En annan typ av insats

Personalen på KS16 är i första hand soldater, oavsett vilka uppgifter de löser i missionsområdet. Men de är också medmänniskor och därför är det många som lägger tid vid sidan av arbetet på olika humanitära projekt. Jobbar man i Europas fattigaste land är det svårt att inte hjälpa till.

Treårige Aslan i dörröppningen till det mörka rum som är hans hem. Foto: Anna Norén

När de militära fordonen parkerar utanför ett skjul i Vranjevac i norra Pristina har en grupp förväntansfulla människor redan samlats där. Dagens uppgift är att dela ut lådor med baslivsmedel och julklappar som CIMIC, samarbetet mellan militären och civila organistationer, fått av den tyska kontingenten. Lådorna skulle delas ut så for som möjligt, och de svenska samverkansofficerarna på LMT fick i  uppdrag att hitta ett område med stort hjälpbehov.
– Vår uppgift här har egentligen bara varit att vara en kontakt till dem som ska få lådorna, men vi är också med när lådorna delas ut. Det kan bli trängsel och oroligt, det vet vi sedan tidigare, säger Joakim Axelsson på LMT.

Kontrollerad fördelning
I Vranjevac bor det många ashkali, en av Kosovos etniska minoriteter.  De anses ha släktskap med romerna men pratar albanska och antas komma från Egypten. I Pristina bor det ett hundratal ashkaliska familjer och många är fattiga. Soldaterna möts av Avni Rama, som är kontaktperson för de ashkalifamiljer som bor i Vranjevac. Han styr paketutdelningen med järnhand. När minibussen lastas ur bildas en kedja till det lilla skjulet och sedan får de som ska hämta sitt paket ställa sig i kö och prickas av på en lista. Stora familjer ska få två lådor, men vissa tycker Avni Rama kan klara sig utan. Några barn står och trycker förväntansfullt i utkanten, deras föräldrar är inte här och Rama tycker att lådorna är för tunga för dem att bära hem. Efter lite övertalning får barnen varsin låda och hjälp av svenskarna att bära hem dem.

Ronja Rövardotter
KS16s pastor Helena Edlund Welander är också med. Hon ägnar stor del av sin tid åt humanitärt arbete.
– Jag har följt med för att rekognosera hjälpbehovet i det här området för att få rätt saker till rätt familj. Vad behöver de, hur gamla är barnen och vilka storlekar har de? säger Helena.
Enligt egen utsago behöver familjerna mest kläder och ved och flera av de barn som har samlats har för lite kläder på sig och dåliga skor på fötterna. Plötsligt dyker en flicka upp i folkmassan. Hon är smutsig och bara klädd i linne och sandaler trots januarikylan. Med sitt svarta, yviga hår är hon Kosovos Ronja Rövardotter. Hon heter Jemile och är sju år, och Helena Edlund Welander och tolken följer henne och hennes syskon hem. Familjen bor precis runt hörnet. Ingången är en röra av hönsfjädrar och förkolnade träbitar. Längst in i mörkret finns ett litet rum där hela familjen bor. Några smutsiga madrasser på golvet, en upphittad matta och en trasig liten vedspis innanför dörren utgör möblemanget. Jemiles mamma bjuder in de svenska soldaterna med en uppgiven gest.
– Vi har ingenting, säger hon och visar på den säck mjöl som en granne har gett familjen.
­­En pojke tittar förbi, han har udda damsandaler på fötterna, flera storlekar för små.
– Här behövs det mycket hjälp, suckar Helena.
Sedan vandrar svenskarna nerför gatan, de delar ut bröd och pratar med dem som bor där. En man tar isär en trasig fåtölj för att kunna använda delarna som ved. I en husruin sitter en fet katt bland skräpet.

Anna Norén, press- och informationsofficer KS16