Attackhelikoptern Apache AH-64D är en trygghetsfaktor för soldaterna på marken. Den möjliggör kraftigt eldunderstöd och en avancerad observationsförmåga. Motståndaren backar som oftast när den imponerande helikoptern dyker upp.
– Vi kan se väldigt tydligt vem som rör sig nere på marken, oavsett om det är fråga om dagsljus eller mörker. Det vet motståndaren. För bara några dagar sedan understödde jag en svensk styrka när det var mörkt ute. Det var ganska snårig terräng där operationen genomfördes. Jag kunde med lätthet orientera den svenska styrkan om var motståndaren gömde sig tack vare vår avancerade värmekamera.
Cheif Warrant Officer 3 Douglas Carter tillhör Utah National Guard. En styrka som mestadels består av tidsbegränsat anställda soldater. Men helikopterpiloterna jobbar heltid.
– Det är en krävande befattning och det skulle inte funka om vi bara tjänstgjorde på halvtid, pilotfärdigheter är något som måste underhållas nästan dagligen, säger han.
Douglas Carter visar sin helikopter. Den står mellan ett par skyddande betongmurar nära en landningsbanan på den amerikanska basen. Ett par transporthelikoptrar av typen Black Hawk startar sina motorer lite längre bort med ett kraftigt surr och vinande. Rotorbladen kastar upp ett moln av damm som blåser mot vårt håll. Samtidigt går några avlånga Chinookhelikoptrar in för landing. Douglas Carter höjer rösten genom motorbullret och pekar på en av vingarna på Apachen.
– Här har du våra Hellfirerobotar. Just den här varianten briserar ovanför marken. Det finns flera olika typer, den här är designad för att verka mot marktrupp.
Under själva cockpit sitter det en 30 millimeters kanon, den har god träffsäkerhet och svängradie. Kanonen är helikopterns huvudsakliga vapensystem.
– Ja, vi kan flyga rakt fram medan vi skjuter med den åt sidan. Siktet kan kopplas till våra hjälmar, vi kan med lätthet låsa kulsprutan på målen.
En helikopter har begränsad flygtid. Något som Douglas Carter ibland får obefogat dåligt samvete för.
– Ibland händer det saker på marken som man gärna vill vara med och fortsätta att understödja. När man efter en viss tid tvingas flyga tillbaka till basen på grund av bränslebrist eller annat så brukar jag få en klump i halsen. Man vill ju så gärna vara med och hjälpa till, det är lite av en instinkt för en apachepilot.
– Men de oroliga områdena väster om Mazar-e-Sharif där svenska och finska soldater opererar ligger ganska nära vår bas så vi kan tanka och flyga tillbaka på kort tid, avslutar Douglas Carter.