Svaret på den frågan skiljer sig förstås beroende på hur gamla eleverna är.
Barnen i de lägre klasserna på den stora grundskolan i närheten av samverkansgruppens förläggning blir bara glada när vi kommer, och är ännu lyckligt ovetande om de problem som deras unga nation brottas med. Skolan, som bär namn efter den albanska författarinnan Elena Gjika, är välutrustad och enligt rektorn är det många av barnen härifrån som senare går vidare till prestigefyllda skolor både i Kosovo och utomlands.
På en annan grundskola, som ligger på landsbygden en halvtimmes bilfärd utanför Pristina, är villkoren lite annorlunda. Här råder brist på bland annat läroböcker. Dessutom börjar det råda brist på elever eftersom många familjer flyttar in till huvudstaden i jakt på arbete. På väggarna hänger planscher med arbeten som eleverna gjort om olika albanska hjältar, framförallt forna soldater och officerare ur UCK, den kosovoalbanska frihetsrörelsen.
Studenterna på Pristina universitet är desto mer medvetna. Här har många egna minnen av kriget, och minns också släktingar och vänner som gått bort. Många är politiskt engagerade och brinner för både Kosovos och sin egen framtid. Ett stort problem för dessa studenter är de strikta regler kring visum som fortfarande försvårar för de flesta i Kosovo att resa ut ur landet. Restriktionerna gör att det är mycket svårt att få möjlighet till studier utomlands, och många av studenterna påpekar att utlandsstudier skulle hjälpa dem att hjälpa Kosovo på dess väg framåt. Eftersom universitetet är Kosovos enda statliga instans för högre utbildning, är det en institution som på många vis kommer att forma den kosovanska framtiden. Många av studenterna är engagerade i olika organisationer för studentinflytande, organisationer som ofta är plantskolor för framtida politiker.
I ett land där omkring 75 procent av befolkningen är under 25 år, är skolans kvalitet kanske viktigare än någonsin. Engagemanget hos elever i alla åldrar är det åtminstone inget fel på.