Beslutsprocessen innan luftburna vapen sätts in är komplex. En mängd parametrar vägs in, där hänsyn främst tas till civilbefolkningens säkerhet, risken för skador på byggnader och infrastruktur samt risken för egna förband.
Det gäller att eliminera varje osäkerhet för beslutsfattande chefer innan luftburna vapen sätts in. Cheferna stödjer sig på de mandat som finns och på tillgänglig realtidsinformation. Den juridiska rådgivaren kallas ibland in för att ytterligare förankra användningen av CAS i gällande regelverk. Därefter sätts speciellt utbildad personal på stridsledning av flyg (Joint Terminal Attack Controller - JTAC) i arbete.
– Det är viktigt att enbart bekämpa en motståndare som hotar oss utan att samtidigt skada oskyldiga. Därför ser vi till att minimera risken för det, säger överstelöjnant Per Nilsson, chef för operationer för det svensk-finska Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif.
– Även om vi tycks ha undanröjt alla risker för sidoeffekter av en bombning så kan det ske misstag. Det är vårt ansvar att se till att sådant inte sker. Eftersom områdena har varit glest befolkade och terrängen oländig har FS 20 vid samtliga tillfällen kunnat fälla precisionsvapen.
Tomas Rönnberg är juridisk rådgivare vid den svenska styrkan:
– CAS är kringgärdat av ett rigoröst regelverk som syftar till att undvika civila förluster och skador på egen trupp. Om det råder minsta tvekan i dessa frågor så får ingen vapenlast fällas.
CAS – ytterligare ett verkansmedel
– Beroende på läget kan olika metoder av CAS användas. I första hand ska motståndaren varnas. Först när alla möjligheter till att avväpna motståndaren är prövade släpps bomben – om det är möjligt, förklarar Per Nilsson.
Flygplanet kan inleda med att ge en varning. Det flyger på en höjd som kan uppfattas av motståndaren för att visa närvaro (Show of Presence - SOP). En lika viktig signaleffekt av SOP är att varna civilbefolkningen i området som därigenom ges tid att ta sig till ett säkrare område innan eventuella bomber fälls.
Avbryter inte motståndarna sin attack kan flyget går ner för anfall, men utan att släppa sin last, en så kallad styrkedemonstration (Show of Force – SOF). Anfallsrörelsen tydliggör på ett konkret sätt för motståndarna att bomber kan fällas om de inte avbryter sin attack.
– Skulle motståndarna, mot förmodan, fortsätta med sin attack kommer flygledaren på platsen att i samtal med piloten förbereda bombning av det aktuella området, förklarar Per Nilsson.
Precisionsvapen kan också användas för att försvåra för motståndaren att attackera igen.
– Piloten och trupper på marken kan ibland identifiera att motståndarna har förberedda stridsställningar i terrängen. Även om motståndarna har drivits på flykt kan vi därför behöva bomba deras värn. Det försvårar framtida attacker från motståndarsidan och ger afghanska och internationella styrkor rörelsefrihet, förklarar Per Nilsson.
– Även vid fall där vi vill bomba en övergiven stridsställning, eller liknande installationer, gäller ett strängt regelverk. Det får helt enkelt inte förkomma att skador drabbar civilbefolkningen, säger Tomas Rönnberg.
Tekniska hjälpmedel för precision
GPS-styrda bomber och fällning med stöd av lasersikten är samlade under begreppet precisionsammunition. Med den typen av ammunition kan onödig skada undvikas och oskyldiga liv skonas.
– Tekniska hjälpmedel som GPS-nätverk kan säkerställa verkan i målet, om det är ett fast mål. Vi väger alltid in även den parametern innan vi fäller vapenlast. Är vi inte säkra på att målet är rätt eller om vi utsätter civilbefolkningen för onödig risk avstår vi från att effektuera vapen från luften, avslutar Per Nilsson.
Folke Andersson är expert på precisionsvapen och har en bakgrund inom flygvapnet, Försvarets Materielverk och Totalförsvarets Forskningsinstitut.
– Under andra världskriget krävdes drygt 9 000 bomber för att man skulle vara säker på att träffa ett objekt som var 20 gånger 30 meter. I dag kan det amerikanska bombplanet B-2 under ideala förhållanden samtidigt fälla 80 GPS-styrda bomber mot olika mål och det behövs bara en till två bomber per mål, säger Folke Andersson till tidsskriften Framsyn (nr 6 år 2003).