– Vi fick lära oss mycket om hur samhället ser ut och vilka typer av hot som finns mot samhället. Jag fick lära mig en massa saker som jag inte hade en aning om. Det var intressant och gav mersmak, säger Karl.
Flera av soldaterna i spaningsplutonen har sin bakgrund i olika enheter med inriktning mot spaning och underrättelseinhämtning, men det är inget krav enligt plutonchefen.
– Det är så klart en fördel, men man måste i första hand vara en god soldat och ha förståelse för striden. Man måste vara fysiskt och psykiskt stark och uthållig och kunna behålla sitt stridsvärde. Den som tror att det går att lösa uppdrag med 40 kilos utrustning utan att träna regelbundet har fel, säger Kristoffer Jändel.

Måste brinna för jobbet

Efter nära sju timmars marsch med spaning genom skogen når soldaterna sitt mål. Man delar upp sig i patruller som spanar av olika områden under natten, och det blir också någon timmes sömn. Vid 10-tiden dagen efter får plutonen order om att dra sig ur, varpå de beger sig tillbaka till förbandets förläggning.
– Det blir ett ganska intensivt arbete eftersom vi är ett litet antal soldater som ska lösa en uppgift på begränsad tid. Det gör att vi måste jobba hårt och att vi får vila först när vi är klara. Det är mörkt och kallt och ibland även blött och obekvämt, och man blir inte rik på det. Det är ett jobb som man måste brinna för, säger Kristoffer Jändel.