U 137 – dagarna när Sverige var på randen till krig

Hösten 1981 är läget spänt kring Östersjön. I Polen strejkar fackförbundet Solidaritet i protest mot diktaturen som styr landet. Sovjetunionen genomför samtidigt sin största övning någonsin – Zapad 81. Över 100 000 man deltar och enorma militära resurser visas upp. Men när Rolf Lindén, chef för operativa avdelningen vid Blekinge kustartilleriförsvar, seglar hemåt med sin privata segelbåt, en Ohlsson 29:a, är tankar om läget på andra sidan Östersjön långt borta. Det är en tid långt före gps-navigation och hans fokus ligger nu på sjökort och sjömärken.

Soldater och officerare med kikare på Torumskär tar sig en närmare titt på ubåten från kustjägarnas tidigare ställningar. Stenröset till höger hade använts som värn under incidenten. Foto: Blekinge läns museum

– Jag går i militärledens enslinje (som är markerad med sjömärken) på det ena skäret, men tittade mest bakåt för att hitta det aktre ensmärket på det andra skäret, men såg det inte. När jag tittar framåt igen inser jag att jag är farligt nära Torumskär. Det aktre ensmärke syns inte, det måste ha rasat ner. Så kommande måndag ringde jag örlogsbasen och rapporterade. Det är noga infört i deras loggbok, säger Rolf Lindén.

Marinen har vid den här tiden egna, hemliga leder för att kunna föra sina fartyg genom den svenska skärgården. Förmågan att kunna navigera efter dessa är helt avgörande för att inte gå på grund. På den här platsen är det rösen med vitmålade stenar och trätavlor som markerar enslinjen.

Grundstötningen

Några veckor senare kommer en annan skeppare på samma kurs som Rolf Lindén gjort på väg hem från Utklippan den där sensommardagen. Vid tidpunkten var det saknade ensmärket inte återställt och möjligen var detta orsaken till den kommande händelseutvecklingen.

Kanske var det så att kapten Anatolij Michailovitj Gusjtjin från den sovjetiska östersjömarinen inte upptäckte att ett märke i enslinjen saknades, förrän det var för sent. Hans ubåt S 363 – mer känd som U 137 – går i vart fall kraftigt på grund 19.57 den 27 oktober.

Ubåten lämnar svenskt inre territorialvatten 6 november 1981. Foto: Blekinge läns museum

De skeenden som föregick det att den sovjetiska ubåten U 137 körde upp på Torumskär är noga dokumenterade. Rolf Lindén var vid den här tidpunkten chef för operativa avdelningen vid Blekinge Kustartilleriförsvar/FO 15 och deltog senare i två ubåtskommissioner som sakkunnig från kustartilleriet.

– När de kom i den här farleden var det nedrasade ensmärket inte åtgärdat. Uppenbarligen var de riktigt duktiga på vad de gjorde, men girade fel och hamnade på grund, säger Rolf Lindén.

Tack vare kartläggning av den sovjetiska radiotrafiken och andra källor har det gått att fastställa exakt hur U 137 navigerade på väg in i Gåsefjärden timmarna före grundstötningen. Det har dessutom klarlagts vad den gjorde från det att den lämnade sin bas.

U 137 hade deltagit i övningen Zapad 81 och återvänt till sin hemmabas i Baltikum. Det hade gått ut order om att gå ut till havs med kurs mot Polen för att där ta ombord kärnvapen samt en kommendör. Därefter provianterade man i Östtyskland och inledde patrullering i ett område öster om Bornholm. Området benämns ”Byxan” och är den plats där sovjetiska fartyg patrullerade Östersjöns inlopp för att kontrollera in- och utgående sjötrafik.

Den 24 oktober fick U 137 två signalmeddelanden. Innebörden var att fartygschefen skulle ta fram ett särskilt paket med hemliga order ur sitt säkerhetsskåp. Därefter påbörjades U 137:s del i en större operation mot Sverige. Minst två, troligen tre stora ubåtar och minst en miniubåt ingår i företaget.

Vid tiden bedrev den svenska marinen provskjutning av en ny ubåtsjakttorped, torped 42, utanför Karlskrona skärgård. Ubåten Neptun och helikoptrar deltog i proven. De sker tisdagen 27 oktober och kvällen är stilla. Några ovidkommande fartyg syns inte till. Än.

Dold för radar

Under kvällen fastställer U 137 sitt läge genom ett antal manövrar runt Utklippan, Östersjöns då ljusstarkaste fyr. Fartyget uppträder försiktig med anledning av den svenska försöksverksamheten. När kusten är klar går hon upp till ytan och intar halvläge, tänder lanternorna och går för dieseldrift med en motor.

– Det är väl genomtänkt. Det gör att hon lätt kan förväxlas med en fiskebåt i mörkret, säger Rolf Lindén.

