I det främre ledet, längst ut till vänster, står vpl Bolin.
Han är den 100:e soldaten på den här platsen. Eller kanske nummer 101. Alla de, okej då, runt hundra värnpliktiga har exakt på den här fläcken fått in den rätta vinkeln mellan tåspetsarna på centimetrar och millimetrar när, och väntat, väntat. Kanske med ångest, med all säkerhet med en viss nervositet. Är min uniform i ordning, vad var det jag skulle anmäla, säger jag sakerna i rätt ordning?
Om de skamfilade väggarna och repade golvet på en kasern anno 1908 hade ögon, öron och kunde tala, vilka historier skulle vi då få höra?
Oväsendet, som kommer, nej, ljudbangen, går inte att beskriva. Allt verkar överdrift för den som själv inte stått där som värnpliktig soldat, i en kompanikorridor, i en av Sveriges militärkaserner som alla tycks vara byggda under förra seklets första årtionde.
Tystnaden, som bryts av plutonchefens bestämda steg och därefter, som alltid, ett högt, avhugget, korthugget….
Giv akt!
Smällen av klackar som slås ihop. Plutonchefens distinkta:
Gomorron soldater!
Nu kommer explosionen, vars eko hörs långt ut över gården, in mot Bodens centrum två kilometer åt ena hållet och Bodens fästning åt det andra. Åtminstone känns det så. 47 man med perfekt avstämning i varenda stavelse:
God-mor-gon-kap-ten!
120 decibel. Minst. Utan hörselskydd. Jösses anamma. Skyttekompaniets 1:a pluton är beredd på ännu en dag. Det är mindre än tre veckor sedan de ryckte in. 47 grabbar. Inte en enda tjej.
Text: Sven-Åke Haglund