Ahmed Saadoun ligger i sängen på sjukhuset på Akademiska och har hittills opererats fyra gånger. Men fler operationer väntar. Först om ett år vet han och läkarna om och eventuellt vilka bestående men han fått av den hemmagjorda bomben som exploderade under det fordon han färdades i. Han hoppas kunna komma tillbaka till sitt ordinarie arbete som polis i Uppsala. Dels som patrullerande i radiobil, dels som närpolis på skolor där han träffar ungdomar.
– Nu har jag ännu mer att berätta om, förklarar Ahmed Saadoun.
Ahmed Saadoun hade sökt tidigare missioner och blev antagen till NBG 11, men tackade nej då det krockade med utbildningen på polishögskolan. Men med värnplikt som luftburen jägare på K 3 i bagaget ville han ändå göra utlandstjänst. Så fem månader efter det att han var färdigutbildad polis antogs han till FS 21.
– Det är viktigt att vara helt hundra på att man vill iväg, det får inte finnas någon tvekan. Där nere måste man vara helt fokuserad, inget får ta din energi.
I det ligger också många och långa diskussioner med de anhöriga.
Olycksdagen
Ahmed Saadoun hade tjänst som takskytt och bemannade kulsprutan i en personterrängbil 6 – eller Galt – som den kallas av soldaterna. De var andra fordon i konvojen och körde längs en grusväg, men det fanns tecken som tydde på att något var på väg att hända.
– Inga bönder var ute, inga barn. Och precis före smällen såg jag en man med sin åsna gå på en sämre väg, 100 meter parallellt med våra fordon. Strax därefter såg jag en grop – kanske tio gånger tio centimeter. Där låg bomben.
Han greppade radion för att varna föraren som hade i det närmaste obefintlig sikt på grund av dammet, men hann aldrig meddela sig med honom. Plötsligt kom explosionen som kastade det tunga fordonet upp i luften och framåt.
– Jag hann tänka – bara vi inte välter. Jag skulle inte ha en chans att hinna ta mig ner i luckan.
Men bilen landade på rätt köl. Ahmed Saadoun frågade, som sjukvårdsansvarig i fordonet, om alla klarat sig och gjorde en första undersökning av den egna kroppen.
Först trodde han inte att han skadats, men i samband med att han vred kroppen vid explosionen lyfte han höger fot. Plattan han stod på trycktes upp vid smällen och slog av benet på flera ställen. Ändå tog han sig själv ur bilen och insisterade på att själv lägga sig på båren.
Soldaterna har en klubba med sig som innehåller fentanyl som är smärtlindrande. Ahmed Saadoun tog fram den när smärtorna började komma, men var så torr i munnen att den inte gav någon lindring.
– Men all träning vi hade på Livgardet innan vi åkte iväg var ovärderlig när det smällde. Jag och de andra agerade automatiskt – var omedelbart beredda på strid, vårdade varandra och skickade de rapporter vi skulle.
Helikoptrarna landade innan han var färdigbehandlad. Föraren, Edhem Ganic som är en gammal lumparkompis till Ahmed Saadoun, stod bredvid när strumpan klipptes upp och benpiporna blottades. Saadoun såg att han tog på sig skulden.
– Jag tittade på honom och sa åt honom att skärpa sig. Han kunde ju inte rå för vad som hänt.
Vägen hem
De skadade flögs med helikopter till det tyska fältsjukhuset vid Marmal där det stod ett lag med tio läkare redo att ta emot honom. Hela kroppen söktes igenom för att se att där inte fanns inre blödningar. Sedan sövdes Ahmed Saadoun för operation.
– När jag vaknade fanns två kamrater från förbandet vid min sida. Jag fick låna telefon och ringa hem.
Dagen efter väntade ambulansflyget för hemtransport till Uppsala, men innan dess hann hans pluton komma upp på besök.
– Oerhört viktigt, dels för mig men också för mina kamrater som tyckt det varit otrevligt att packa mina personliga tillhörigheter.
På Ärna väntade arméinspektören, chefen för FS 21 Rickard Johansson och chefen P 4.
– Vilket mottagande, de kom bara för min skull. Det var inte utan att jag kände mig stolt.
Ambulansen körde Ahmed Saadoun till sjukhuset där den första undersökningen väntade. Samtidigt pratade generalen med hans anhöriga.
– Men tajmingen var perfekt, när jag kom från operationssalen kom mina nära. Det var härligt att få krama dem, säger Ahmed Saadoun.
Han säger sig inte ångra en sekund av den tid han gjort i Afghanistan. Skälen han hade för att åka dit var flera – dels testa sig själv, men också göra något gott.
– Konflikten där är inte så svart-vit som man kan få intryck av här hemma.
Han hoppas kunna fortsätta som polis när skadan väl läkt och bär någonstans inom sig drömmen om att kunna åka ut i internationell tjänst igen – men som polis.