Vasilij Besedin, politisk officer, med händerna i vädret i tornet på U 137. Enligt egen utsago var en av hans uppgifter att hålla vakt så att ingen ur besättningen flydde och hoppade av till Sverige. Foto: Blekinge läns museum

Det finns också ett fiskeläge i närheten och fiskebåtar rör sig vanligen i området vid den här tiden. Radarövervakningen ser inte inne i skärgården. När ubåten lagt sig på kurs för att gå in mot Gåsefjärden går hon i den militära farleden. Det hela fortsätter enligt plan fram till 19.57 när U 137 körde rakt upp på Torumsskär.

– Deras första åtgärd är att försöka backa loss för eldrift med en och sedan båda propellrarna. Vid 20.35 startar de dieslarna för att ladda batterierna för första gången, säger Rolf Lindén.

Vid 21.00 har ubåten fastställt sitt läge och rapporterar sin position. De rapporterar en position cirka 3,5 kilometer bort, ett fel som sannolikt beror på att man gör det utifrån ett radiobaserat navigationssystem, det så kallade Deccasystemet, som kan visa fel inne i skärgården. En sovjetisk miniubåt som också finns i området får order att gå söderut och plockas upp av ett specialfartyg kallat Muna. Ekipaget försvinner sedan mot Finska viken.

Runt 22.00 siktar fiskaren Bertil Sturkman ubåten som står på grund i Gåsefjärden. Morgonen därpå, onsdagen 28 oktober 09.54, ringer fiskarkollegan Ingvar Svensson på Sturkö till Marinbasen i Karlskrona och berättar vad som observerats. Drygt en timme senare, klockan 11.12, bekräftar kommendörkapten Karl Andersson på vedettbåten Smyge att en sovjetisk ubåt av typ Whiskey står på grund i militärt skyddsområde nära en fast sjöminering. Runt 11.30 når informationen överbefälhavaren och försvarsområdesstaben.

Larmet går

En kuppförsvarsövning med enheter från Kustartilleriregementet KA 2 i Karlskrona pågick i Malmö vid tiden. Den avbröts omedelbart och på eftermiddagen återvände flera officerare till staben i Karlskrona.

– Underrättelseofficeren möter mig i dörren och säger utan att hälsa: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden”. Lägg av, jag har inte tid med sånt trams. Jag ska hämta ungar hos dagmamman, fick jag ur mig. Men bakom underrättelseofficeren syntes flera allvarliga ansikten. Då insåg jag att det verkligen var sant, berättar Rolf Lindén.

Nya alarmerande uppgifter kommer snart. Försvarets Radioanstalt, FRA, kommer med uppgifter om att en sovjetisk undsättningsstyrka är på väg mot Gåsefjärden. Vid 19-tiden 28 oktober 1981 närmar sig denna Sveriges territorialgräns. På några av de sovjetiska fartyg som var på väg fanns en styrka ur östersjömarinens specialförband. Enligt uppgifter som framkommit i efterhand hade de order om att tränga in och borda ett svenskt fartyg, dra loss ubåten och bege sig mot internationellt vatten.

– Trots de neddragningar som gjorts åren före så var vi fortfarande fullt kapabla vid den här tiden. Men för att nå full styrka hade hade en mobiliseringsorder krävts och det är något få regeringar vill ge i ett sånt läge, säger Rolf Lindén.

Kustartilleriet började nu improvisera. En helt ny, rörlig KA-pjäs fanns vid tillfället på Torhamns skjutfält för att skjuta in med barlastad ammunition. Artilleriledning med en då världsunik teknik testades samtidigt på ett skjutfält i närheten, kallad arte 719. Systemet med ostörbar och avståndsmätande laser, avancerat tv-system och precisionsradar med topphemlig störskyddsfunktion omgrupperades och skarp ammunition fördes fram. Efter omfattande improvisation lyckas kustartilleriet också bemanna ett av de fasta batterierna med anställd personal som flygs in från olika delar av Sverige.

Lyckad bluff

Det var en ständig kamp mot klockan. En annan arte 719 kom på plats till det fasta batteriet på Tjurkö. Enligt beräkningarna återstod nu 15 minuter innan den sovjetiska flottstyrkan skulle korsa territorialgränsen.

– De beordrades slå på eldledningen trots att den inte var inmätt eller inkopplad. Men det är klart, den sovjetiska amiralen ombord på det största fartyget kunde inte veta det, säger Rolf Lindén.

Sovjeterna var 1 000 meter från gränsen och skulle nå den inom tre minuter. Stämningen i operationsrummet var iskall. Avståndet sjönk till 700 meter och tiden till två minuter. Nu fanns ingen återvändo. Artilleriledningsradarns särskilda hoppfrekvens fick bara användas i krig, för att slå på den krävdes skriftlig order. Lindén skriver ner två rader på papper, ordern undertecknas och vidimeras av sambandsofficeren och sekreteraren. Med 400 meter kvar till svenskt territorium signalerar den sovjetiske amiralen Kalinin hemmabasen från sin jagare: ”Svenskarna är beredda att öppna eld”, och begär instruktioner. Svaret från Sovjet kommer: ”Gör ingenting”.

