”Hello you! How are you?”
De trevande orden kommer först enstaka men växer snart till en ström av hälsningsfraser och skratt. Längs utkanten av Camp Northern Lights, vid en dammig vägstump, springer ett dussin barn vinkande och tjohande.
På insidan av stängslet i det ingenmansland som skiljer campmuren från landet utanför går en patrull. De hälsar på barnen men håller ändå koll på omgivningarna.
– Barnen beteende speglar nog det som föräldrarna tycker, och här är de glada så det är bra, berättar en av soldaterna i patrullen.
Patrullen kommer från första skyttekompaniet, som har tunga stridsfordonet CV90 i sin arsenal och ingår i en av campens många säkerhetsrutiner, en syssla som roterar mellan de olika svenska och finländska enheterna på basen. Det är en rutin som aldrig får bli just bara en rutin.
Under den senaste tiden har talibaner och andra beväpnade grupper genomfört flera attacker mot baser. Främst drabbas den afghanska armén och polisen men även trupp ur Isaf har angripits. Under sista veckan i maj sprängde talibanerna en bilbomb riktad mot den italienska basen i den oroliga Herat-provinsen i västra Afghanistan. Basen besköts, samtidigt gav sig talibanerna på civila mål i närheten.
– Vi följer ständigt läget. Vi kan aldrig slå oss till ro och vara nöjda med vårt eget skydd och säkerhetstänkande, säger Claes Schlyter, säkerhetschef på den svenska Afghanistanstyrkan.
Utanför murarna går solen ner snart och den 35-gradiga hettan blir hyfsat sval kväll.
Johanna, en av soldaterna i patrullen, sökte tjänstgöring i Afghanistan efter sin militärtjänst. I Afghanistan vill hon testa om det hon lärt sig håller.
– Utmaningen. Kamratskapet. Att kunna göra en insats. Därför är jag här nu, säger hon.