De senaste veckorna har varit fulla av förberedelser. Den första oktober gick kompaniet över från utbildning till beredskap: under två år ska de vara beredda att, när Sveriges riksdag och regering så vill, åka någonstans i världen och göra en insats. Den första uppgiften är att åka till Afghanistan som förstärkning under perioden när ett förband löser av ett annat.
Sedan de fick beskedet att de ska åka har de lagt extra mycket kraft på att förbereda sig för just detta.
– Med de förutsättningar vi har haft så tycker jag att vi har lyckats bra. Vi har prioriterat rätt saker och det vi har prioriterat, det har vi hunnit med, säger plutonchefen Kristian, som lagt mycket kraft på att öva strid med plutonen på olika sätt.
Det hänger förstås ihop med hur situationen ser ut i Afghanistan och den senaste tidens händelser. Rent stridstekniskt har plutonen övat precis som de brukar, men kanske har de pratat ännu lite mer.
– Det är viktigt att vi är ärliga mot varandra, berättar hur vi upplever och känner kring uppgifterna. Då löser det sig. Vi är militärer: vi ska lösa uppgifter ingen annan kan lösa – men det betyder också att det kan komma situationer där man kan bli rädd. Det är viktigt att säga det.
– Om man är öppen blir det lättare att hantera, säger Fredrik, som är vagnchef på stridsfordon 90.
– Det är en naturlig känsla. De handlar om att kunna hantera oro inför eller under en uppgift – och ta hand om känslor som kan komma efteråt, säger Kristian.
– På sätt och vis tycker jag att det känns enklare nu än när jag har varit ute tidigare. Vi är pansarskyttesoldater. Nu när vi åker ner kommer vi att använda den materiel vi har övat på, som stridsfordon, inte åka i en terrängbil av en typ man skulle kunna ha som familjebil här hemma, säger Måns.
Soldaten, gruppen, plutonen. Det är den enkla biten att förbereda när insatsen närmar sig.
– Hemma är de inte lika väl förberedda som vi är här. Men även hemma gäller det att vara rak och ärlig och förklara så gott jag kan, säger Måns.
– Nej, det är inte lönt att börja ljuga, säger Fredrik.
– Stackars mina föräldrar – de börjar bli luttrade nu. Det är viktigt att prata med dem, att vara ärlig och berätta som det är utan att varken förstärka eller förminska, säger Kristian.
Och de känner att de gör en insats som gör skillnad.
– 99 procent av alla kommentarer jag får är positiva. Jag blir inte längre förvånad när någon okänd i kön på pressbyrån säger ”Ni gör ett bra jobb”, säger Måns.
Att de är första plutonen ut på insats ur kompaniet ser de bara som positivt.
– Det är skönt att vi kommer igång, säger Fredrik.
– Jag ser det som en förmån att vara först ut. Det är ju det här vi vill göra. Ingen blir ju brandman för att öva på stationen, säger Kristian.
Fotnot: När den här artikeln publiceras är plutonen på plats sedan en kort tid tillbaka.