Erik, som är i 25-årsåldern och hemmahörande i Stockholmsområdet, är just nu gruppchef för en grupp svenska skyttesoldater i Afghanistan. Han gjorde sin värnplikt för ett par år sedan och har därefter haft anställning i Försvarsmakten och genomför sedan i maj sin första insats utomlands i Afghanistan.
– Både min kompanichef och min ställföreträdande kompanichef här i Afghanistan var mina befäl under värnplikten så det var ganska självklart att följa med dem hit när möjligheten gavs, säger Erik.
Det har gått några dagar sedan den häftiga striden i byn Chimtal, några mil väster om Mazar-e-Sharif – staden där huvuddelen av den svenska styrkan är förlagd - ägde rum. Dessa dagar har ägnats åt materielvård, vakttjänst på den svenska campen, återhämtning och åtskilliga samtal om vad som hände i byn den där augustimorgonen.
– Vi rullade ut från den svenska campen i Mazar redan under onsdagen och styrkan bestod bland annat av två stridsfordon 90, ett antal pansarterrängbilar 203 varav två var sjukvårdsvagnar och några bepansrade Galtar, säger Peter, gruppsjukvårdare i en annan skyttegrupp som också deltog i striden.
Peter är i 30-årsåldern och har i likhet med många andra svenska soldater varit på utlandsmission i Kosovo tidigare. Han bor i västra Sverige och jobbar även hemma för Försvarsmakten.
Under onsdagen till lördag morgon löste styrkan sina uppgifter utan att hamna i någon stridskontakt. Området de arbetade i ligger omkring fyra mil väster om Mazar-e-Sharif och är väl känt för soldaterna, under de senaste åren har svensk trupp utkämpat åtskilliga strider här och hemmabyggda vägbomber som gömts där soldaterna måste köra tillhör i det närmaste normalbilden.
– Innan vi åkte ut på onsdagen hade vi gått igenom och rengjort all material väldigt noga. Vi tömde alla magasin och banden till kulsprutorna, putsade varje patron och så vidare. Det är nödvändigt här eftersom det är så förbannat dammigt jämt och ett eldavbrott på vapnet är ju det sista man vill ha om man hamnar i strid, säger Peter.
På fredagskvällen stannade styrkan i anslutning till en afghansk polisstation för att tillbringa ännu en natt i fält. Strax innan klockan fyra på lördagsmorgonen väcktes soldaterna i det gula afghanska gryningsljuset och de började göra sig klara för avfärd mot dagens uppdrag.
Innan de gjorde uppsittning i fordonen hann de med en snabb morgontoalett och frystorkad frukost.
Peter åt flingor med bär men Erik började dagen med en portion pasta.
– Jag har aldrig gillat frukostpåsarna, jag kan inte börja en arbetsdag i fält på dem. Så jag väljer alltid någon påse som egentligen är avsedd för lunch eller middag, säger han.
Snart var hela styrkan uppsutten i fordonen och den rullade i väg på dagens uppdrag.
Efter ett par timmar har de just passerat en liten by när hela fordonskolonnen blev stoppad av afghansk polis som körde ikapp det sista fordonet. Poliserna berättade att de hade upptäckt att det i den intilliggande byn fanns beväpnade talibaner och polisen ville försöka gripa dem, men för att kunna göra det behövde de den svenska styrkans hjälp.
Den svenske chefen på plats fattade snabbt beslut att hans soldater skulle stödja den afghanska polisen och den informationen skickades ut till samtliga vagnar.
– I min vagn jublade vi och gjorde high five, äntligen!, säger Erik.
I Peters vagn var stämningen mer samlad.
– Ja, vi tog emot informationen om att vi skulle stödja polisen i gripandet av talibanerna med lugn. Vi såg det som ännu en av många arbetsuppgifter som måste lösas, mer än så var det inte.
Eriks och Peters grupper gjorde avsittning och situationen var förvirrad och svår att överblicka. Peters grupp grupperade i ett dike, tilldelades av chefen skjutgränser – ett område att hålla sig inom för att inte äventyra kamraters eller civilas säkerhet - och höll uppsikt över terrängen. Eriks grupp börjar snart att gåendes förflytta sig in i byn i riktning mot ett lerhus som av polisen utpekats som platsen där talibanerna befann sig. Strax därefter försvann Eriks grupp utom synhåll för Peter och hans kamrater i diket.
– Den afghanska polisen följde oss inte men jag kände ingen osäkerhet eller rädsla. På vänster sida om oss är det ett fält med sly och på höger sida är det lermurar och hus. Så hör jag en smäll, det låter som en kraftig pisksnärt, jag förstår att nu börjar det och jag kastar mig in i en muromgärdad gränd, säger Erik.
