Plutonen består av 45 soldater och en chef och ingår i understödskompaniet vid pansarbataljonen. Senare denna månad är det muck och nu var det alltså dags att sätta färdigheterna på prov för att senare i veckan kunna samverka med andra enheter som deltar i slutövningen.
– Ett av momenten är snabbgruppering. Det betyder att plutonen ska kunna avge eld kort tid efter mottagen order. Åker de bandvagn ska de kunna hitta en lämplig plats, sätta upp granatkastarna och få första granaten i luften inom tio minuter.
– Vid första försöket gick det lite mindre bra, 12 minuter tog det. Men gången efter gick det bättre och de gjorde det på åtta, säger Öberg.
De är väldigt duktiga
Det andra kravet är att plutonen, väl på plats med pjäserna och i väntan på nya koordinater, ska kunna avge eld inom 45 sekunder.
– Där låg de riktigt bra till, det tog mellan 25 och 35 sekunder. Ytterligare tidskrav är att varje pjäsgrupp ska lyckas få iväg tre granater inom tio sekunder.
– Där är de också väldigt duktiga. De ligger på sju till nio sekunder, säger Tomas Öberg.
Det innebär att plutonen med sina fyra granatkastare avfyrar 12 granater på mycket kort tid och att de då bekämpar en yta på cirka 100 kvadratmeter.
Plutonen blir godkänd
Dessutom måste plutonen på fem minuter från order att lämna platsen packa ihop allt, hoppa in i bandvagnarna och förflytta sig minst 500 meter bort. Sen har man återigen tio minuter på sig att omgruppera.
– De fixar det här, de är godkända. Visst kan det bli bättre och det är därför vi fortsätter att öva, säger Öberg.
Plutonen använder sig av fyra olika sorters granater: spräng-, pansarspräng- (som är målsökande), rök- och lysgranater. Med dessa kan man verka från 500 meter ända upp till 8000 meter.
En uppgift att lösa
Det riktigt lyser av engagemang och vilja om de 45 soldaterna. Koordinater ropas ut i radioapparaterna: "Nytt värde 3254" och ibland hörs några upphetsade röster som understryker att de tar sin uppgift på största allvar.
– Det är kul, det är något unikt med att vara GRK-soldat. Vi har en uppgift att lösa och det känns maffigt när man drämmer av en laddning, säger bandvagnsföraren och laddaren Marcus Jawert, Stockholm, innan han plötsligt ursäktar sig och försvinner iväg för att, just det, lösa sin uppgift.