60 meter upp i luften, från en spannmålssilo i Bålsta, blickar bevakningssoldaterna ner mot marken. Dit ska de snart ta sig, med hjälp av ett rep och en stor dos mod. Momentet kallas för rappellering och är till för att stärka soldaternas självförtroende genom att överkomma sin rädsla.
– Det kallas för dådkraftprov och innebär att man gör något som man inte tror att man klarar av eller vågar, säger befälet som ansvarar för momentet.
En av soldaterna som deltar i övningen heter Kenny. Han är otålig över att få prova på rappelleringen.
– Jag vill vara först. Jag vill göra det bara, säger han.
Kenny och de andra soldaterna får tips av befälen om hur man ska hantera eventuell höjdrädsla.
– Om ni inte gillar höga höjder, titta inte ner. Då kommer det att gå hur bra som helst.
En efter en får soldaterna kliva ut på silons tak. Utsikten är storslagen, med en sjö till höger och bostadsområden och skogspartier till vänster. Befälet fäster repet i en sele runt soldaternas höfter och ger instruktioner:
– Håll fotsulorna mot silon. Titta uppåt! Knip inte för hårt med vänsterhanden.
Soldaterna lyssnar och tar sig med koncentrerade miner över kanten. Nu finns det bara en väg och det är neråt. Ju mer man vågar släppa efter med högerhanden, desto snabbare går det. 60 meter blir snart 59, 58, 57…
Efteråt diskuterar gruppen upprymt sina upplevelser.
– Det var kul. Man tänker mest på utsikten. Sen tittar man ner och då blir man lite nervös. Men det är då man får den riktiga adrenalinkicken, säger Yngve.
Kenny säger att det tog en liten stund att få in tekniken, men att det inte var läskigt. Kompisarna skrattar.
– Kom igen, erkänn nu.
– Okej, precis när man hivade sig över kanten var det som värst. Hjärtat tog ett litet skutt, erkänner Kenny.
Efter rappelleringsövningen ombeds plutonen att göra sig redo för strid. De målar sig med camouflage-färger i ansiktet och sitter upp i bilarna för att köra till Stora Sätra, en specialbyggd by utanför Kungsängen där man övar strid i bebyggelse. Scenariot för striden ska likna en händelse som svenska soldater skulle kunna råka ut för i internationell miljö.
– Det kan vara i till exempel Afrika. I två av byggnaderna i byn finns svenskar som har blivit påskjutna. Soldaterna är ditkallade för att stödja dem och säkra byggnaderna, förklarar en av övningsledarna.
Soldaternas bilar rullar in mot platsen. De möts av en förskräcklig syn. Två bilvrak blockerar vägen in i byn och det väller fram rök bakom några hus längre bort. Soldaterna intar stridsställningar och framrycker mellan byggnaderna.
– Foxtrot, framåt! Öka!
Plötsligt blir de beskjutna. Elden kommer från några byggnader längre bort. Plutonen fattar sig snabbt och börjar besvara elden med både automatkarbiner och kulsprutor. De tar sig vidare genom byn och in i två byggnader för att söka skydd. Genom fönstren sticker de ut sina pipor och spanar över till andra sidan.
– Fiende på taket. Klockan två, ropar en soldat och avfyrar sin kulspruta så att patronerna flyger. Väggarna skakar i det lilla rummet.
– Fyll på ammo! ropar hans kamrat efter en stund. Febrilt fyller soldaterna upp sina magasin och patronband för att kunna fortsätta striden.
På andra sidan vägen har fienden, som spelas av 82:a bevakningspluton, klättrat upp på taket till en av byggnaderna. Iförda en blandning av camouflagefärgade och civila klädesplagg ställer de sig då och då upp och avfyrar sina vapen mot svenskarna. Sen slänger de sig ner och fyller på magasinen inför nästa skottlossning.
– Vi behöver fler patroner. Vi måste reta dem lite, säger en av soldaterna.
Mörkret börjar så sakteliga lägga sig över den härjade byn. Men än dröjer det länge innan striden är över…