Den grupp som Fredrik då ledde bestämde sig under sin tjänstgöring för att försöka få in pojken till ett barnhem i Mazar-e-Sharif. Efter en del byråkratiska förhandlingar lyckades gruppen få en plats för den döve pojken som kom att kallas Jaweed. Detta initiativ uppmärksammades vid tiden i tv-serien Fredssktyrkan och i andra svensk medier.
En vacker vinterdag i början på februari 2012, bestämde sig Christoffer och Fredrik för att ta sig till barnhemmet i två bepansrade bilar.
Efter cirka 20 minuters färd svänger bilarna in på en vändplan framför ett muromgärdat huskomplex. Fredrik och Christoffer tar av sig stridsutrustningen medan några av kamraterna vaktar fordonen. Borta vid hörnet av muren står en pojke och vinkar. Det är Jaweed. Fredrik vinkar och Jaweed kommer springande. Det är helt otroligt. Det har gått fem år och den första de träffar är Jaweed. Pojken kastar sig i Christoffers armar, så glad att återse sina svenska vänner. Han kommunicerar med gester och ljud i sin iver att försöka uttrycka sin glädje.
Gruppen slår sig ner på barnhemsföreståndarens kontor tillsammans med sin tolk och hör sig för om Jaweed och barnhemmet. Barnhemmet har knappt 70 barn. De yngsta är något år och de äldsta 18. Det är en blandning av både pojkar och flickor men mest pojkar. Jaweed har gjort stora framsteg sedan han lämnades här för fem år sedan. Han kommer alltid att vara döv men föreståndaren berättar att det inte är något fel på hans huvud. Han har lärt sig att läsa och skriva och han är väldigt nyfiken på datorer.
Jaweed får stanna i ytterligare ett år på barnhemmet innan det är dags för honom att göra något annat.
Samtalet fortsätter ytterligare cirka 20 minuter innan gruppen visas runt på barnhemmet. Standarden är inte hög men bättre än förväntad. Barnen sover cirka 20 stycken i varje rum med sängar som står tätt intill varandra. De får viss utbildning med både läsning, skrivning, matte och engelska. Sannolikt är det långt mycket mer än barnen ute på landsbygden får, som måste hjälpa till för att föda hushållet, genom att vakta får eller jobba i jordbruk. Den enda värmekällan i barnhemmet är några primitiva mindre vedeldade kaminer.
Jaweed gestikulerar mycket, bara brottstycken går att förstå. Att de är vänner, att soldaterna flyger helikoptrar och att han är mycket glad att träffas. Han vill följa med soldaterna i bilarna. Hans vänner trängs runt om och uttrycker enkla fraser på engelska.
När det är dags att åka förklarar Fredrik med gester för Jaweed att han tyvärr inte kan följa med. Fredrik och Christoffer ger Jaweed en avskedskram. När gruppen rullar iväg på den gropiga grusvägen står Jaweed och vinkar tills bilarna försvinner vid nästa vägkrök.
Texten är en förkortad verson av ett blogginlägg på Afghanistanbloggen. Läs hela blogginlägget.