Avgående chefen för Must ser tillbaka - och framåt

Efter drygt åtta år tar Stefan Kristiansson nu i dagarna farväl av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Han var ställföreträdande chef maj 2004 till juni 2007 och har därefter varit chef.

Stefan Kristiansson, avgående chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Foto: Zarah Jonsson/Försvarsmakten

Hur har Must förändrats under din tid på Must?
– Det militära i namnet Must leder till del tanken fel. Det säger idag mindre om Must än vad det gjorde för säg 10 år sedan. Vi har fått allt fler uppdrag från regeringskansliet som inte är traditionellt militära, alltså som inte handlar om militära förmågor och stridskrafternas rörelser i närområdet, utan är mer säkerhetspolitiska och kan handla om geografiskt avlägsna platser.  En annan aspekt på det hela är att 70 procent av Musts personal idag har civil bakgrund.

Hur kommer Must överens med Säpo? Finns rivalitet?
– Jag skulle vilja gå så långt och säga att samarbetet inom det svenska underrättelse- och säkerhetstjänstsamhället kanske aldrig har varit bättre. Det gäller inte bara mellan Must och Säpo, utan även mellan Must och FRA, FMV och FOI. Vi har gått från samverkan till samarbete, både uppifrån och nerifrån. Man kanske kan prata om ett ökat beroende oss emellan.

Kan du ge några exempel på vad ni gjort tillsammans?
– Ett konkret resultat av vårt samarbete tycker jag är NCT, Nationellt centrum för terrorhotbedömning. Där finns personal från Säpo, Must och FRA som lägger pussel med information från de tre myndigheterna, så att vi kan göra bästa möjliga bedömningar av terrorhotet mot Sverige och svenska intressen. NCT har jobbat sedan 2009 i sin nuvarande form och arbetsformerna sattes på prov i december 2010 i samband med självmordsattentatet här i Stockholm.

Förutsåg ni det dådet?
Om vi förutsåg det…Nej, inte den specifika händelsen…men problemet med personer som agerar mer eller mindre själva, utanför kända terrorgrupper, hade vi uppmärksammat. Vi visste också att det fanns en allmän hotbild mot Sverige på grund av vår truppinsats i Afghanistan och upplevda kränkningar av islam i Sverige. Att försöka förhindra händelser som denna skulle kräva en helt annan säkerhetsapparat och då pratar vi troligen om ett kontrollsamhälle som vi inte vill ha.

Vad händer i det svenska närområdet? Reser sig Ryssland?
I Ryssland pågår en grundlig militärreform. Det satsas stora pengar på att skapa färre men insatsberedda förband, samövade och med modern materiel. Militärreformen i sig är inte något märkligt. Många länder omstrukturerar för att minska numerärer och öka operativ effekt.

Är Ryssland ett hot mot Sverige?
Jag skulle vilja omformulera frågan något. Varför sker militärreformen och varför nu?  Överlag menar jag att det för Rysslands del handlar om att stärka stormaktsstatusen efter en lång svacka. Bristerna i den ryska konventionella styrkan blottades i Georgienkriget 2008, även om man vann striden på slagfältet. 
Den ryska militärdoktrinen är strategiskt defensiv. Det handlar om att försvara moderlandet, att hålla ihop federationen. Reformen ger ryssarna större handlingsfrihet i gränsnära områden – exempelvis i Kaukasus och i Centralasien - men inte någon militär överlägsenhet på den globala arenan.
Det är viktigt att komma ihåg att Rysslands ekonomi är starkt beroende av inkomster från gas- och olja. Eftersom en hel del transporteras på köl eller i pipelines genom Östersjön så är Moskva betjänt av stabilitet och så kallad flödessäkerhet i närområdet. Men detta sagt är det inte givet att vi har samma bild som ryssarna om vad som bidrar till stabilitet.
 
Jag tycker ofta att man fastnar i frågan om väpnat angrepp när man diskuterar Ryssland och hotbilden. Det finns andra hot som vi står mitt uppe i och som Sverige och försvarsmyndigheterna måste förhålla sig till – underrättelseinhämtning, terrorism och cyber är sådana exempel.

Texten är ett utdrag ur en längre intevju.Läs hela intervjun