Hur mår ni efter det som hänt?
– Vi mår efter omständigheterna mycket bra.
Vad var det egentligen som hände?
– Vi var under framryckning under en patrullering i södra delen utav landet. Vi kom fram till en av landets större städer och enligt de rutiner som vi har och enligt den "kulturella anpassningen" som görs så hör det till god ton att man anmäler sig för de högsta myndigheterna på plats, vilket vi bedömde var polischefen i det här fallet.
– I samband med det skulle vi även ta kontakt med guvernören vilket inte var möjligt just den här dagen, så vi blev ombedda, eller snarare tillsagda, att kvarstanna i området på ett hotell tills vi skulle kunna träffa guvernören. Det visade sig sedermera att vi var bevakade på den platsen. Klockan 09.00 nästa morgon blev vi upphämtade och eskorterade till den högsta säkerhetschefen i området och fick tala med den regionala polischefen, varpå ett möte med guvernören följde. Då stod det klart för oss att vi blivit frihetsberövade och vi sattes i husarrest på hotellet. Vi blev med hot avtvingade våra vapen och våra fordon. Vi skulle även ha blivit av med kommunikationsmedel, men på grund av ett misstag som begicks så kunde vi ha kvar våra mobiltelefoner, vilket var helt avgörande i slutändan.
Ni kunde alltså därifrån, med hjälp av mobiltelefon, ta kontakt med övriga förbandet och era anhöriga?
– Vi hade möjlighet att ta kontakt med i första våra överordnade, enligt de rapporteringsvägar vi har, och även kontakta anhöriga. Det var också högst avgörande att vi kunde vara tillsammans alla fyra. Det tillsammans med att vi kunde ha våra telefoner kvar gjorde ju att situationen blev hanterbar och vi kunde rationellt tänka framåt, planera och förbereda oss inför nästa steg. Det gjorde i sin tur att vi kunde agera rationellt och efter hand kunde hantera den hotupptrappning som skedde.
– Om vi hade felvärderat situationen och agerat på ett annorlunda sätt, vilket skulle ha varit möjligt för oss, med de regleringar vi har, både i Status of Forces Agreement, Rules of Engagement och Transfer of Authority, så hade situationen kunnat bli avsevärt allvarligare. Både för oss som patrull och för Eufor.
Hur blev ni bemötta? Kände ni er hotade någon gång?
– Inledningsvis, under de första 12-20 timmarna, var det ett kraftfullt verbalt hot och ett indirekt hot om fara för liv, fara för att bli fängslad på ett annorlunda sätt. Under de sista 12 timmarna fanns det ett hot grundat på en beväpnad närvaro.
Hur upplevde ni stödet från övriga delar av förbandet?
– Den kontakt vi hade var med våra nationella företrädare och i rådande situation upplevde vi det stödet som mycket bra. I förlängningen har vi också uppfattat att vi hade full support från Eufor. Det uppfattar vi också som ett bra engagemang och ett bra stöd.
Går det över huvud taget att förbereda sig inför en sån här typ av situation?
– Det har vi reflekterat mycket över och jag tror generellt att det är svårt att förbereda sig inför ett irrationellt uppträdande.
– Det ställde sig verkligen på sin spets här och jag tror att vi på lägre nivåer i säkerhetsstrukturen, kanske på taktisk, lokal och regional nivå, är vana vid att det är korrupt och att vad som helst i princip kan hända. Men att det på den politiska och strategiska nivån, utan någon som helst förvarning slår om och att den högsta demokratiskt tillsatta chefen, med stöd av egen ordningsmakt, blir den som utgör hotet tror jag är väldigt svårt att förbereda sig på.
Så småningom så trappades det här ner. Hur förflöt själva frigivningen?
– Hela situationen varade i drygt 48 timmar. Det hela avslutades med att premiärministern gav order via inrikesministern till guvernören som i sin tur gav order till underställda chefer, att med hjälp av väpnad eskort, föra oss tillbaka till huvudstaden. I det sista skedet togs även våra telefoner så det var inte möjligt att kommunicera de sista åtta timmarna. Vi tilläts att ha en förare i respektive bil tillsammans med väpnade poliser och sedan var vi två som fick sitta i ett annat fordon, även där med beväpnade poliser. Sedan fördes vi till huvudstaden där en form av utväxling skedde utav landets högsta befälhavare inom polisen.
Nu är ni tillbaka på den svenska delen på Camp Europa i N'Djamena. Vad händer härnäst?
– Väl tillbaks här så blev vi mottagna på ett bra sätt. Vi har genomfört debriefingsamtal tillsammans med den finska kontingenten. Det är väldigt positivt att vi fått göra det tillsammans. Det som återstår nu är rapportskrivning och sedan fortsätter våra uppgifter precis som tidigare.