Eriks grupp hade bara förflyttat sig mellan 50 och 60 meter när fienden öppnade eld med någon form av granat. Granaten som sköts mot gruppen studsade i marken utan att explodera och passerade hela gruppen innan den med full kraft träffade soldaten längst bak, hade den exploderat är det sannolikt att fler svenska soldater skulle ha skadats. Men granaten krossade hans vänstra ben och han föll till marken.
Erik befann sig i gränden tillsammans med en kamrat och en bit fram längs vägen de nyss gick på hade två kamrater sökt skydd i nästa gränd. I diket mot slyfältet låg ytterligare en kamrat utrustad med en kulspruta som han riktade ut mot fältet.
– Jag tittade runt hörnet och ser att den kamrat som gick sist ligger intill husväggen och jag förstår direkt att han är svårt skadad eftersom han ligger på rygg, när man går i skydd lägger man sig aldrig på rygg, säger Erik.
Fiendens eldgivning mot Erik och hans kamraters position var kraftig och flera kulor slog in i murväggarna omkring Erik och hans kamrat. Men de kunde inte identifiera varifrån fienden sköt, trots att de uppfattade att fienden sköt mot dem från ett så kort avstånd som cirka 50 meter.
– Fienden ser att den skadade kamraten ligger oskyddad vid väggen och försöker att träffa honom igen men kulorna slår in i väggen strax ovanför honom, säger Erik.
Erik beordrade att stridsparet i gränden längre fram skulle förflytta sig till samma gränd som Erik befann sig i och att kulspruteskytten i diket skulle skydda deras förflyttning genom att skjuta för allt vad han var värd. Samtidigt som kamraterna i gränden bredvid började springa mot Eriks gränd rusade han ut för att släpa den skadade kamraten in i gränden.
– När jag kommer fram till min svårt skadade kamrat är han fullständigt lugn och säger på sin trygga norrbottniska åt mig att dra åt hans tourniquet hårdare som han på egen hand redan fäst på sitt lår.
Tourniquet det är en form av spännband som alla soldater har lätt tillgängligt på stridsutrustningen för att kunna stoppa kraftiga blödningar på armar eller ben.
– Snacka om pannben, att själv fästa i den på sitt eget fullständigt söndertrasade ben, jag är så djävla imponerad! Jag drar åt så mycket jag kan och sedan släpar jag honom mot gränden samtidigt som han hjälpte till genom att hoppa med det oskadade benet.
Vad Erik inte visste just då är att skytten som skulle skydda honom hade fått eldavbrott på sin kulspruta och därför inte avlossade ett enda skott. Både stridsparet i den intilliggande gränden och Erik blev beskjutna under sina oskyddade förflyttningar eftersom kulspruteskytten inte kunde ge någon nedhållande eld mot fienden.
I nästa moment måste Erik få in kulspruteskytten i gränden. Erik såg fortfarande inga fientliga skyttar trots att de hela tiden sköt in i gränden där hans grupp befann sig. Men han sköt ett par granater med granattillsatsen på sin automatkarbin mot positionen där han trodde att fienden befann sig och beordrade kulspruteskytten att springa in i gränden.
– När han påbörjar den korta språngmarschen mot gränden ser jag hur kulor slår ner i marken strax bakom honom. Det var helt sanslöst, det var verkligen som i en film, fast fullständigt overkligt.
Den svårt skadade kamraten var fortfarande helt lugn och bad gruppens sjukvårdare att ta bort kikaren som hängde runt hans hals eftersom den höll på att strypa honom. Sedan bad den skadade om en fentanylklubba att suga på, klubban innehåller ett starkt smärtstillande ämne som utsöndras när den stoppas i munnen. Smärtan från benet som krossats och nästan är av måste ha varit fruktansvärd.
Den skadade soldatens sinnesnärvaro när han själv satte på sig sin tourniquet i kombination med gruppens stridssjukvårdares initiala åtgärder i gränden räddade den skadade soldatens liv.
Fortfarande sköt fienden in i gränden samtidigt som Erik och hans kamrater inte kunde se fiendens eldställningar.
– Där och då känner jag ingen rädsla. Jag tycker självklart att hela situationen är väldigt jobbig och jag vill egentligen inte vara där men jag känner mig samtidigt trygg och säker, jag har helt enkelt koll på gruppen och hur vi agerar. Vi gör egentligen allt rätt och trots att vi är i en djävligt svår situation har vi en dialog inom gruppen, soldaterna kommer med kloka förslag och jag fattar beslut, det är stort, säger Erik.