– 30 sekunder efter att vi slagit på hoppfrekvens kunde vi se att farten gick ner på de sovjetiska fartygen.

Bluffen gick hem.

Avblåst fritagning

Klockan 21.00 stannar den sovjetiska flottstyrkan vid territorialvattengränsen. Fritagningen blir avblåst av den sovjetiska ledningen 02.30 den 29 oktober. Enligt den ursprungliga sovjetiska planen skulle fritagningen inledas 03.00. Sovjetunionen var en halvtimme från att inleda stridshandlingar mot Sverige. Då var det tunga batteriet på Tjurkö inkopplat och kunde öppna eld.

– Det svenska försvaret hade ingripit med all kraft för att stoppa dem. Alla vapengrenar hade ingripit med full vapenmakt.

Men överraskningarna var inte slut. På förmiddagen senare samma dag får en ubåtsjaktshelikopter kontakt med ännu en stor ubåt i området nära Utklippan, också inne på svenskt vatten. Men den tvingas gå hemåt för att tanka.

– Långt efteråt talade jag med fiskare som bekräftat det här. Det var en likadan ubåt som den som stod på grundet sa denne. Fiskarna ute på öarna var dock ovilliga att prata med myndigheter över huvud taget eftersom de var rädda för att råka ut för repressalier senare då ofta fiskade nära den sovjetiska kusten, säger Rolf Lindén.

Vid middagstid torsdagen 29 oktober upptäcktes en sovjetisk högsjöbogserare innanför Utklippan, på svenskt vatten, på väg mot Gåsefjärden. Ubåten Neptun lade sig i vägen och senare lades isbrytaren Thule som spärr i inloppet till fjärden.

Upptäcker kärnvapen

Det var fortfarande torsdag när två experter från Försvarets forskningsanstalt, FOA, anlände till Karlskrona. Senare under natten visade deras undersökningar ett tydligt och bistert resultat. En eller flera kärnladdningar fanns i de övre torpedtuberna på U 137.

– Det är ju något oerhört att gå in på svenskt inre vatten med kärnvapen ombord. Exakt vad det var för vapen som gav utslag kan vi inte veta med säkerhet. Samma stridsspets kan användas i både torpeder och minor. Vi fick senare uppgifter om att en grupp oznatz, särskilt tekniskt utbildade spetznaz, fanns ombord på ubåten. Man kan lägga uppgifterna bredvid varandra och dra slutsatser, säger Rolf Lindén.

Fredagen den 30 oktober började ett diplomatiskt spel på högsta nivå. Det skulle också leda fram till upplösningen av dramat. Bevakningen av ubåten gick över till rutin och nu hade Försvarsmakten samlat ytterligare resurser som gjorde att Sovjet avskrev alla planer på en fritagning med våld. Händelseutvecklingen vid Gåsefjärden lugnade ner sig men förstärkningar anlände på båda sidor.

Under helgen genomförde FOA:s tekniker flera undersökningar och på måndagen kunde de slå fast att kärnvapen fanns ombord. På tisdagen informerades regeringen. Dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin gav allmänheten beskedet om kärnvapen ombord på U 137 vid en presskonferens torsdagen 5 november. Dagen efter återvände ubåten österut för egen maskin.

U 137 lämnar svenskt vatten eskorterad av fartyg från svenska marinen. Foto: Blekinge läns museum

Det har gått 40 år sedan Rolf Lindén var chef för operativa sektionen vid Blekinge kustartilleriförsvar.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på de här dagarna och vad som kunde ha hänt. Vad som kunde ha gått galet och hur det hade påverkat oss. Stora områden hade kunnat bli helt obeboeliga. Jag tycker att Sverige, och vi, löste situationen på ett helt utomordentligt bra sätt, men så länge jag lever och kan ska jag bemöta alla förekommande uppgifter om felnavigering och fylla ombord på den sovjetiska ubåten, säger Rolf Lindén.

Nivån höjdes

U 137 blev en väckarklocka för marinen och hela samhället. När Rolf Lindén återvände till jobbet veckan efter incidenten väntade nya arbetsuppgifter. Resten av hans yrkesliv i Försvarsmakten kom helt att präglas av arbetet med att förbättra ubåtsskyddet och öka förmågan att bekämpa ubåtar på ett eller annat sätt.

U 137 på väg att förenas med den större sovjetiska flottstyrka som samlats utanför den svenska territorialvattengränsen. Foto: Blekinge läns museum

– Det blev en helt annan kultur. För min del finns ett yrkesliv före U 137 och ett efter. Nivån höjdes dramatiskt, säger Rolf Lindén.

– Vi blev proffsigare och var mycket bättre utrustade. Runt 1995 hade vi alla system klara, vilket säger något om hur lång tid det tar att bygga upp en enda förmåga.