I dag är han och halva plutonen på skjutfältet Rinkaby och övar på vad som händer om man blir påskjuten. Förutom AK 5 har de med kulsprutor, handgranater och granatgevär.
Dastan pustar ut. Han och resten av gruppen har precis avslutat ett moment, där de först bekämpat motståndare i form av mål som faller när de blir träffade, sedan dragit sig tillbaka.
– Det gick bra, helt okej. Den här veckan har vi gjort annorlunda övningar i ny terräng. Det är bra, säger han.
Dastan funderar på att bli officer eller, som sagt, Kosovo.
– Jag tror att jag skulle göra nytta där. Jag känner till traditionerna och vet hur folk fungerar. Och så kan jag språket. Men jag är uppväxt i Sverige – jag kan hantera både och. Mina föräldrar är stolta och glada över att jag gör militär utbildning, säger han.
Gruppens chef, Herman John, är mer säker. Han vill bli officer.
– Jag vill inte sitta på ett kontor. Jag vill ha action och adrenalin, säger han.
Som gruppchef har han fått en föraning om vad som kan vänta. Han gillar utmaningen och ansvaret det innebär att vara chef.
– Man kan inte fokusera bara på skjutandet. Man måste hela tiden vara ett steg i förväg så att det blir så säkert som möjligt för gruppen, säger han.
För Souheil Karim, som är kulspruteskytt, är det förstås mer fokus på skyttet.
– Kulsprutan är roligare än AK 5. Det är mer tryck i den, säger han.
Souheil är också inne på internationell tjänst.
– Att vara skyttesoldat i Afghanistan hade varit intressant. Bara att vara här är intressant. Det är en erfarenhet för framtiden.
Han är medveten om att tjänstgöring utomlands kan innebära risker.
– Man måste vara villig att ta den risken om man ska åka dit. Jag vill åka både för att jag tycker att det är intressanta uppgifter, men också för att man gör något för andra.
Att kasta handgranat visar sig vara knepigt. Under en övning där kast ingår är det ingen som träffar där de ska.
– Soldaterna har väldigt mycket respekt för handgranater. Vilket de ska ha förstås. Men det blir lite så att de slutar tänka på var de kastar, de kastar för att få den över vallen bara – men då löser man ju inte uppgiften. Det här är något man måste öva på, säger löjtnant Mattias Olsson, som också trycker på att mycket energi läggs på att öva vad som händer om något skulle gå snett.
Andreas Larsson, förare, är en av dem som kastat säkert men inte träffat mitt i prick.
– Det är kul och spännande att kasta. Men jag är väldigt koncentrerad – man vill ju hotta* rätt. Och så är det kul när det smäller! säger han men erkänner att det var pirrigt första gången.
Kanske vill han tillbaka till det militära i framtiden, men planen närmast efter att han slutat är att bli civil.
– Vi har fått väktarutbildning här, så jag kommer att köra vidare på det. Senare vill jag nog helst bli brandman eller polis, säger han.
Löjtnant Robert Gustavsson, plutonchef, är nöjd med dagen.
– Det har gått bra. Det är ny terräng för de här soldaterna, så det är klart att det är lite svårare för dem. De blir bättre ju fler gånger de gör en sak. Samtidigt är det första genomförandet som räknas – blir det på riktigt får man bara en chans. Men ju fler situationer man upplevt, ju bättre blir man, säger han och förklarar att de bytt övningsplats många gånger under veckan.
Han är glad över att många av soldaterna är intresserade av att fortsätta efter avslutad utbildning.
– Det visar att vi officerare lyckats förmedla att det här ett utvecklande och utmanande yrke, säger Robert Gustavsson.
*hotta är skånska för kasta, slänga