Efteråt har Erik förstått att han skrek i radion när han försökte att kommunicera med de andra enheterna för att få undsättning. Det gjorde det svårt för kollegorna att höra vad han sade men med tanke på den intensiva eldgivningen var det trots detta ingen tvekan om att Eriks grupp behövde hjälp. Snart rullade det fram ett stridsfordon 90 och ställde sig för gränden.
– Skytten i stridsfordonet ser en beväpnad motståndare och dödar honom genom att öppna eld med kulsprutan. Sedan lastar vi snabbt ombord vår svårt skadade kamrat. Två soldater sitter i vagnen och drar upp honom i skuldrorna, själv lyfter jag honom i benen och när jag tar tag i det skadade benet känns det som att lyfta ett byxben utan något ben i. Det var djävligt obehagligt, säger Erik.
I stridsfordonet transporterades den svårt skadade soldaten till ett bakre läge och togs där om hand av ett svenskt sjukvårdsteam. Sedan hämtas han upp av en räddningshelikopter och flögs till det tyska fältsjukhuset i Mazar-e-Sharif. Ett par timmar senare konstaterade läkarna att benet inte gick att rädda och amputerade det strax ovanför knäet.
Strax innan striden började hade Peters grupp börjat förflytta sig över slyfältet. Plötsligt befinner sig även hans grupp under intensiv fientlig eldgivning.
– Plötsligt ligger jag blottad på ett fält under kraftig eldgivning, samtidigt som jag inte kan se fienden. Jag börjar skjuta med min kulspruta och jag hinner väl få iväg ett tiotal skott innan jag får eldavbrott som gör att kulsprutan inte fungerar mer under striden. Då tänkte jag ”här ska jag inte dö!”.
Soldaterna i Peters grupp förflyttade sig en och en i sidled mot en större plantering som såg ut som svensk energiskog under det att kamraterna sköt nedhållande eld.
– När det var min tur att springa mot planteringen visste jag att jag måste göra mitt livs snabbaste sprintlopp, det var verkligen nu eller aldrig.
Snart låg Peter i en ny eldställning och upptäckte då en afghansk polis som låg alldeles stilla på mage några meter ifrån honom. Peter skrek till polismannen men fick ingen reaktion. Senare fick han reda på att polisen dödats i striden.
– Striden pågick fortfarande och polismannen låg helt oskyddad, därför valde jag att inte försöka att ta mig fram till honom. Det valet har jag i dag inga betänkligheter över, vi var under kraftig beskjutning och att då ta mig ut i ett helt oskyddat läge och exponera mig fullständigt såg jag inte som ett alternativ, varken då eller nu, säger Peter.
När striden efter uppskattningsvis 45 minuter ebbade ut hade den svenska Afghanistanstyrkan en mycket svårt sårad soldat, en afghansk polis och uppskattningsvis fyra fiender är dödade, varav en var bekräftad genom att kroppen låg kvar på marken.
– När vi körde därifrån efter striden och jag satt i nedblodad uniform i en vagn med min kamrats blod överallt samtidigt som min adrenalinnivå sjönk började jag må mentalt dåligt, verkligenheten kom liksom ikapp, säger Erik.
Den svenska enheten framryckte mycket långsamt mot den svenska campen i Mazar-e-Sharif eftersom de samtidigt sökte efter vägbomber på vägen. Och snart betalar sig denna försiktighet när Peters grupp hittar en vägbomb. Eriks och Peters grupper gjorde avsittning, tog eldställningar och säkrade området omkring bomben.
De är rörande överens om att just det här momentet var viktigt för dem, tack vare att de hittade en vägbomb fick de tillfälle av avbryta de ostrukturerade och malande tankarna om striden och de fick också tillfälle att komma ut från den tryckande tystnaden i den heta vagnen.
– Jag kommer ut ur mina negativa tankar om allt vi gått igenom under dagen när vi får gå i eldställning, det kändes så djävla skönt, säger Erik. Och Peter fyller på:
– Ja, fy fan, vad skönt det var! Vilken känsla, det var en grym lättnad att få gå eldställning just då, säger han.
Vägbomben oskadliggjordes genom att den sprängdes och ett antal timmar senare rullade Erik, Peter och deras kollegor in på den svenska campen i Mazar-e-Sharif.
Erik och Peter tjänstgör i dag som vanligt i Afghanistan och den skadade soldaten vårdas på ett sjukhus i Sverige.
– I dag känns det bra att fortsätta jobba. Jag har varit ute ett flertal gånger sedan striden och det har fungerat utan några som helst problem, säger Erik och Peter nickar bifall.
Fotnot: Både Erik och Peter har av privata skäl valt att endast berätta om sina upplevelser under förnamn.
Pelle Vamstad