"Det här är problem som delas av nästan alla länder i Europa. Det nordiska ramverket har särskilda fördelar av ett antal orsaker. Vi delar i hög grad samma politiska och kulturella värderingar, vi befinner oss geografiskt nära varandra och står till stor del inför samma strategiska utmaningar.
Det övergripande målet när det gäller upphandling och underhåll av utrustning är att säkerställa att vi kan möta våra förbands krav på utrustning i dag och i morgon på ett effektivt sätt.
När vi identifierar nya krav och behov på fältet måste vi ha förmåga att möta dem på ett effektivt och snabbt sätt. Våra soldater på fältet kan inte vänta i åratal på att få vad som krävs för att möta sina operativa utmaningar.
Med en krympande försvarsbudget, med kontinuerlig och kostsam teknikutveckling och med ökade ambitioner att delta i internationella fredsbevarande insatser, är det uppenbart att konsekvenserna blir påtagliga när det gäller planering av utveckling och upphandling:
Försvarsmaktens totala budget för utrustning kommer högst sannolikt att minska och en större andel av budgeten kommer att gå till underhåll. Utrymmet för investeringar i ny materiel kommer därför att minska. Vi kommer högst sannolikt att se en minskning av antalet enheter liksom en långsammare teknikmodernisering.
Med dessa antaganden är utmaningarna stora för Försvarsmakten, för upphandlingsorganisationerna och för försvarsindustrin. Den tidigare strukturen har fungerat väl, men den genomgripande omvandlingen av den militära strukturen kräver en parallell anpassning av hela upphandlingsstrukturen.
Denna process har redan startat. Under de senaste fem åren har nya relationer utvecklats. Den svenska Försvarsmakten kan inte längre vara huvudfinansiär av storskaliga avancerade projekt i samma omfattning som tidigare. Förskottsfinansiering från Försvarsmakten av långvariga utvecklingsprojekt blir helt enkelt allt svårare att upprätthålla.
Ibland har detta tolkats som att Försvarsmakten i framtiden alltid kommer att köpa färdiga vapensystem ”från hyllan” och att det helt enkelt inte finns utrymme för utveckling av avancerade system i Sverige.
Detta är inte sant. Slutsatsen bör i stället vara att det inte finns utrymme för risktagande som tas enbart av den svenska Försvarsmakten. Jag kan definitivt se att det finns utrymme för att köpa avancerade system från svensk och nordisk industri även i framtiden, under förutsättning att det är mest kostnadseffektivt. Men industrin måste vara villig att ta en väsentligt större del av risktagandet än tidigare.
Den svenska Försvarsmakten kan vara en konstruktiv och hjälpsam kund genom att presentera en tydlig bild av framtida krav och ekonomiska aspekter. Men det måste vara upp till industrin att avgöra om den anser att affärsmöjligheterna är så attraktiva att de är värda att utveckla. Försvarsmakten kommer givetvis också att vara en bra kund i framtiden om systemen uppfyller våra krav till konkurrenskraftiga priser. Och självklart måste priset också inkludera en rimlig del av utvecklingskostnaderna.
Samtidigt är det uppenbart att det finns få områden där den svenska Försvarsmakten kan vara den enda kunden.
Samarbete mellan länder kommer i nästan alla fall att vara en viktig del av större framtida upphandlingsprojekt. Det har att göra med att hitta skalfördelar i produktion och underhåll men också med skalfördelar beträffande utbildning, övning och drift. Harmonisering av krav är ett måste.
Framtidens väpnade styrkor har inte plats för speciella nationella krav. Vi måste hitta planeringsprocesser som kan harmonisera krav och upphandlingscykler i så hög grad som möjligt. Vi bör inrikta oss på en verkligt nordisk marknad för försvarsindustrin."