– Jag tror det är bra för honom att göra lumpen. Det är en så skön känsla, att han får utbilda sig till soldat i ett land i frihet, säger Sehada, som ursprungligen kommer från Montenegro.
Tillsammans med cirka 2000 andra anhöriga hade hon kommit för att titta på ceremonin, som är en gammal tradition. Tidigare kallades den för "Krigsmans erinran". Inramat av fanvakt, musik av Lunds hemvärnsmusikkår och överste Jan Pålssons tal blev det en högtidlig stund, där soldaterna efter några månaders värnplikt blev påminda om vad det innebär att vara soldat. Men för många anhöriga var det trots allt timmarna efteråt som var det viktiga, timmar när de värnpliktiga hade möjlighet att visa vad de bor, vilka prylar de har och ytterligare förklara vad de gör om dagarna.
Inte förändrats
Inne på ett logement på sjätte kompaniet kunde till exempel Lasse Svensson, pappa till Christoffer, konstatera att sonen minsann har orangea lakan – själv hade han blårutiga (jodå, de finns kvar, men det finns orangea också) när han gjorde lumpen på I 17 i Uddevalla.
– Hela stilen är densamma, det har inte förändrats någonting. Jag känner igen hur det ser ut, snacket på luckan, kompisandan. Det här är något man kan prata om hela livet, säger han.
Fast riktigt sant är det inte, att allt är som förr. Det noterar i alla fall lillasyster Carolinn.
– Jag trodde bara att det var killar som fick göra lumpen. Men jag blir lite sugen att göra lumpen – faktiskt – nu när jag ser att det finns tjejer här, säger hon.
Lumpen är en sak – men det ska vara värnplikt hemma i Sverige och inte insats utomlands. Det tycker i alla fall Doris Högborg, som hälsar på sitt barnbarn Kajsa Ackerman.
Stilig i uniform
Själv hade Doris inte möjlighet att göra lumpen, men var hemvärnslotta under kriget.
– Det var roligt att vara lotta, det var roligast att marschera. Men krig är inte roligt. Och min kavaljer var inkallad. Så jag vet hur det är – och jag vill helst inte att hon åker någonstans, säger Doris bestämt – men hon är stolt över sitt barnbarn och tycker att hon är väldigt stilig i sin uniform.
En bit bort, vid en stridsvagn 122, poserar Boris Trivic tillsammans med sin familj för ett foto.
– Det är trevligt att ha familjen här, det är roligt att visa vad jag håller på med. Det är svårt att bara förklara, säger han.
Milena Babic är och hälsar på sonen Igor, som är soldat på Livkompaniet.
– Jag ville inte missa det här – det är vår son det handlar om. Jag vill se hans liv här. Jag tror det är bra att han gör lumpen. Han mognar, lär sig respekt och mer om livet. Hur det är att dela när man har det svårt. Det blir en bra erfarenhet. Och han trivs, känns det som.
– Ja, jag trivs, säger Igor.
Internationell tjänst
Kanske kan han tänka sig att fortsätta efter värnplikten, att göra internationell tjänst.
– Det är vi inte glada åt. Vi kommer från Bosnien, vi kommer från kriget. Det är bra att det finns internationella soldater i området– men jag har flytt därifrån, fått trygghet. Jag vill inte oroa mig igen.
– Om jag gör internationell tjänst så är det för att jag vill göra en insats. Jag vill hjälpa andra, säger Igor.
Men det biter inte på Milena – hon oroar sig ändå.
– En mamma är en mamma, säger hon.
Kramlängds avstånd
Att relationen med och stödet från de anhöriga är stort och viktigt går inte att ta miste på.
– Varje gång jag är hemma så träffar jag familjen och flickvännen och det piggar upp en. Och när det är jobbigt här så tänker jag på dem och så orkar jag gå tio meter till, säger Dino Ljaic, nu bara på kramlängds avstånd från flickvännen Edina Ibrahimovic.
– Ibland är det jobbigt att han är borta, men det är bra att han är här eftersom har ett mål med att vara här, säger hon och syftar på Dinos dröm att bli polis.