Den första svenska bataljonen kom till Kosovo 1999. Sedan dess har landet gått igenom en process där demokrati, säkerhet och stabilitet långsamt byggts upp efter oroligheterna i Kosovo under 90-talet. Nu har flera länder, däribland Sverige, dragit tillbaka sina manöverenheter med skyttekompanier för att i stället lägga större fokus på att samverka och övervaka händelseutvecklingen.
Major Arne Wuolo är chef för samverkansteamet, LMT (Liason Monitoring Team), som kommer att vara stationerat centralt i huvudstaden Pristina. Där kan officiella besökare, men även vanliga medborgare, lätt komma i kontakt med det svenska teamet.
– Vår uppgift är att ta tempen på samhället och rapportera det vi ser och hör till vår regionala ledning. Syftet är att i tidigt skede fånga upp eventuella oroligheter, säger Arne.
Arne har ett förflutet som officer på Livgardet och militärpolistjänsten. De senaste åtta åren har han arbetat med officersutbildningen på Karlbergs militärhögskola.
– Jag ser fram emot att få göra en insats och jag tror att jag kan bidra till att göra skillnad. Det som jag ser som en svårighet för oss är att vi inte kan göra något mer än att lyssna på människor och göra dem medvetna om att vi vet att de finns. Vi har inga mandat att bistå med vare sig jobb eller mat till en befolkning som har 45 procents arbetslöshet. Jag tror det finns en risk att man känner sig lite hjälplös ibland.
Arne och hans team ska röra sig ute i samhället och träffa människor på alla nivåer: folket på gatan, studenter, opinionsbildare, myndigheter och andra. De ska ta del av nyhetsflödet och andra kommunikationskanaler. För att göra detta har Arne medvetet satsat på bredd när han byggt upp sitt team. Det består av sju män och fyra kvinnor i åldrarna 22-55 år. De är poliser, militärer, reservofficerare och civila med akademisk examen i statsvetenskap till exempel.
– Det är en framgångsfaktor för området. Pristina är en stor, varierad kommun. Det gäller att ständigt förnya kontaktnätet, att skapa personliga relationer och komma människan nära så att de vågar berätta. Empati är en bra egenskap, men man måste vara professionell och behålla en viss distans också, säger Arne.
Therese Hörström är 22 år. I juni 2010 muckade hon från P4 i Skövde där hon gjorde lumpen som vagnchef på stridsfordon 90. Efter lumpen reste hon i Sydamerika, kom hem och såg att KS23 hade en vakans.
– Jag har alltid velat göra utlandstjänst. Min pappa gjorde utlandstjänst i Israel, så familjen bodde där ett år. Det gjorde starkt intryck, berättar Therese.
Nu har hon övat i två intensiva månader på Livgardet för att förbereda sig för sin tjänst i Kosovo. Vapentjänst, sjukvårdstjänst, samtalsövningar med tolk och samverkansövningar har varvats med så mycket fysisk träning som möjligt. Therese ska fokusera på studenter och vad som sker inom utbildningsområdet i Pristina.
– Det ska bli kul. Jag har nyligen pluggat på högskola så det blir inte svårt att ta kontakt med studenter. Jag och min kollega kommer börja med att träffa rektorn och sedan fokusera på att prata med ungdomar. Jag har hört att de själva kommer fram till oss och vill prata. De är nyfikna, öppna och jag tror vi befinner oss på samma nivå i livet. Det ska bli kul att möta nya kulturer och nya människor, säger Therese.
Hon är beredd på att det kommer krävas en tid för acklimatisering i Kosovo, hon är förberedd på att det är olikt Sverige. Hon vet till exempel att hon kommer att möta en extrem trafiksituation; Pristina är dimensionerat för cirka 250 000 invånare, men har vuxit till 600 000. Vatten, vägar, bostäder – infrastrukturen räcker inte till.
– Det är väldigt bra att vi i teamet har så olika bakgrund och erfarenheter. Jag hoppas få bra erfarenheter själv. Efter Kosovo har jag alla dörrar öppna inför framtiden, säger Therese.