Larmet går

Det pågår en febril verksamhet vid den 313:e Luftburna skvadronen på K 3. I en hangar intill landningsbanan håller soldaterna på att packa sin grupputrustning och sin personliga materiel. I ett hörn kontrolleras vapennummer på de vapen som lastas. Det är dags att ge sig av till Afghanistan.

Joel känner sig redo att åka till Afghanistan. Foto: Försvarsmakten
Förbandet har noga förberett sig för uppgiften
Förbandet har noga förberett sig för uppgiften Foto: Ronnie Hammar/Försvarsmakten
Förbandet har noga förberett sig för uppgiften Foto: Ronnie Hammar/Försvarsmakten

Den 313:e Luftburna skvadronen vid K 3 är att likna med en brandkår. Sedan 1 april förra året ligger förbandet i beredskap och soldaterna tränar för att upprätthålla sin färdighet, beredda att när som helst vara redo att rycka ut för att göra en insats på någon plats där Sverige har verksamhet.

I söndags gick larmet. Order till skvadronchefen: Avdela en pluton för att förstärka pågående insats i Afghanistan. Omedelbart satte planeringen igång och det är mycket att tänka på. Det lättaste är väl soldaten i sig och hans personliga utrustning. Det svåra är att klara ut hur de skall komma dit, vilken övrig utrustning som skall tas med, samt tulldeklarationer, flygtransporter och diplomatiska papper som skall vara klara. Till hjälp finns expertis både inom den Luftburna bataljonen och vid regementsstaben. Transportofficer och transporthandläggare vid K3 som kan detta kallas in. En officer kallas till högkvarteret för samverkan.

Soldaterna, som varit lediga under helgen, orienteras om den nya uppgiften vid ankomsten till K3 – deras insatsbas. Det är en erfaren avdelning nu. De har varit med om detta förut. Två gånger tidigare under förra året sattes de in i Afghanistan, då i samband med valomgångar och byte av svenska styrkor. Mer än två tredjedelar av förbandet har varit där förut och det känns bra. De vet vad som väntar.

Oron finns naturligtvis ändå. Det som hänt vid det svenska förbandet där nere med två stupade svenskar är tragiskt och sorgligt.
– Det är sorgligt men man måste försöka vara förberedd på att det kan hända, säger Joel, som är anställd jägarsoldat vid den luftburna skvadronen.
– Vi har god uppfattning om arbetet och uppgifterna där nere och det är väl det som gör det så bra, att vi direkt kan gå in och lösa uppgifter för att avlasta.

När något så här tragiskt händer blir det alltid en extra press på soldaterna. Trycket från de anhöriga ökar vilket är helt naturligt. Man utsätter sig ju för en ökad risk genom att vara där.
– Jag tycker det känns bra ändå, vi tillhör Sveriges mest vältränade förband och vi har förtroende för vår förmåga. Det är klart att mina anhöriga är oroliga men jag är tacksam över att känna ett stöd från dem, det är viktigt. Jag har valt det här yrket och vill nu göra det jobb jag är satt att göra. Jag känner mig redo, avslutar Joel.

Om några dagar är det dags att ge sig iväg och lämna det snöiga Sverige.
Vad vet du om vädret där nere just nu?
– Vi får faktiskt vara beredda på både värme och kyla beroende på exakt var vi är. Jag har uppfattningen att det är mellan + 15 och – 15 grader men det kommer att lösa sig - långkalsongerna är med!

Uppdaterat 2010-02-18 - Snabbt operativa i Afhanistan.

Soldaterna vid den 313:e Luftburna skvadronen är en del av den 31. Luftburna bataljonen, Sveriges enda luftburna förband, som utbildas vid K 3. Den luftburna bataljonens adelsmärke är att snabbt kunna sättas in där det uppstår ett behov. Förbandet är skräddarsytt för snabba insatser genom luften eller med fordon. Jägarsoldaterna vid den 313. Luftburna skvadronen är tidsbegränsat anställda och är just den typ av soldater som det svenska försvaret kommer att bestå av framöver - tillgängliga, tränade och beredda att sättas in med kort varsel. Beredskapstiden fortsätter fram till september i år.