Kvart över sju på morgonen lämnar vi Camp Northern Lights. Konvojen består av transportgruppen Echo Charlie med sina två bepansrade terrängfordon och Hotel Charlie med pansarterrängbilen. Vår last innehåller inte bara materiel utan också chefen för den svenska kontingenten, överste Jan Pålsson, som ska till Kabul för att medaljera de svenskar som tjänstgör bland annat på Isafs högkvarter.
Alla är vi laddade och spända inför vad som väntar eftersom vi inte vet hur vägarna ser ut uppe bergen just nu eller om den två kilometer långa Salangtunneln på över 3000 meters höjd är öppen. Är den inte det måste vi ta en lång omväg.
Kvällen innan har vi fått vår order av plutonchefen, som också följer med och är den som leder konvojen. Han har gått igenom marschvägen, hotbilden, hur vi löser underhållet under vägen samt delat ut kartor. Därefter förberedde vi fordonen med den personliga utrustningen, mörkermateriel, GPS samt mat och vatten.
Efter fyra timmar når vi vårt första delmål, det ungerska Provincial Reconstruction Team Pul-e Khumri. Här stannar vi för att tanka upp pansarterrängbilen. Den slukar nämligen diesel och utan påfyllning kommer vi inte kunna kämpa oss vidare upp längs den stigande vägen mot Salangpasset. Hittills har landskapet varit flackt och man kan se flera kilometer mellan bergen. Man skymtar gräs där marken har lite fukt kvar från morgondaggen och de korta regnen som är vanliga under den här tiden på året. Vår plan att snabbt tanka för att så fort som möjligt komma på rull igen, ändras då vi blir erbjudna lunch.
Vi fortsätter vår 460 kilometer långa resa mot Kabul. Med svenska mått mätt är det ingen lång sträcka men när vägen består av sprucken asfalt och branta berg blir komfortklassen där efter. Vilken härdad svensk lastbilschaufför som helst skulle fått träsmak och resan känns längre än vad den är. Timmarna går och konvojen slingrar sig allt längre upp i bergen, stigningen gör att vi bitvis får ligga i 20km/h för att pansarterrängbilen ska orka stånka sig upp. Naturen visar upp sig från sin allra vackraste sida och vi har tur med vädret, sol från klarblå himmel gör att man ser berg så långt som horisonten tillåter. Det är verkligen en magnifik syn som slår oss och den når sitt klimax i och med att vi når den högsta höjden på 3383 meter vid Salangtunnelns början. Här stannar vi till och tar ett djupt andetag i den tunna friska luften. Kylan är behaglig och det är svårt att inte bli förtrollad av vidderna. Återigen blir man påmind om hur liten människan egentligen är.
Vi rullar in i Salangtunnelns mörker. Här får man en nästan klaustrofobisk känsla, det finns inga fläktar och luften är tjock, tung och fylld av dieselrök. På vägen ligger ett 10 cm tjockt islager som tvingar oss att hålla nere farten för att vår pansarterrängbil inte ska förvandlas till en stor pansarkälke. Tunneln är två kilometer lång och man börjar nästan tro att det är en avgrund man är på väg mot, men det skarpa ljuset som hälsar oss välkommen på andra sidan suddar bort de tankarna. Snövallarna vid sidan om vägen är upp emot fyra meter hög men blir mindre efterhand som milen passerar. När vi närmar oss huvudstaden rättar vi till all utrustning och tar på oss hjälmarna eftersom hotbilden mot Isaf är mycket högre här än i vårt eget område. Efter 13 timmars resa når vi äntligen Isafs högkvarter inne i Kabul.
Ett och ett halvt dygn senare är det dags att vända hemåt mot Mazar-i-Sharif. På väg ut ur Kabul tvingas vi passera vad som misstänktes vara en riggad sprängladdning. Det blir en konkret påminnelse om det allvarligare säkerhetsläget i huvudstadsområdet.
Text: Tomas Tillström (soldat på Echo Charlie)