Det ligger en säregen doft runt omkring honom. Det doftar inte illa, inte gott, men säreget. Det är impregneringen i ökenuniformen som luktar. Vecken har inte gått ur ännu, så ny är den.
– Det var det sista vi hämtade ut. Allt annat hade vi redan. Vi har haft ungefär två veckors förberedelser för just detta. Under den tiden har vi tagit ut mycket ledighet, säger han.
Ledighet som för många inneburit att man träffat familjen så mycket som möjligt.
– Min sambo Camilla kommer att göra sin första insats nu. Jag kallar det så, för de anhöriga gör också en insats, tycker jag. Hon är positiv men medveten om att det inte blir helt lätt. Men hon vet att det är en del av mitt jobb, och något jag vill göra. Vi har pratat mycket om detta innan och vi kommer att fortsätta ha mycket kontakt när jag är på plats, säger han.
För att de anhöriga ska känna sig så trygga som möjligt anordnades en anhörigträff helgen innan soldaterna åkte. Bland annat fanns en representant från frivilligorganisationen Invidzonen på plats. De arbetar för att öka stödet till anhöriga till soldater, och kunde ge sin bild av hur det är att vara den som är kvar hemma.
– Försvarsmakten är noga med att ta hand om sina soldater. Men jag tycker att man har glömt bort de anhöriga litegrann.
Själv berättade han en del om vad svenska soldater gör i Afghanistan och om hur deras vardag kommer att se ut.
– Jag vill att de anhöriga till mina soldater har ett ansikte på mig. Det är en del av chefsansvaret att kunna se de anhöriga i ögonen. Jag försöker att inte linda in saker. Jag måste kunna svara på vad som händer om en soldat avlider. Sådana frågor är viktiga och de är tunga, men de är inte svåra att svara på. För den risken finns – och Försvarsmakten är beredd om något skulle hända, säger Joakim Lundgren.
Men han oroar sig inte.
– Plutonen är väl förberedd för uppgiften. När man går i beredskap hoppas man ändå på att få åka. För min egen del är det en av huvuduppgifterna, att öva soldater här hemma och leda dem utomlands. Och när man har övat något väldigt mycket, som vi har, då vill man se om man kan så mycket som man tror att man kan. Jag vill ha med mig alla soldater hem som jag tar med mig ner, och jag vill att alla ska komma hem och känna att de uträttat något viktigt.