De internationella säkerhetsstyrkorna ska tillsammans med de afghanska arbeta för att skapa en säker miljö och förutsättningar för fri rörlighet för alla människor i området. Afghan National Security Forces (ANSF) består av militären, polisen och säkerhetspolisen.
Det kallas partnering på engelska när de internationella styrkorna jobbar och strider tillsammans med ANSF. Då är det de afghanska styrkorna som leder operationen och Isaf-styrkorna som stödjer. Det kan röra sig om att bidrar med förmågor (till exempel taktik och utrustning) som afghanerna själva inte har eller att samverka med staberna i planeringsprocessen.
– Riktigt frustrerande, men också kul och givande när vi lyckas. Så skulle jag nog beskriva arbetet med att stödja afghanerna, säger överstelöjtnant Per Nilsson som är operationschef i det svensk-finska PRT MeS (Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif).
Han träffar operationscheferna inom både armén och polisen varje vecka.
– Vi försöker stödja så mycket vi kan men ofta känns det som det går två steg framåt och ett steg bakåt om jag tittar med våra västerländska ögon. Men det går helt klart lättare ju bättre man lär känna varandra. Man ska också ha klart för sig innan man tar detta jobb att här gäller det att stödja afghanerna och deras egna processer. Vi kan inte räkna med att försöka dyvla på dem våra västerländska metoder rakt av, säger Per Nilsson.
Partnerskapet ställer stora krav på soldater och officerare också som individer. Det gäller att i mötet med afghanska militärer och poliser på alla nivåer kunna etablera en kontakt och ett förtroende samtidigt som man ska kunna vara tydlig med vad de internationella säkerhetsstyrkorna kan stödja med och vad man inte kan göra. Att kunna och våga säga nej är också en viktig egenskap.
– Det finns skriande behov hos våra afghanska motparter vad gäller allt från diesel och utrustning till personal och utbildning. Men det är helt avgörande för framtiden att vi verkligen gör gemensam verksamhet. Annars har jag svårt att se hur afghanerna på sikt ska kunna ta över ansvaret själva. En viktig sak i samarbetet som jag vill trycka på är att samtidigt som vi är ett stort stöd för afghanerna med mer utvecklad taktik och utrustning så stödjer de oss med lokalkännedom och erfarenhet av terrängen, säger Erik Hopkins.
– Partnering är vårt jobb, förklarar löjtnant Joakim Lundgren som är plutonchef på första skyttekompaniet. Det är klart att man blir frustrerad av att vi kanske inte löser de rent militära uppgifterna lika effektivt genom partnering som om vi skulle gjort det helt själva. Men det är inte alltid det som är den viktigaste effekten. Det viktigaste är att våra afghanska motparter utvecklas och att den afghanska befolkningen får se att de är ute och jobbar och skapar sin egen säkerhet. Kan vi sen dessutom visa på olika sätt att lösa uppgiften på är det bara bra. Vårt arbete syftar ju till att vi förhoppningsvis ska kunna åka hem helt och hållet. En utmaning för mig som plutonchef är att göra den uppgiften tydlig för soldaterna så att vi kan hantera eventuell frustration.
– En av de största utmaningarna på min nivå som plutonchef är språket. Man måste lära sig att förenkla och vara mycket tydlig när man nyttjar tolk, förklarar Joakim Lundgren. Det blir lätt missförstånd och då är det viktigt att jag som chef på plats har klart för mig vad jag vill uppnå och en plan för att nå dit. Det kan t.ex. handla om hur vi framrycker tillsammans med ANSF.
– Det bästa är att få fortsätta jobba mot samma individ på den afghanska sidan. Det är lättare att känna förtroende för någon som man jobbat med tidigare och då förstår man varandra bättre också, avslutar Joakim Lundgren.