Den brandgula solen sänker sig över det karga landskapet. Den afghanska natten närmar sig med raskt tempo. Samtidigt förbereder Katarina Norberg sin närmaste kollega, hunden Certa, för ytterligare ett träningspass i ökenlandskapet utanför Mazar-e-Sharif.
– Vi försöker träna ofta och jag testar hundens skicklighet regelbundet för att vara säker på att hon uppfyller Försvarsmaktens kompetenskrav, berättar Katarina samtidigt som hon ordnar med utrustningen inför träningen med Certa.
– Att söka med hjälp av hund är en av flera metoder som vi använder för att hitta gömda sprängladdningar. En väl tränad hund kan vara mycket effektiv, konstaterar Katarina.
Många års erfarenhet
Katarina utvecklade ett brinnande intresse för hundar redan som barn, och sedan flera år tillbaka är det även hennes yrke. Hon är anställd som hundgruppchef på Göta ingenjörregemente, Ing 2, i Eksjö. Just nu genomför hon sitt första uppdrag i Afghanistan, men Certa har varit i landet tidigare.
– För ett par år sedan var hon här nere i ungefär en månad. Då testade Försvarsmakten om hundar är lämpliga för att leta efter bomber i den här miljön, och det är de. Nu är vi ju här och arbetar för soldaternas säkerhet ute i fält, säger Katarina med ett leende.
Gömda sprängladdningar
Det blir allt dunklare. Solen har försvunnit från himlen och istället har fullmånen tagit vid. I mörkret fortsätter hundekipaget att träna tillsammans med ett antal andra svenska soldater och officerare. Det handlar om att röja en väg från gömda sprängladdningar. Men det är bara övning.
– Jag har gömt ett antal bombattrapper i området här, berättar Emily Öberg som hjälper till under träningen. Samtidigt försöker hon, trots mörkret, att på avstånd observera hur soldaterna och hundekipaget söker efter föremålen hon gömt.
Plötsligt markerar Certa att hon hittat något. Det visar sig vara just en av Emilys nedgrävda bombattrapper.
– Duktig hund, säger Katarina med glad ton till Certa.
– Det här jobbet är en livsstil. Man är hundförare 24-timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Det är nästan som att ha ett barn, och man kommer mycket nära hunden, avslutar Katarina med engagerad stämma.